Hittade något riktigt roligt hos Linda som jag tycker att alla ska hänga på nämligen bloggboken.

En fysisk och verklig bok sm ska åka land och rike runt och fyllas med diverse kuligheter och konstigheter av olika bloggare men i verklig fysisk form och inte bara på nätet. En riktigt rolig idé och jag tycker det ska bli jätteroligt om jag skulle få turen att "pass it forward" så att säga.

Vad jag personligen skulle fylla den med vet jag inte riktigt ännu men det skulle nog bli något enkelt som ett smaskigt recept eller varför inte en riktig kioskvältarstory om någon kändis   , jo jag har ett par sådana faktiskt.

Jag vet inte vad det skulle bli, bara ATT det skulle bli. Hoppas jag har turen att få hem bloggboken till mig... svåraste valet skulle nog bli att sända den vidare bara, det finns ju så många bra bloggisar därute...

Jag tar mig en funderare och hoppas att bloggboken kommer min väg...

Puss   

Jo det är sant, han är en riktig skitunge min son   .

Han ringde idag, på telefontiden precis som var sagt, jag hann dock inte svara utan fick ringa upp honom direkt igen.

När han svarar så hör jag honom... och han gapskrattar...

-Hallå... hallå älskling...

-HAHAHAHAHAHAHA va hahahaha va... hallå....

-Älskling det är mamma...

-VA?

-DET ÄR MAMMA, vad är det som händer?

-Hahahahahahaah... hej mamma...

Jag fick förklarat för mig att en av killarna hade spelat någon dum men rolig låt och min son kunde verkligen inte sluta skratta.

-Hur har du det?

-Bra.

-Vad gör du?

-Inget speciellt... *fnissar*

-Hur mår du?

-Bra *skrattar*

-Hur har du sovit?

-Bra *fniss igen*

Jag blir skogstokig på honom och även på mig själv som ställer ledande frågor.. Försöker med ny taktik...

-Vad gjorde ni igår?

-Inget speciellt...

-Vad fick ni för mat?

-Pizza *skrattar*

-Men var den god? (riktigt konstig fråga och vips vad jag inne på de ledande frågorna igen) *suck*

-HAHAHAHAHAAHAHAH aaaa...  

Efter mycket om och men (och åtskilliga återkommande skrattattacker från min son) lyckades jag få ur honom att han hade jätteroligt. Han hade ätit smörgås till lunch igår, fått "gofika" där han klippte 4 muffins, hade ätit 3 pizzabitar till middag, hade spelat kubb, hade badat, hade gått upp klockan 5 och haft morgongympa med alla andra (ingen visste varför?) och nu skulle iväg till en flytflotte där de skulle hoppa och lära sig dyka... typ!

Och han saknade inte vare sig sin pappa eller sin mamma men hade gärna pratat med lillebror och kunde vi fixa det till morgondagen var det bra och hej då!

Skitunge!

Han saknade inte sin mamma, hade sovit jättegott och hade urkul...

OCH SAKNADE INTE SIN MAMMA??????? Skitunge...

Samtidigt gled de sista stenresterna från mitt hjärta och mitt i tårarna över saknaden efter honom kom också glädjen över hans totala säkerhet och styrka, han var iväg helt själv, långt bort, där han från början inte kände en själ... och han saknade inte sin mamma... Gud så skönt att jag lyckats fostra en sådan underbar och självsäker liten stor kille...

Min lille store kille, på väg mot vuxenvärlden med stormsteg. Jag blir förtvivlad över att du inte saknar mig samtidigt som det gör mig så glad att du har roligt, känner dig trygg, sover gott och har träffat en massa nya vänner... precis som jag visste att du skulle och precis som det ska vara. Detta ditt första äventyr kommer avlösas av flera och jag kommer sakna dig varje gång samtidigt som jag vet att du är en klok och ordentlig, om än ibland lite busig, kille med hjärtat på rätta stället. Du kommer klara dina äventyr med glans. Jag är stolt över dig och älskar dig mest av allt i universum tillsammans med din lillebror så klart. Vi ska fixa så du får prata med honom imorgon. Jag hoppas du fortsätter ha riktigt roligt och jag hoppas du lär dig massor med nya saker, även om dig själv. Jag saknar dig och längtar till söndag då jag få hålla om dig och krama dig igen. Forever and always... be safe...

Puss   

Usch, så hemskt.

Idag lämnade jag min äldste son på flygplatsen för att han själv skulle ta flyget till storstaden där han ska på läger. Jag höll masken så bra, talade om för honom hur roligt han skulle ha, hur många nya kompisar han skulle få, hur god mat han skulle få äta och så vidare. Jag pratade på om kanotpaddling och fiske, om bad och om bus, om sena myskvällar och roliga upptåg ja allt jag bara kunde komma på för att få honom att slappna av lite.

