Hejsan alla goa människor. Hur har ni det därute idag?

Jag hoppas ni har det bra och jag hoppas att ni varje dag är tacksamma över vad ni har... i alla fall de flesta...

Anledningen till att jag skriver så är att jag själv tvingats omvärdera mitt liv lite och inse att jag borde vara mer tacksam för vad jag har. Orsaken till detta beror på att en av mina äldsta och goaste vänner förlorade sin lille 1-årige son i fredags.

Livet är så skört och bräckligt och är det något vi kan vara säkra på är det att man aldrig kan vara säker på hur länge vi får förmånen att vandra här på jorden...

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

Alf Henriksson

Så tankvärt, så sant, så tragiskt och orättvist. Tyvärr är livet inte alltid rättvist och det är oftast de goda som får leva i svårigheterna. Varför det är så kan inte jag svara på men kanske, bara kanske, är det de godaste som ändå har förmågan och den inre styrkan att klara av dessa svårigheterna. Kanske är det deras godhet som gör att de oftare än andra får bära bördor som ingen borde få bära. Kanske är det deras sytrka som gör att de klarar av dessa bördor...

Min vän är en sådan person. En människa med enorm styrka och en godhet som inte många andra besitter. Hon utstrålar trygghet och kärlek och har alltid ett öra till övers för andras problem samtidigt som hon sällan beklagar sig över sina egna. Detta är i alla fall min uppfattning om henne.

Vi blev vänner för länge sedan och under en period levde vi nästan tillsammans. Vi gick i skolan tillsammans, vi festade tillsammans, vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans. Vi tog långa promenader, spelade kort och pratade tillsammans. Vi sov i våra egna lägenheter men när vi vaknade gick vi hem till varandra och fortsatte vårt "liv" tillsammans. Vi trivdes i varandras sällskap och ska jag vara ärlig kan jag inte komma ihåg att vi någonsin var osams eller arga på varandra...

Som man brukar göra gled vi ifrån varandra. Jobb kom emellan, pojkvänner, utbildning, flytt och familj likaså men för drygt ett år sedan fick vi kontakt igen... Tack FaceBook för det... Vi pratade, chattade och bestämde oss för att träffas igen. Lite nervöst var det allt... det hade ju gått en tid... men på något sätt, när vi såg varandra, tog vi bara vid där vi slutat... Hon var samma gamla vän som jag minndes från förr. Samma humor, samma omtänksamhet, samma tankar, samma utsrålning av kärlek och godhet och med samma dialekt. Våra liv hade förändrats och vi hade utvecklats som människor under åren, men grunden, personligheten var densamma. Sedan dess har vi pratat över nätet, mailat, chattat, hälsat på många gånger... Vi bor på olika kuster och avståndet mellan oss gör att vi inte ses så ofta som vi skulle vilja men det spelar ändå mindre roll. Vi vet var vi har varandra, vi har så mycket gemensamma minnen och det gör att hennes stora sorg även blir min.

Jag tänker på  henne konstant och önskar att jag kunde göra något för henne och hennes fantastiska familj, för ja, hennes familj är lika underbar som hon... Men jag kan bara sitta här på, just nu, fel sida landet och sakna, tänka och gråta. Jag vet att hon har så många som hjälper henne, bryr sig om henne och tänker på henne men JAG önskar att jag kunde finnas där mer, göra mer...

Min älskade vän förlorade sitt älskade barn, sin älskade ängel. En busig, glad liten kille med plirande, glittrande och kolsvarta ögon finns inte mer. Han busar med änglarna nu och änglarna busar tillbaka. Idag lyser solen här och det blåser isande vindar. Jag tror det är änglarna som blåser hårt för att deras nya lille vän älskar att se alla gamla löv virvla omkring. Jag vill i alla fall tro det.

Tänk på att ta hand om dem ni älskar. Vårda varje minut ömt och varsamt för man vet aldrig om det kan vara den sista. Att förlora ett barn är den största sorgen av alla och jag bara hoppas och önska att min älskade vän och hennes familj inser att de inte måste bära sorgen själva. Vi är många som finns här för att lyssna, minnas, stötta och hjälpa närhelst de behöver.

Älskar dig Cina    

Hon har börjat blogga för att arbeta med sitt sorgearbete, titta gärna in om ni orkar, hon skriver så bra och känslofullt...

