Hej igen mina vänner detta blir tyvärr ett långt inlägg   

Som de flesta vet var det en tung dag för mig igår. Min älskade morfar begravdes och det är aldrig en rolig historia men det blev ändå ett vackert, fint och känslosamt avslut.

Jag är inte uber religiös men jag har ändå min egen tro. Jag tror på något större än oss själva, jag tror på en helhet för mänskligheten snarare än individualism. Jag vet inte om jag tror på andar, Gud, spöken, änglar, Buddah eller demoner men jag tror att det finns något därute som vi inte riktigt kan begripa och denna tanke skänker mig tröst. Jag tycker att många religioner har mycket bra att komma med samtidigt som jag absolut inte kan relatera till allt som sägs. Min personliga reflektion är nog att jag tycker att de som kommer närmast en helhet är indianerna även om jag kanske själv inte lever efter deras deviser... tyvärr...

Igår blev jag ändå övertygad om att jag i viss mån har rätt i mina teorier, det finns något mer, något större. Två gånger under begravningen, vid de tillfällen då jag kände störst sorg, kände jag hur jag blev aldeles varm om ryggen. Det var precis som om min morfar stod bakom mig och gav mig en hel massa kärlek och jag verkligen kände hur lugnet spred sig i min kropp. Visst kan det säkert förklaras på vetenskaplig väg typ, värmepumpen gick igång (fanns dock ingen värmepump vad jag kunde se). Det var min makes arm jag kände (fast han var fokuserad på att hålla om vår son vid just dessa tillfällen). Solens strålar landade på min rygg (fastän solen inte sken just då). Ja, jag vet inte vad en vetenskapsman hade gjort med detta men jag kände verkligen att min morfar fanns med oss och att han fanns för mig när jag behövde honom bäst.

När min damm av tårar släppte till tonerna av Eva Cassidys - Over the rainbow kände jag mig så älskad, varm och trygg att jag inte riktigt kan förklara det på något annat sätt än att min morfar fanns hos mig. (Just kärleken till Eva Cassidys musik var något vi båda delade).

En begravning är aldrig något enkelt att ta sig igenom men vetskapen om att personen som dött har levt ett fantastiskt rikt och innehållsrikt liv och varit otroligt älskad gör det hela lite lättare. Jag vet inte om jag fullt ut förstått innebörden av min morfars bortgång ännu, det kommer nog ta ett tag att inse och acceptera att han är borta men minnen och känslor kommer över mig lite då och då och det gör det nog lite lättare att till slut förstå att jag aldrig mer kommer kunna ge honom en kram, jag kommer aldrig mer få dricka vin med honom och lösa världsproblemen. Aldrig mer ska vi skratta tillsammans eller gråta tillsammans och jag kommer aldrig mer få titta in i hans vackra och kloka ögon och se den man han en gång var och säga att jag älskar och respekterar honom. Men även om det finns mycket jag aldrig mer kommer få uppleva tillsammans med honom, så har jag ändå mycket jag HAR upplevt med honom och det är i dessa minnen han kommer leva kvar.

Min äldsta son, som var med på begravningen, sa till mig igår innan han somnade, att nu finns inte stormorfar mer. Jag svarade att det gör han visst. Så länge vi minns och kan skratta och gråta till minnen vi har haft med honom så kommer han alltid att leva vidare inom oss.

Ett av de roligaste minnen jag har av min morfar var vid ett tillfälle när han var på besök och vi ätit middag med mamma och pappa. Om det var jag eller min make som ropade, på min pappa som kallas för Calle, Calle-papps kan du... och med frågan på vårt önskemål vilket säkert var att sätta på kaffe...

Min morfar reflekterade över smeknamnet Calle-papps... Calle-papps... Vänder man på det blir det ju Papps-calle... sedan skrattade han så mycket att han höll på att kissa på sig och efter den dagen blev det lite titt som tätt som tungan slant när man ropade på Calle-papps - Pappskalle   .

Jag skriver dessa rader, minns och skrattar och gråter om vart annat. Jag saknar honom så oerhört mycket men jag lovar och svär att jag ska minnas, vilket jag lovade min morfar att göra, många gånger. Och så länge jag minns, så länge finns han hos mig.

I oerhört tacksamt minne bevarad