Jo, han har varit nervös och han har haft lite resfeber, det är ju ändå första gången han åker iväg så här länge och helt själv också.

Jag har självfallet inte velat visa min egen saknad och oro för mycket för jag har verkligen inte velat förta eller hindra hans upplevelse.

Så jag har varit positiv, glad och entusiastisk och som en god mor berättat ditten och datten om olika saker jag tror att de skulle hitta på.

Och idag, när den stora dagen kom, höll jag masken... tills planet lyfte... då bröt jag ihop...

Jag blev inte hysterisk och jag skrek inte och gapade men tårarna trillade, stora som krokodiltårar och de rinner än till och från och blandas med ångest. Vad har jag gjort? Har jag verkligen låtit min äldste ge sig ut på äventyr helt ensam? Hur kunde jag?

Visst ringde han när han kommit fram till lägret, allt hade gått hur smidigt som helst och det såg fint ut och han hade valt sängplats för han var först på plats och han hade inte hunnit se sig om ännu men han skulle snart, han skulle bara packa upp och puss mamma hejdå...

Kvar sitter mamman i luren och undrar vad det var som hände... Vem pratade jag med... Vem var den där ungen som virvlade in med en massa information och sedan inte hade tid att prata?!

Min son?!

Samtidigt som tankarna virvlade omkring i mitt huvud, samtidigt som jag försökte berabeta den infon jag fått, trillade både tårarna på min kind lika häftigt som den stora tunga stenen trillade från mitt hjärta.

Han kände sig trygg, han hade kul, han tyckte det var spännande. Det är väl det som är huvudsaken...

Barnen har telefontid mellan 11.00-11.30 vilket jag tycker är bra. De ska inte ha en massa stirriga föräldrar som ringer stup i kvarten men jag saknar honom ändå. Jag hade velat kunna ringa lite då och då bara för att... ja, för att vad då?!

Nej, jag håller mig till telefontiderna och hoppas att han kanske är lite mer utförlig och vältalig i morgon...

Min älskade trollunge vad jag saknar dig. Jag trodde inte att jag skulle känna så starkt så länge när du åkte men det gör jag. Jag saknar dig oändligt mycket och kände mig lite "avhuggen" när vi pratade i telefon tidigare. Men jag vet att du kommit fram ordentligt och att du har det bra. Jag vet också att du kommer ha ditt livs äventyr de här dagarna och jag unnar dig verkligen varje sekund av din lägertid. Vid detta laget spelar ni nog kubb i väntan på de sista barnen och jag tar för givet att du styrt upp lagen och ser till att de följer reglerna, min lille polis. Jag älskar dig mest av allt i det största universum och är tacksam för att du finns här och berikar mitt liv. Vi syns på söndag och då kommer jag att krama dig och krama dig tills mina armar inte orkar kramas mer. Have fun... Be safe...

Puss   

Hur mår ni en kväll som denna?

Själv har jag lite ångest måste jag nog erkänna...

Min äldste son åker på läger imorgon, inget speciellt med det förutom att han ska åka själv till en storstad och vara borta från mig i 5 dagar... *suck*

Jag vet att han nu är 10 år gammal men han har aldrig varit borta från mig så länge och så långt bort och jag vet att jag kommer ha ångest och sakna honom något helt enormt. Jag vet också att han kommer få så roligt och han kommer mogna och växa som människa. Han kommer känna att han kan mer, vet mer och är starkare och mer självsäker när han kommer hem igen än vad han var när han åkte men ändå.... Jag kommer sakna honom enormt mycket , han är ju min store lille kille  och jag älskar honom så och vill bara att han ska må bra och ha det gott och att inget ont någonsin ska hända honom.

Jo, jag vet att det inte fungerar så i den riktiga världen men jag önskar ändå att jag kunde skydda honom från allt... men vilket trist liv han hade fått då...

Nej, det kommer bli bra, jag vet det. Han är också nervös men samtidigt nyfiken och jag önskar honom verkligen en fantastisk upplevelse med massor av nya erfarenheter och kompisar, god mat och äventyr. Jag önskar att han kommer hem med ryggsäcken full av berättelser, roligheter, äventyr och med en större självrespekt än vad jag upplever att han har idag.

Jag kommer sakna honom men jag kommer samtidigt vara ännu stoltare över honom än vad jag är idag... om det nu kan vara möjligt.

Min älskade son. Jag älskar dig mest av allt på hela jorden och jag är så stolt över dig... alltid. Jag önskar dig en upplevelse utöver det vanliga även om jag kommer sakna dig till vansinne. Jag hoppas att du får en massa nya vänner, att du får paddla kanot, åka ut och fiska, gå på disco och äta god mat och vräka i dig massor av glass. Jag hoppas att erfarenheten får dig att växa som människa och att den får dig att inse vad du faktiskt kan och vilken styrka du verkligen har inom dig. Du är min sol, min måne, min glädje och min styrka och anledningen till att mitt liv är så underbart som det är. Ta hand om dig... Be safe

Puss   

Àllå alla...

