Usch, så hemskt.

Idag lämnade jag min äldste son på flygplatsen för att han själv skulle ta flyget till storstaden där han ska på läger. Jag höll masken så bra, talade om för honom hur roligt han skulle ha, hur många nya kompisar han skulle få, hur god mat han skulle få äta och så vidare. Jag pratade på om kanotpaddling och fiske, om bad och om bus, om sena myskvällar och roliga upptåg ja allt jag bara kunde komma på för att få honom att slappna av lite.

Jo, han har varit nervös och han har haft lite resfeber, det är ju ändå första gången han åker iväg så här länge och helt själv också.

Jag har självfallet inte velat visa min egen saknad och oro för mycket för jag har verkligen inte velat förta eller hindra hans upplevelse.

Så jag har varit positiv, glad och entusiastisk och som en god mor berättat ditten och datten om olika saker jag tror att de skulle hitta på.

Och idag, när den stora dagen kom, höll jag masken... tills planet lyfte... då bröt jag ihop...

Jag blev inte hysterisk och jag skrek inte och gapade men tårarna trillade, stora som krokodiltårar och de rinner än till och från och blandas med ångest. Vad har jag gjort? Har jag verkligen låtit min äldste ge sig ut på äventyr helt ensam? Hur kunde jag?

Visst ringde han när han kommit fram till lägret, allt hade gått hur smidigt som helst och det såg fint ut och han hade valt sängplats för han var först på plats och han hade inte hunnit se sig om ännu men han skulle snart, han skulle bara packa upp och puss mamma hejdå...

Kvar sitter mamman i luren och undrar vad det var som hände... Vem pratade jag med... Vem var den där ungen som virvlade in med en massa information och sedan inte hade tid att prata?!

Min son?!

Samtidigt som tankarna virvlade omkring i mitt huvud, samtidigt som jag försökte berabeta den infon jag fått, trillade både tårarna på min kind lika häftigt som den stora tunga stenen trillade från mitt hjärta.

Han kände sig trygg, han hade kul, han tyckte det var spännande. Det är väl det som är huvudsaken...

Barnen har telefontid mellan 11.00-11.30 vilket jag tycker är bra. De ska inte ha en massa stirriga föräldrar som ringer stup i kvarten men jag saknar honom ändå. Jag hade velat kunna ringa lite då och då bara för att... ja, för att vad då?!

Nej, jag håller mig till telefontiderna och hoppas att han kanske är lite mer utförlig och vältalig i morgon...

Min älskade trollunge vad jag saknar dig. Jag trodde inte att jag skulle känna så starkt så länge när du åkte men det gör jag. Jag saknar dig oändligt mycket och kände mig lite "avhuggen" när vi pratade i telefon tidigare. Men jag vet att du kommit fram ordentligt och att du har det bra. Jag vet också att du kommer ha ditt livs äventyr de här dagarna och jag unnar dig verkligen varje sekund av din lägertid. Vid detta laget spelar ni nog kubb i väntan på de sista barnen och jag tar för givet att du styrt upp lagen och ser till att de följer reglerna, min lille polis. Jag älskar dig mest av allt i det största universum och är tacksam för att du finns här och berikar mitt liv. Vi syns på söndag och då kommer jag att krama dig och krama dig tills mina armar inte orkar kramas mer. Have fun... Be safe...

Puss