Hejsan alla goa människor. Hur har ni det därute idag?

Jag hoppas ni har det bra och jag hoppas att ni varje dag är tacksamma över vad ni har... i alla fall de flesta...

Anledningen till att jag skriver så är att jag själv tvingats omvärdera mitt liv lite och inse att jag borde vara mer tacksam för vad jag har. Orsaken till detta beror på att en av mina äldsta och goaste vänner förlorade sin lille 1-årige son i fredags.

Livet är så skört och bräckligt och är det något vi kan vara säkra på är det att man aldrig kan vara säker på hur länge vi får förmånen att vandra här på jorden...

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

Alf Henriksson

Så tankvärt, så sant, så tragiskt och orättvist. Tyvärr är livet inte alltid rättvist och det är oftast de goda som får leva i svårigheterna. Varför det är så kan inte jag svara på men kanske, bara kanske, är det de godaste som ändå har förmågan och den inre styrkan att klara av dessa svårigheterna. Kanske är det deras godhet som gör att de oftare än andra får bära bördor som ingen borde få bära. Kanske är det deras sytrka som gör att de klarar av dessa bördor...

Min vän är en sådan person. En människa med enorm styrka och en godhet som inte många andra besitter. Hon utstrålar trygghet och kärlek och har alltid ett öra till övers för andras problem samtidigt som hon sällan beklagar sig över sina egna. Detta är i alla fall min uppfattning om henne.

Vi blev vänner för länge sedan och under en period levde vi nästan tillsammans. Vi gick i skolan tillsammans, vi festade tillsammans, vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans. Vi tog långa promenader, spelade kort och pratade tillsammans. Vi sov i våra egna lägenheter men när vi vaknade gick vi hem till varandra och fortsatte vårt "liv" tillsammans. Vi trivdes i varandras sällskap och ska jag vara ärlig kan jag inte komma ihåg att vi någonsin var osams eller arga på varandra...

Som man brukar göra gled vi ifrån varandra. Jobb kom emellan, pojkvänner, utbildning, flytt och familj likaså men för drygt ett år sedan fick vi kontakt igen... Tack FaceBook för det... Vi pratade, chattade och bestämde oss för att träffas igen. Lite nervöst var det allt... det hade ju gått en tid... men på något sätt, när vi såg varandra, tog vi bara vid där vi slutat... Hon var samma gamla vän som jag minndes från förr. Samma humor, samma omtänksamhet, samma tankar, samma utsrålning av kärlek och godhet och med samma dialekt. Våra liv hade förändrats och vi hade utvecklats som människor under åren, men grunden, personligheten var densamma. Sedan dess har vi pratat över nätet, mailat, chattat, hälsat på många gånger... Vi bor på olika kuster och avståndet mellan oss gör att vi inte ses så ofta som vi skulle vilja men det spelar ändå mindre roll. Vi vet var vi har varandra, vi har så mycket gemensamma minnen och det gör att hennes stora sorg även blir min.

Jag tänker på  henne konstant och önskar att jag kunde göra något för henne och hennes fantastiska familj, för ja, hennes familj är lika underbar som hon... Men jag kan bara sitta här på, just nu, fel sida landet och sakna, tänka och gråta. Jag vet att hon har så många som hjälper henne, bryr sig om henne och tänker på henne men JAG önskar att jag kunde finnas där mer, göra mer...

Min älskade vän förlorade sitt älskade barn, sin älskade ängel. En busig, glad liten kille med plirande, glittrande och kolsvarta ögon finns inte mer. Han busar med änglarna nu och änglarna busar tillbaka. Idag lyser solen här och det blåser isande vindar. Jag tror det är änglarna som blåser hårt för att deras nya lille vän älskar att se alla gamla löv virvla omkring. Jag vill i alla fall tro det.

Tänk på att ta hand om dem ni älskar. Vårda varje minut ömt och varsamt för man vet aldrig om det kan vara den sista. Att förlora ett barn är den största sorgen av alla och jag bara hoppas och önska att min älskade vän och hennes familj inser att de inte måste bära sorgen själva. Vi är många som finns här för att lyssna, minnas, stötta och hjälpa närhelst de behöver.

Älskar dig Cina    

Hon har börjat blogga för att arbeta med sitt sorgearbete, titta gärna in om ni orkar, hon skriver så bra och känslofullt...

Min ängel Jonathan

Kram alla vänner. Jag önskar er alla en tacksammare dag