Hejsan alla vänner.

Jag satt på FB och kollade runt som vanligt och upptäckte plötsligt att jag tappat en massa "Vänner". När jag tog en närmare titt upptäkte jag att det bara var vänner från mitt tidigare jobb. Det är inte alla som försvunnit, men de flesta av dem har deletat mig som vän...

Jag bara funderar lite kring detta och meningen är inte att någon skall känna sig stött, jag bara undrar vad som hänt liksom.

Okej, jag skall villigt erkänna att jag först blev lite ledsen i kanten... nej inte ledsen direkt men konfunderad. Jag förstår att en del av dem kanske läst min blogg och blivit lite stött när de förstått att jag inte varit den lilla gråa mus de alltid trott att jag varit men "so what". Sedan kan det varit så att en del kanske blivit förolämpade när jag i ett tidigare inlägg kallat jobbet för, mer eller mindre, ett skitjobb "som en blind höna klarat av" men gud jobbet är ju det... Att kränga annonser till folk som inte vill ha dem och som i vissa fall inte heller ger dem något tycker jag ÄR ett skitjobb. Okej, jag kanske gick lite långt när jag sedan sa att vissa på jobbet också är blinda hönor men ärligt talat... jag har fått höra en del av vad de sagt om mig bakom min rygg och det är värre än att bli kallad en blind höna vill jag lova.

Vad jag menade, och kanske inte utvecklade tillräckligt i mitt tidigare inlägg när jag kallade VISSA för blinda hönor, är att jag anser att de personerna är ja-sägare. Det är ingen hemlighet att det på mitt jobb förs så kallad svågerpolitik. Är man bundis med chefen får man förmåner, så är det och det vet alla och det konstiga är att alla pratar om det men inte högt... och inte med alla... och inte alltid... men alla gör det, till och med de som faktiskt får förmånerna! Tänk om alla visste vad alla faktiskt säger om alla... jag hade verkligen velat vara en fluga på den väggen när det hade hänt... snacka om kackel i hönsgården... om ni ursäktar   .

Det absolut enklaste exemplet jag kan ta är familjen. När det gäller de på jobbet som är "viktiga" så vet alla hur många barn de har, vad barnen heter, hur gamla de är m.m Man känner till deras make/sambo/partner och har full koll på vad han jobbar med och hur deras boendesituation ser ut. När det gäller de mindre viktiga (jag till exempel) är dessa fakta om personen inte viktiga eftersom personen inte är viktig. (Vill man verkligen jobba kvar när man är så oviktig vaje dag?) Jag lovar och svär att det på mitt tidigare jobb (där jag jobbat i drygt två år) finns MAX 5 stycken som vet dessa, ovan nämnda, saker om mig. De andra har aldrig brytt sig. Skulle det mot all förmodan finnas fler på mitt tidigare jobb som vet dessa saker om mig så har de nyss läst dem på FB, kollat bloggen eller annat bara för att bevisa mig motsatsen.

Vad jag vill säga med detta inlägg är egentligen 2 saker. Det är dels en ursäkt till alla som tog illa vid sig av mitt tidigare inlägg men det är också, och detta är ännu viktigare, fruktansvärt att gå till jobbet varje dag och känna sig oviktig både som person och i det man gör. Jag kände under en lång tid att det endast var min prestation som räknades, och visst är prestationen viktig i ett jobb som säljare, men man måste också få känna sig viktig som person och det gjorde jag aldrig. Av den anledningen sa jag upp mig, jag tröttnade på att vara oviktig.

Nu, idag, två veckor efter att jag slutat blir jag starkare och starkare, gladare och gladare, piggare och piggare och när jag vaknar på morgonen vaknar jag utan ångest, ont i magen och kallsvettig efter en ångestfylld natt. Idag älskar jag livet igen. Jag orkar leka med mina barn, jag vill busa, kittlas, skoja och få en massa pruttpussar av mina små troll. Jag känner att jag lever och är faktiskt glad att jag känner lust igen... lust till allt som gör livet fantastiskt... för det är ju det livet är... ett fantastiskt äventyr till för att levas...

Puss alla vänner och ovänner   

Klicka på bilden för att se hela:)

Visst är denna strip underbar:) Lite så kände jag mig idag när vi skulle göra vår trip för att kolla valp och bil. Sitter i ett härligt fågelbad, myser och har det gott, snackar lite med polaren.... sedan får men en spit rätt i nyllet! Vi pratade med valpuppfödaren idag på förmiddagen och allt var ok. Ville hon att vi skulle komma före eller efter vi varit i J-köping för att kolla bil? Jo, före hade nog passat, kunde vi ringa när vi hade en kvart kvar. Sagt och gjort, vi satte oss i bilen och styrde kosan norr ut. En kvart innan vi skulle nå uppfödaren ringer jag  och säger att vi är på intåg men nej, tyvärr... Valpen är såld   ... jag blir skrikarg och skogstokig på samma gång...

Det var bara att fortsätta norrut och åka direkt till bilhandlaren. Jag: -Jo, herr bilhandlare, vi kollade in era 3 Aurisar på nätet igår och skulle vilja titta på och provköra en eller fler av dem... Handlare: Nja, vi har en inne men den kan ni inte prova för den är såld. Jag: Jaha men de andra bilarna då, ni hade ju tre, då är det två kvar... Handlare: Nej det går inte. Det har varit bilskolebilar och de står nu på vår verkstad för att rekas och plockas väck dubbelkommandon på...    man kan bli trött för mindre...

Så det blev ingen valp och det blev ingen bil. Men vi provkörde ändå ett par bilar och vi hade en riktigt trevlig eftermiddag med ett lilltroll som skötte sig exemplariskt. Eftermiddagen avslutades hos vänner där vi hämtade vår äldsta son som faktiskt gått i skolan idag och lekt med sin kompis efteråt. Det blev en snabbfika (2 timmar, alltid så trevligt att tiden bara springer iväg) och nu har kvällen avslutats med god mat. Resterande kväll kommer avnjutas med ett gott vin och en hel massa mys med mina troll... alla tre...    

Puss alla och ha en skön kväll