Nej, jag vet att det inte blev något inlägg igår men jag har varit nere hos mina föräldrar och då har man så roligt att man helt enkelt inte tänker på bloggen, jo det är faktiskt sant...

Men nu kommer i alla fall en uppdatering.

Lördagen bjöd ju som sagt på fest. Mina föräldrar firade 170 år och de hade bjudit in släkt, vänner och grannar till stor baluns i partytält på gården. Behöver jag säga att det blev en total succé (stavas det så?!).

Anyway, kvällen började, gästerna anlände, välkomstdrinkar delades ut och sedan var det bara att mingla runt och det är jag ju så bra på   . Släkten trivdes, vännerna likaså och grannarna var helt betagna i mina båda trollungar. Det skålades, vi sjöng, åt riktigt god mat och bandet mina föräldrar hyrt spelade bra musik. Vi sjöng en hemmasnickrad låt till mina föräldrars ära, en del tal blev det också och även ett hemsnickrat korsord skulle lösas under kvällen.

Mitt äldsta troll gick verkligen hem hos damerna och han dansade nog minst två danser med varenda dam som ville dansa och även om det var mina föräldrar som skulle stå i fokus den dagen så var det nog min äldste son som vann allas hjärtan. Han bjöd upp, var artig som bara få 10-åringar kan vara och dansade sedan med alla som ville och han hade sååååååå roligt. Det var en fröjd att se en sådan sida av honom som jag aldrig sett tidigare och jag var och är stolt som en riktig tuppelitupphöna över honom.

Självklart var även lilltrollet på sitt mest charmerande humör och även om gråten kom ett par gånger, på grund av orättvisor i leken så klart, så vann han ju alls medkärlek, med sina krokodiltårar om inte annat.

Mina föräldrar var supernöjda och blev ännu nöjdare när de fick sin present som vi fixat till dem, ett porträtt av oss flickor med våra män och barnen så klart. En stor canvasförstoring i 50 x 70 storlek var vår gåva och vad kunde vi bättre ge än något de aldrig skulle kunna fixa eller köpa själva. Bästa presenten till föräldrar kan jag tipsa om.

Kvällen avslutades något efter midnatt och alla var trötta men glada (i hatten). Söndagen kom och visst hade man liiiiiite ont i hårrötterna men det var inte så farligt som det kunde varit och efter en stadig lunch bestämde vi oss för att stanna kvar en natt till. Det är så underbart nere hos mina föräldrar och jag trivs så bra och känner mig så lugn och hemma där så det är inte klokt. Jag fyller verkligen på mina energidepåer och jag trivs så bra i mina föräldrars sällskap, det gör ju även min man och mina barn ska kanske tilläggas   .

Idag tog jag och min LaMor en tripp till Bjärehalvan för att inhandla diverse delikatesser och när vi ändå var i farten så ringde jag min make och hörde om han tänkt något på maten. Självklart hade han inte det så det var bara att fixa delikatesser till hela LaFamilia och så bar det av hem till föräldrarna igen för att grilla. Det är ju ändå bäst att passa på när vädret tillåter.

Dock avslutades dagen med att åka hemåt. Vi har mycket på programmet innan äldsta trollet åker på läger på onsdag så det var ju bara att bita i det sura äpplet och säga hej då tills nästa gång.

Och nu sitter jag här och uppdaterar, så att mina goa bloggisar inte tror att jag struntar i dem eller att jag gått och gömt mig  .

Det var nog allt jag hade att säga om min helg, hur har er helg varit?

Bara bra hoppas jag. Vi hörs snart igen.

Puss   

Jaha, så var den stora dagen D här.

I flera veckor har det planerats, fixats och trixats, bakats pajer, ringts och beställt partytält, bord, stolar, hämtat detsamma och mycket annat och idag är den dagen då allt ska användas och ätas och nyttjas...

Idag är dagen då mina föräldrar har sin stora 170-års fest.

De fyller ju båda 65 år i år, har båda nyligen gått i pension och dessutom firar de 40 år som gifta i morgon... men  man kan ju inte partaja en söndag så det fick bli idag i stället   .

Hela släkten är bjuden, även om det är en del som inte kan komma, dessutom är vänner och grannar bjudna och det kommer nog bli ett hejdundrande kalas. Dessutom tackar vi vädergudarna som (hittills) visat sig på ett relativt bra humör genom att låta regnet lysa med sin frånvaro och istället låter solen glimta fram då och då. Vi får hoppas att det håller sig så.

