Jag skrev ett inlägg om föräldrar med DUMP och la ut detta i rampljuset. Reaktionerna och kommentarerna lät inte vänta på sig och jag tackar alla läsare och kommentatorer för den, för det mesta, trevliga responsen.

Tyvärr var det ett par inlägg som jag inte publicerade av den enkla anledningen att de blev för personliga, otrevliga och med ett otroligt tråkigt språk, ni vet vilka ni är ...

Jag tänkte fortsätta filozophera lite kring detta ämne då vi igår hade extramöte i min äldsta sons klass. Där framkom, bland annat, att eleverna kommer stängas av från vissa aktiviteter om inte klassen, läs killarna, skärper sin attityd och sitt språk både gentemot varandra och lärarna. Hur kan det bli så här? Vad är det som får en 9-åring att kalla sina kamrater för diverse könsord och säga till dem att "jag ska mörda dig din j-vl" när eleven inte får som den vill? Hur kan man som förälder acceptera ett sådant språk och en sådan attityd hos ett barn?

Vi var otroligt tydliga mot killarna igår och vi pekade inte finger mot någon, även om vissa föräldrar tyvärr satt och himmlade med ögonen när vissa frågor kom upp, tråkigt... Det är ju viktigt att vi föräldrar och lärare visar en enad front gentemot barnen att ett visst språk och beteende inte accepteras av någon. Men hur ska man få detta att fungera i praktiken när vissa föräldrar uppenbarligen inte bryr sig så mycket?

Har ni läsare tips och ideer på hur man ska gå till väga med föräldrar som inte vill engagera sig eller bryr sig, föräldrar som lider av DUMP?

Vi hade en musiklärare som tog till orda igår och sa ett par otroligt kloka saker som jag nog tror att barnen verkligen tog till sig och lyssnade på. Han sa att det är nu, i 9-10-års åldern som de sätter sin prägel på sitt eget liv och de individer de kommer utvecklas till. Vill de verkligen styra upp sitt liv mot att vara en av de värsta i klassen, i livet, eller vill de bli kända för att vara de bästa?

Jag tror nog och hoppas innerligt att de flesta lyssnade.

Jag inser vikten av att vara objektiv men detta är min blogg varför jag faktiskt får vara lite partisk och jag kan meddela att min son togs upp flera gånger som en förebild att efterlikna... och nej, det var inte jag som tog upp det   . Samtidigt som jag självklart blev väldigt stolt kan jag inte låta bli att fundera över vad som skiljer mig och min make från de föräldrar med lite stökigare barn? Ligger barnens identitet i gener eller i uppfostran? Vad gör en individ? Vem har det yttersta ansvaret för att ett barn lär sig det den ska? Är det verkligen så enkelt att vi faktiskt KAN lämna det ansvaret till skolan? Eller är vi ytterst ansvariga?

Är det någon därute som har funderingar eller teorier?

Ligger skillnaden gällande mitt barn kontra ett stökigt barn helt enkelt i att JAG uppfostrar mitt barn medan det stökiga barnet uppfostras till merparten av skolan då föräldrarna inte orkar eller är det genetiken som spelar ett spratt med vissa individer?

Välkomna med era tankar och teorier, de flesta av er är ju faktiskt väldigt kloka och jag vill verkligen veta mer.

Kramen/FiloZophie