Min ängel Jonathan

Kram alla vänner. Jag önskar er alla en tacksammare dag   

 

Vivi

15 februari 2011 15:14

Så fint skrivet !! Det måste vara svårt att genomlida den sorgen och försöka tänka på de bra stunderna, vara tacksam för den tid man fick.

Jag tycker det är en vacker filosofi de har i "Caprinjha med döden" att själen var för stor, för vacker, att den var tvungen att vandra vidare för att den kunde göra mer nytta någon annanstanns i världen.
Inte ger det kanske mycket tröst, men det är en vacker tanke.
Kramar

http://www.missvivis.se

 

Carina

17 februari 2011 22:21

Goaste gumman!
Det är så härligt att läsa det du skriver om vår relation, både då och nu. Känner ju på exakt samma sätt! Tack för att du finns och allt stöd du ger!
Puzz och Kram
Carina

Zophie

18 februari 2011 23:17

Älskade vän. Jag skriver bara som det är och jag kommer alltid finnas här när helst du behöver mig och min vänskap, vilken jag värdesätter oerhört mycket. Kram

 

Jeppe

18 februari 2011 19:13

Herregud vad vackert du skriver, jag känner verkligen vad du menar.
Du skriver verkligen bra, och du är välsingnad med att kunna använda ordet.
Du visar ett stort hjärta också..."tuffa" Jeppen måste torka sina ögon nu...

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

Zophie

18 februari 2011 23:15

Tack för komplimangen.

 

Jeppe

18 februari 2011 19:19

läste lite i bloggen hennes, hon skriver hjärteskärande och rakt..Sitter här och snörvlar...livet är så orättvist, vissa får bara ett år i livet, inget de kan göra ngt åt..ett oskyldigt barn rycks iväg ur livet..får via dig skicka din vännina en tanke och en önskan att hon hämtar sig från detta. Givetvis kommer detta alltid följa med henne, men att hon så småningom kommer att bära med barnet som en varm känsla i hjärtat utan att hjärtat brister!

Jag tänkte länka till din blogg, som är intressant och mycket tankar..Om det är Okej för dig?

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

Zophie

18 februari 2011 23:16

3 visst blir det här. Visst är livet orättvist, visst skriver hon med hela sitt hjärta och VISST får du länka till mig, det tar jag som en komplimang:) Kram och trevlig helg.

 

Nina

19 februari 2011 09:10

Hej, du skriver gripande och väldigt bra. Jag vill länka till din blogg jag med för att kunna fortsätta läsa dina underbara ord som kan få en må känslomässigt bra eller tvärtom. Du är otroligt bra på att skriva och beskriva känslor.

http://www.ninisssen.bloggplatsen.se

Zophie

20 februari 2011 20:40

Hejsan Nina, smickrad blir jag... och otroligt glad att du vill länka till mig, var så god :) Sitter vid lånad dator men kikar in till dig när min egen är installerad och glad :) Kram

 

jeppe

10 mars 2011 12:58

vart har du tagit vägen, har redan läst hela din blogg, nu väntar jag på uppdateringar! ha det gott! Jeppen

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Here´s Zophie…. Hej bloggen, det var ett tag sedan. Var har jag varit, vad har jag gjort och varför övergav jag dig?! Relevanta frågor och ska jag vara ärlig måste jag säga att jag inte har något riktigt bra svar. Jag kan delvis förklara...

Jaha och hejsan kära bloggen. Sist jag skrev var det september 2013 och det som var tänkt som en nystart av både mig, jobb, bloggen och livet i sig blev ett totalt magplask. Tanken var att jag och en kollega skulle starta eget men det sket sig to...

Jaha, idag var det dags igen. Något som legat i träda under en längre tid var det dags att inviga idag. På darrande ben stapplade jag in och tog plats. Nej, det var inte min första skoldag, det var första träningsdagen på evigheter. Nytt pass...

Japp, så var det dags för ett litet boktips igen. Idag har vi haft bokbytardag igen och det var lika trevligt som vanligt. Denna gången var vi hos kära LaMor och bytte böcker. Jag hade med mig 5 böcker varav alla nästan var lika bra. En del a...

Jaha, då har det inte blivit bloggat på ett tag igen. Denna gången ställer jag mig helt utanför dock och skyller på Telia, eller Felia som de skulle döpa om sig till. I två veckor nu har vårt nät strulat, jag inte bara nätet utan allt. Ingen tv, ...