Temat för dagen är country. Mina föräldrar älskar country och detta tema passar utmärkt tycker jag då det är lätt för de flesta att bara sätta på sig ett par jeans och en skjorta och sim salabim är man cowboy eller cowgirl.

Personligen har även jag en förkärlek för just country så jag ser extra fram mot bandet som skall spela ikväll. Två killar som lirar country och 60- och 70-talsmusik, det kan inte bli mer rätt än så. I alla fall inte i min värld.

Jag har funderat mycket på mina föräldrar de senaste veckorna. 40 år som gifta, hur fixar man det. Jag och min make firade 11 år igår och bara det är ju ganska uppseendeväckande i dagens samhälle men vi ligger ju lätt i lä när det gäller mina föräldrar... 40 år... Jag undrar om de har någon hemlighet, något recept, något tips och råd de skulle kunna delge oss andra men jag vet inte riktigt. De kommunicerar, det är nog vad de gör. De pratar om allt och alltid. De är sällan osams men när de blir det då blir de riktigt osams   . Det konstiga är att de ofta blir osams om sådana där konstiga saker som Israel/Palestina konflikten, om att gnälla eller inte gnälla på saker, om pessimism och barnuppfostran. De bråkar liksom inte om normala saker som andra familjer bråkar om... ekonomi, vem som ska diska eller vem som faktiskt strök stryktvätten sist... De är lite roliga på det sättet mina föräldrar och man har aldrig tråkigt i deras sällskap. Det är nog därför jag tycker så mycket om att vara hos dem och tillbringa tid med dem. Jag trivs där och känner mig alltid så lugn och avslappnad. Inga måsten och inga krav, bara lugnt och skönt och trevligt sällskap... med vissa högljudda inslag *fnissar* Dessutom gör det ju inget att pappsen är världens bästa fixare av allsköns ting (finns nog inget han INTE skulle kunna fixa) och att LaMor lagar den mest fantastiska maten som bara finns (hon har, av mig, förärats inte mindre än 6 stjärnor i Michelin-gajden) vilket innebär att pappa har 6 bilringar runt magen... Nej skämt åsido... Men de är mina föräldrar och jag älskar dem mest av allt i hela världen... med två undantag då... kanske tre... ibland...   

Så idag uppbringar jag ett MEGA GRATTIS till mina föräldrar som inte bara lyckats fostra två fina barn i mig och min syster, utan även firar 40 fantastiska år tillsammans utan att slå i hjäl varandra.

Puss på er mina älskade paranteser, må ni få uppleva 40 lyckliga år till och keep up the good work så att säga. Jag älskar er.

Puss   

Idag kan jag inte ha något annat än Dagens och vi börjar med:

Dagens grattis:

Det går faktiskt till mig själv och min fantastiske make som idag varit gifta i 11 år. Jo vi har en bit fram till mina föräldrar som snart firar 40 år som gifta men jag tycker att 11 år är en bra början. I med och motgång, i nöd och lust har vi stått vid varandras sida och jag är stolt över att kunna kalla honom min make   .

Dagens uppdrag:

Lite av den hemliga sorten men det innefattar en snabbis, sedan kan ni ju tolka det som ni vill *fnissar*

Dagens tanke:

Hur vore det om man tänkte lite mer på andra än att bara tänka på sig själv... Jag vet att det är ett uttjatat tema men jag tycker det är oerhört viktigt och hade fler gjort det hade vår jord sett så annorlunda ut idag...

Dagens fundering:

Hur ska man fira 11 år med sin make när man har mycket att göra samt skall på megafirande i morgon.... Det blir till att gnugga geniknölarna vill jag lova, för NÅGOT måste vi väl ändå hitta på. Tips någon?!

Dagens känsla:

Ja, hela helgens känsla blir det faktiskt, får ju bli KÄRLEK!

Dagens kram:

Går till min goaste väninna C. i vars sällskap jag tillbringat de senaste två dagarna (kom hem igår). Hon är så generös, omtänksam, kärleksfull och fantastisk. Hon fixar och donar, tänker på allt och alla och jag hoppas verkligen att alla i hennes närhet har vett att upskatta detta... annars får de med mig att göra   .

Tack älskade vän för att du finns i mitt liv, jag insåg inte hur mycket jag saknat dig förrän jag hittade dig igen. Du är en stor stjärna på min himmel.   

Älskar dig.

That´s all folks.

Puss   

Efter ett par intensiva dagar på andra sidan kusten känner jag att orken tryter igen MEN...

Hos LifeofJohanna kan man tävla om denna underbara väggtext, precis i min smak   

"Jag tävlar hos Johanna om denna väggtexten från textarna.se"

Detta tillfälle kan man ju bara inte missa:)

Puss