Hejsan alla mina bloggisar.

Idag är en sorgens dag... igen... eller en glädjens dag... beroende på hur man ser det...

Idag slutade min äldsta son skolan. Det var en underbar skolavslutning och det var så vackert och stämningsfullt och jag blev rörd till tårar... av olika anledningar.

Självklart blev jag rörd över den vackra avslutningen, sången, barnen och alla förväntningar och förhoppningar som andades innanför kyrkoväggarna men samtidigt rördes jag till tårar för att jag satt i samma kyrka där min älskade morfar och mormor en gång gifte sig. Jag satt i kyrkbänken och blickade upp mot det lilla kapellet där min morfar och mormor en gång svor varandra evig trohet, samma dag som min lilla mormor gått bort.

Ni som hänger med i svängarna vet ju att min älskade morfar gick bort valborgsmässoafton och i morse var det alltså mormors tur. Hon somnade in lugnt och stilla efter flera års kämpande. Hon var gravt dement, kunde absolut inte göra något själv, var endast ett litet paket som förvarades på hem de sista åren och därför är det nu med blandade känslor jag sitter här och sorg/gläds åt att hon äntligen fått komma till ro, somna in, kilat runt hörnet, kastat in handduken, gått hädan och allt vad man brukar kalla det.

Jag gläds åt att hon äntligen slipper kämpa, att hon äntligen slipper ifrån sin värsta mardröm men jag sörjer att hon inte finns med oss längre, att jag inte får möta henne igen, krama hennes lilla kropp och säga att jag älskar henne.

Jag sa farväl till min mormor för länge sedan och jag har inte träffat eller besökt henne på flera år. Jag har medvetet gjort detta för att jag inte velat byta ut mina minnen av min mormor som en stark, bestämd och till döden rättvis kvinna mot en bild av en liten och borttynande varelse, helt oförmögen att hålla sin hygien, utan tal och tillslut krypande på alla fyra. Jag är glad att jag har kvar alla mina glada minnen av min mormor som hon en gång var och jag är tacksam för att jag fick lära känna henne som den fantastiska kvinna hon alltid varit.

Det var någon klok människa som en gång skrev "Sörj inte att jag har gått bort utan gläds åt att jag har levat". Aldrig har väl detta varit så klart för mig som nu. Jag kan inte riktigt sörja min mormor, jag sörjde den person hon en gång var för länge sedan, utan nu glädjer jag migåt alla minnen jag har av henne och som jag kan delge mina barn i min tur. Jag kan berätta hur vansinnigt arg hon kunde bli även om hon såg ut att vara mildheten själv. Jag kan nu skratta åt hennes totala rättvisetänkande trots att det retade livet ur mig vid alla de tillfällen som detta tog sig uttryck. Jag kan minnas hennes klokheter när jag hör dem komma ur min egen eller min älskade mammas mun och jag kan gråta av skratt när jag tänker på hur pryd hon faktiskt var och hur enkelt det var att genera henne lite... som ett litet bus då och då...

Jag ser mycket av henne i min egen mamma och jag minns med glädje alla stunder jag haft (med dem båda) och hur stolt mormor var över mig när jag presenterade mitt första barn för henne och hur otroligt vacker hon tyckte att han var... trots en lite sned näsa som så småningom rättade till sig.

Jag är stolt över att ha fått lära känna henne och jag är glad att hon nu äntligen fått ro och stillhet och jag kan bara önska och hoppas att hon uppfyller sitt sista löfte, ett löfte hon gav mig för över 25 år sedan.. men vad det är kan vi diskutera senare.

Jag är stolt över min bästa vän, min älskade mamma, som tar det hela på ett otroligt bra och stabilt sätt. Vem som helst som förlorat sina båda föräldrar inom loppet av 6 veckor hade nog brytit ihop och gått i däck ett tag men hon kämpar på. Bryt ihop och bit ihop är nog hennes devis. Jag älskar henne så mycket och är så oerhört stolt över henne och hennes sätt att hantera sin sorg, även om det självklart även för henne är befriande att mormor nu slipper lida mer utan har fått ro.

Sov gott lilla mormor. Jag älskar dig nu och för alltid och jag lovar att minnas precis som jag lovade morfar. Hälsa honom så gott och glöm inte ditt löfte.

Fridens alla