Tänkte jag skulle dela med mig av ett riktigt gott tips om jag inte gjort det innan.

Det finns en restaurang i Halmstad som heter Verona, det är en restaurang där vi brukar vara mycket eftersom de har mycket god mat, otroligt trevlig service samtidigt som de håller hyfsade priser.

Senast jag och maken var där beställde vi in deras mörade biff, en riktig höjdare måste jag säga. Ovanpå biffen låg två friterade lökringar, jag gillar ju lökringar så jag satte tänderna i en av dem fortare än kvickt... och det var det godaste jag ätit på länge. De var otroligt knapriga med lite sälta och den mjuka nästan lite söta löken innuti var helt perfekt friterat. Jag blev eld och lågor och kunde inte sluta berömma dessa fantastiskt tillagade godsaker, jag berömde dem så intensivt att det plötsligt dök upp en hel tallrik med ännu fler lökringar framför mig. Jag åt tills jag blev alderles vimsig.    Ägaren hade berättat för kocken hur mycket jag berömde denna nya delikatess och då hade kocken helt sonika gjort en hel tallrik till mig.

Mitt tips blir alltså följande: Om ni har vägarna förbi Halmstad så kan ni knappa in Laholmsvägen 27 på GPSén och då kommer ni till bästa restaurangen i stan, Verona. Vill ni vara säkra på att få plats är det nog också bäst att boka bord och det görs på telefon 035-103810.

Fråga lite snällt efter lökringarna som ombloggats hos filoZophie så kanske du kan få köpa en tallrik, de finns nämligen inte på menyn som egen rätt... ännu... jag jobbar på det   .

Jag sitter dessutom och snickrar på en pizza som självfallet måste innehålla just lökringar... jo, så goda är de faktiskt.

Och glöm inte vart ni hörde det först.

Puss   

Idag blir en väldigt lugn dag.

Igår fick jag ringa akut till min goaste kiropraktor för behandling. Bäckenlederna hade låst sig och även ländrygggen hade sina problem, men knix och knak lite senare så kan jag i alla fall gå utan att bita ihop av smärta. Jo då, ryggproblem har man haft sedan tonåren. Varför vet jag inte men det är jobbigt, enda fördelen är väl att jag är smärttålig som få.

Nu är det i alla fall bättre och jag får ABSOLUT inte sitta för länge vid datorn men jag kan heller inte stå och gå för mycket för då gör det ont igen. Tänkte försöka ta en liten lätt promenad runt kvarteret efter lunch, vi får se hur det går.

Igår hade vi avslutning på min skrivarkurs också. Det var intressant och har varit en bra kurs tycker jag. Det finns en fortsättningskurs men jag vet inte om jag ska gå den... i alla fall inte nu. Den kursen går mer ut på textdiskussion och de övriga deltagarna ville absolut att jag skulle gå den då de vill läsa fortsättningen på det alster jag hade med mig i går. Problemet är att jag inte skrivit tillräkligt mycket på detta alster och jag vet heller inte hur mycket jag skulle vilja läsa för gruppen innan hela romanen är klar.

Jag vill ju liksom inte avslöja tanken bakom min berättelse då den är lite unik. Något som jag dock har lärt mig på kursen och ska försöka rätta mig efter är att man ska försöka skriva lite varje dag.

Tidigare har jag suttit och väntat på inspirtion men det fungerar ju inte utan som författare måste du skriva varje dag för att komma vidare i berättelsen och detta har jag verkligen tagit till mig och försöker i alla fall... Jag klarar ju av att blogga mest varje dag och då borde jag väl klara av att skriva lite varje dag   

Igår hade jag också min fina syster på besök när jag kom hem från kursen. Jag vet inte varför men igår så längtade jag något så in i bomben efter henne så det var så roligt att se henne sitta i min soffa och vänta på mig. Det blev ett par koppar thé och mycket prat och vips var hon tvungen att åka hem. Jag gillar inte när tiden går för fort    men i morgon åker vi till GeKå´s så då får jag ju en hel dag med henne :)

Nej, nu är det faktiskt dags för lite lunch men jag antar att vi snart hörs igen.

Puss   

Ibland blir jag lite trött på folk. Kan inte ni också bli det?!

Känslan av trötthet och lite hopplöshet uppstår oftast när man, eller läs jag det funkar också, har bestämt vissa saker med någon och sedan blir det liksom inget av det...

Förstår ni hur jag tänker?

Jag tycker personligen att om man har sagt eller bestämt en viss sak så skall man försöka köra på det. Visst, sedan händer det ju alltid att det kan skita sig, något kan komma i vägen, något kan hända, man kan få rycka in och jobba trots ett avtalat möte eller vad som helst men då kan man snacka om det... och det kan väl ändå inte vara ok att det ALLTID dyker upp något annat när man bestämt något?!

Vad tycker ni som läser detta?

Är det ok att alltid avboka eller komma med ursäkter vaje gång man bokat något?

Jag menar, hur ska jag tolka det?

Är det fel på mig?

