De som har koll på mig vet att jag har bloggat under något års tid nu. De vet att jag gillar att gnälla, att hylla, att tjata, att fråga och att ställa de där frågorna som vissa människor retar sig på.

En del har kommenterat, irriterat och funderat över det jag skriver. En del har undrat och fundrat (ja, det är ett nytt ord och jag använder det med glädje ((tack Ewa)) över meningen med vad jag skriver, vem jag är, vad jag menar, hur jag ser ut och vad f-n jag gör här ärligt talat.

Det sistnämnda står nog mina f.d kollegor för *asg*.

Nu har jag själv börjat fundera på hur många det egentligen är som vet vem jag är, hur många som känner mig som läser min blogg. Vet ni hur jag ser ut, vad jag verkligen tänker och vad jag egentligen är ute efter  ?

Är det någon som egentligen vill veta?

Jag har ofta undrat vem som döljer sig bakom ett visst bloggalias eller vem det egentligen är som däljer sig bakom de där otroligt roliga och intressanta bloggarna. Nu lägger jag således en utmaning.

Om du visar dig, visar jag mig.

Din identitet mot min.

Jag har aldrig, tror jag, visat mig själv med bild i min blogg men någon gång ska vara den första och om du gör det gör jag det.

Kommentera detta eller mitt förra inlägg och om 25 personer kommenterar så ändrar jag min profilbild till en verklig bild på mig, på den jag är, på mi persona!

I feel safe   

Vi har all fått ett.

Vi har alla suttit där och våndats, ska jag eller ska jag inte.

Alla har vi nog någongång funderat: Jag måste nog annars...

De är hatade och älskade och de kommer troligen alltid att finnas vare sig vi gillar det eller inte...

Jag talar så klart om dessa förnicklade kedjebrev.

När jag var yngre var det sudd som skulle skickas, ibland ett bokmärke eller till och med en femkronors sedel (jo, jag lovar det fanns faktiskt sådana   ).

Jag försökte ett par gånger men blev oftast bara sudd och bokmärken fattigare, pengar lät mamma mig aldrig skicka.

När jag blev lite äldre förändrades innehållet i breven. Det var 10-lappar (jo, jag lovar, det fanns sådana också   ), posters på favoritartisten eller en kexchoklad. Återigen blev jag bara fattigare på kexchoklad och posters (nej, pengar fick jag fortfarande inte skicka.

Som vuxen har jag fått otaliga kedjebrev, de flesta med löften om stor tur bara jag sänder brevet vidare till 25 vänner (jag har inte ens så många vänner), eller löften om evig olycka om jag inte skickar det vidare "En kvinna i Göteborg skickade det inte vidare och hon blev påkörd av en buss och sedan ville hennes man skiljas och då förlorade hon även huset och sedan dog hennes katt och sedan..."

Vissa brev har försökt med pocketböcker, 100-lappar och ännu fler löften om rikedommar och evig lycka BARA jag skickar det vidare till... och så vidare.

Med tiden har jag lärt mig att jag visst inte får en vårta på näsan, råkar ut för död och förstörelse eller kommer leva i evig olycka när jag kallt slänger det i papperskorgen, den verkliga eller den virituella spelar ingen roll.

Nu har jag dock fastnat för en kedjehistoria. Hos Mamma Bea finns en riktigt rolig kedjebok eller bloggbok kanske den ska kallas. Det är en bok i fysisk form som skall skickas vidare mellan olika bloggare som skall fylla den med vad man nu vill fylla den med. Tankar, tips, ideér, recept ja allt som man själv funderar eller filozopherar om kan man skriva ner i boken och sedan skicaks den vidare till nästa. Här ges inga löften, inga hot, inga tvång och inga speciella krav, bara fyll den med din personlighet och skicka den vidare.

ME LIKE!!!!!!

Självklart har jag anmält mig. Gör det du också   

Kramen