Hejsan alla.

Nu under senhösten börjar många föräldrar, däribland jag, få utskick om utvecklingssamtal i skolan för att vi ska få en inblick i hur våra barn vecklar ut sig;) Detta mottas med blandade känslor beroende på hurdana barn man har och vissa föräldrar går från skolan och mötet med läraren, 3 meter långa av stolthet, däribland jag   , eller så går de från skolan med snabba, ilskna steg och glömmer utvecklingssamtalet lika fort som de sätter sig i bilen och kör därifrån.

Att få höra att ens barn är en mönsterelev är underbart och man får gärna klappa sig själv på axeln om man vill bara man inte glömmer att tala om för sin son eller dotter att man är stolt, glad och älskar honom/henne över allt annat även om bra resultat skulle utebli. Kärlek, kravlös kärlek, kommer man oerhört långt med... uppenbarligen...

Lika viktigt är det för de föräldrar som kanske inte alltid får så goda besked. Varför just mitt barn?

Vad har jag gjort för fel?

Hur kan vi gemensamt lösa detta?

Vad krävs av mig som förälder?

Här är det också oerhört viktigt att föräldrarna tar sitt ansvar då det kör ihop sig och finns där för att rätta till det som strulat till sig. Att försöka komma fram till en gemensam lösning mellan föräldrar och barn för att barnet ska känna sig tryggt och älskat samt uppnå fullgoda studieresultat är A och O i en problemsituation.

Vad jag dock bara INTE kan med är alla dessa föräldrar, och tyvärr är det en hel del, som bara slår allt ifrån sig och säger: Jag har gjort vad jag kunnat, kan inte skolan få pli på ungen är inte det mina problem! GGGAAAAAAAAAHHHHH!

Förlåt men sådana föräldrar borde skjutas!

Har du satt ett barn till världen är barnet DITT ansvar. Att barnet mår bra, trivs med sig själv och sin omgivning, lär sig vad det ska lära sig och känner trygghet och stöd hemmifrån är DITT ansvar som förälder och det är dessutom detta som ger en trygg individ som kommer klara sig bra i livet.

Det KAN aldrig och SKA aldrig vara skolans ansvar att ett barn mår bra och lär sig det fundamentala grunderna i samhället... Det är FÖRÄLDRARNAS ansvar.

Jag känner till en riktig bråkstake. Han använder ett otroligt fult språk, han har noll respekt för vare sig de vuxna i skolan eller sina klasskamrater, han är omogen så det förslår och han blir arg när man inte förstår honom... och då har han även svårt för att uttrycka sig.

Ja, jag tycker han är skitjobbig och ja, jag försöker styra undan när han vill leka med min son... och ja, jag vet att jag gör fel...

Jag är väl medveten om att det inte är den lille killens fel att han är som han är utan självklart ligger problemet hos hans föräldrar. Det är hans föräldrars ansvar att se till att han håller ett vårdat språk, att han sköter sina läxor, att han inte blir arg för minsta lilla... men de gör inget, de agerar inte, de orkar helt enkelt inte bry sig verkar det som.

Visst kan det vara så att han har någon form av störning, även om jag inte gärna vare sig tror eller tycker att man ska sätta bokstavsstämplar på barn, men varför inte som förälder ta tag i detta innan det går överstyr.

Föräldrar som agerar struts, stoppar huvudet i sanden och varken orkar se eller höra, är farliga föräldrar som inte ger sitt barn de bästa förutsättningar inför framtiden.

Jag skulle vilja trycka en bokstavskombination i r-ven på dem: DUMP!

Som dump-förälder orkar du inte ta konflikter, du orkar inte bry dig, du tycker inte att något är ditt fel eller ansvar utan skyller mer än gärna på skolan. Du tycker mest synd om dig själv, att just du fått ett sådant tråkigt barn, och vägrar inse ditt eget ansvar. Till er dump-föräldrar har jag bara en sak att säga

WAKE UP AND SMELL THE COFFE!!!!
Ta ansvar, älska kravlöst, våga sätta regler och hålla fast och våga ställa realistiska krav och mål på och för dina barn. Jag lovar, du får ett gladare, tryggare, snällare och individualistiskt barn.

Länge leve alla fantastiska ungar!!!

Puss