Alltså... jag har funderat lite.

Jag har funderat på en insändare som jag läste i min lokala tidning för en tid sedan. Nu har insändaren börjat yngla av sig i form av olika svar och andra insändare och det har fått mig att börja fundera lite på det här med släkt och vänner.

Insändaren handlade om farföräldrar som distanserat sig från sina barnbarn och förälderns funderingar och tankar kring varför det blivit så. Svaren på insändaren går också i samma tankebanor och svävar ut med lite olika förklaringar som man både kan och inte kan fundera på...

Jag har personligen alltid, på både gott och ont, varit väldigt beroende av min familj. Det är viktigt för mig att familjen mår bra, att vi har en bra kontakt och kan umgås med varandra. Det funkar inte alltid men vi försöker   

Jag och min mamma pratar dock alltid minst en gång om dagen och måste med jämna mellanrum träffas för en god middag, dricka vin och lösa världsproblemen. Mina två söner dyrkar marken deras mormor (och morfar för den delen) går på och behöver minst en helg i månaden tillsammans med sina morföräldrar annars får både mina söner och mina föräldrar spatt och abstinens. För mig är detta självklart, men det är det tydligen inte för alla om man betänker insändaren jag läste.

Hur kommer det sig att det faktiskt finns de som inte tycker att släkten är viktig? Hur kommer det sig att det finns mor- och farföräldrar som inte vill umgås med sina barnbarn? Hur tänker man som mor- och farförälder när man väljer att distansera sig från sina barn och barnbarns liv? Kan man verkligen ta förgivet att släkt är personer som alltid ska finnas där när man själv behöver och vill? Lite egoistiskt om det skulle vara så!

Jag vet att det finns olika, resonabla förklaringar och det är inte dessa jag är ute efter att ifrågasätta. Sjukdom, ork, distans, ofrivillighet med mera, det köper jag. Man kanske bor 100 mil ifrån varandra, helt ok. Man kanske begränsas av sjukdom eller ork, fine, det är acceptabelt. Man har kanske haft problem inom familjen tidigare och av den anledningen vill, får eller kan man inte alltid träffas när man vill, jaja det kan ju vara.

Men jag skulle helt enkelt vilja veta hur man tänker när man friviligt distanserar sig från familjen. Finns det någon därute som har ett vettigt svar eller en enkel förklaring? För jag ska i ärlighetens namn säga att jag (och mina barn) skulle inte klara mig utan mina föräldrar (min älskade LaMor i synnerhet).

Så om du har en familj du älskar och ärligt bryr dig om, så visa det och var tacksam för det varje dag. För uppenbarligen finns det de personer som mer än gärna skulle vilja byta med dig.

Fridens vänner