Vem plockar upp dig när du är nere, när allting bara skiftar i svart...

Vem visar dig den väg du ska gå, när du inte vet vart...

Den uppmärksamme läsaren, som kan sin musik, vet att stroferna ovan är från Lisa Nilssons debutalbum "Himlen runt hörnet". Detta var en av mina absoluta favorit-cd när den kom eftersom den innehöll en massa bra musik med fantastiska texter. Just den här låten handlar, för mig, om ensamhet men också att inse värdet av sitt eget sällskap och styrkan man har inom sig.

Just nu lyssnar jag på denna låten igen. Jag försöker hitta mitt egenvärde, försöker förstå att jag själv är min egen lyckas smed. Men det är tufft, det är jobbigt, det är slitsamt, det är ensamt och det gör ont. Jag är lyckligt gift, har två underbara, verkligen underbara, söner. Jag bor bra, vi ska snart påbörja bygget av vårt drömhus men ändå är det något som saknas. Mitt problem är bara att jag inte vet vad det är som saknas, jag vet inte vad jag ska leta efter när jag inte vet vad det är jag behöver eller önskar.

Jag är säkert inte ensam om att känna så här, vet att det inte bara är jag, men det känns lite ensamt och ibland känner jag mig ensammast i världen...

Då känns det extra roligt att gå in på bloggen och läsa era kommentarer, era glada tillrop och ert hjärtliga "Välkommen tillbaka". Även om jag fortfarande ställer frågan gällande Vem, är det skönt att veta att man ändå  inte är riktigt ensam.

Så ett stort tack till er som läser min blogg, till er som inte gett upp hoppet om mig och till er som bryr sig. Världen blir lite bättre med sådana som er i den.

Och jag lovar att inte överge er igen, även om jag kanske inte blir lika flitig med bloggandet som jag var innan... i alla fall inte till att börja med...men sedan...

Stor kram till er alla/FiloZophie