Är det jag som är bossig?

Tycker människan kanske inte ens om mig?

Nej, jag vet att jag är bedårande och att alla gillar mig *himmlar med ögonen*, men man börjar ju fundera...

Vi tar ett scenario som exempel. Jag ringer till A. och bokar en fika. Dagen innan fikan hör jag av mig till A. och bekräftar tid och plats. A. hör inte av sig tillbaka. Nu messar, mailar eller försöker jag ringa A. för att få bekräftat av A. att vi faktiskt ska ses men A. hör fortfarande inte av sig. Ska jag då gå till den bestämda fikan eller ska jag strunta i det då jag inte fått svar?

Vad tycker ni att man ska göra i det läget?

Om man har ett väldigt viktigt möte inbokat, som faktiskt har att göra med ens egen framtid, bör man då inte i alla fall svara på mess eller mail gällande detta möte då. Som att : "Hej, nej jag kan inte komma eller hej, jo jag kommer".  Om man dessutom själv har varit med och initierat dessa framtidsplaner är det då inte ganska viktigt att man FÖRSÖKER ta sig till mötet?

Jag bara undrar.

Jag tillhör i alla fall den kategorin som anser att vi hade bestämt något, vi har ganska långt gående planer och nu är det möte på måndag. Detta blir sista chansen sedan tutar jag och kör själv om det ska vara så.

Tycker ni jag har fel???

Puss   

Jag kan inte hjälpa det men jag blir verkligen lika glad varje gång jag få en Award. Det är liksom den ultimata bekräftelsen på att någon verkligen gillar det man gör och skriver.

Denna Awarden har jag fått av MissVivis, mycket smickrande då jag vet att hon förljer en hel massa bloggar faktiskt...

Tack gulle du för denna.

Foto: FiloZophie 2011

När du fått awarden ska du länka till den man fått den av, fullborda de 5 meningarna och skicka den till 5 andra bloggar.

1. När ingen ser eller hör mig… Så dansar jag. Helt ärligt. Spelar ingen roll om jag är ute och går, är ensam hemma eller är och handlar. Är jag ensam och ingen ser så rockar jag loss.

2. Jag går aldrig hemifrån utan… min plånbok. Vad som  helst men inte utan plånboken, har jag bara den löser sig allt annat.

3. Min blogg heter som den gör för att jag… är en riktig filosof, jag har alltid fått höra att jag ser ut som en Sofie och dessutom är en av mina favoritböcker Sofies värld som är en grundkurs i filosofi och dess historia skulle man kunna säga.

4. Om jag vågade skulle jag… starta eget. Men jag är snart där så det börjar kanske bli dags att omvärdera den meningen;)

5. Om tio år kommer jag att… driva eget bolag som går fantastiskt bra. Jag har det övergripande ansvaret men kan även ägna mig åt min hobby, att skriva och jag har då precis släppt min andra bok. 

Vilka fem skall vi lämna vidare till?

Det finns många bra att välja mellan...

Det får bli de härliga bloggerskorna:

Caroline

Hanna

Katta

Olgalicious

Riesling

Grattis tjejer. Ser fram mot att få läsa lite mer om er :)

Tills vi hörs igen...

Puss   

Jaha, då vart det dags igen.

Det ska töjas och bändas och vridas och vändas för att se hur mycket vårt äldsta troll har vecklat ut sig under året som gått.

Jag tycker att det är rätt så roligt med alla dessa utvecklingssamtal som man har både på skola och dagis och med tanke på hur extremt noga de är på den verksamheten där vi har våra barn så begriper jag inte hur man kan gå ut nian utan att kunna läsa och skriva, men det händer ju faktiskt.

Vi har valt att ha barnen på en Montessoriskola/förskola och det har vi hittills aldrig ångrat. Äldsta sonen går nu i fyran och han stortrivs i skolan och utvecklingssamtalen gällande honom brukar vara en ren fröjd att gå på.

Han ääääär så duktig och han ääääär så snäll och han ääääär så intresserad och han ääääär så populär, brukar det heta. Ja, det är väl bra men jag är mest nöjd om han tycker att det är ROLIGT att gå i skolan. Att han känner att han lär sig något, får nya utmaningar och att han trivs. DET är det viktigaste för mig, sedan är det självklart roligt att han presterar bra men det är inte huvudsaken.

Hur det kommer bli med lilltrollet vet jag inte. Han är oliks sin större bror och inte lika vetgirig och intresserad. Han flyter liksom bara med... Det kan vara väl så viktigt det och intresset kommer kanske. Jag kan bara inte begripa hur två så lika barn kan vara så otroligt olika?! Lilltrollet går nu sista året på dagis, jo jag säger dagis, och han trivs bra och livet leker. Han är en ganska sorglös figur och hänger på det mesta som händer. Han tar inga egna initiativ ännu, men han vet minsann hur han ska charma byxorna av både barn och vuxna... Det blir till att vara mycket noga med att lära honom hur man behandlar tjejer annars blir han livsfarlig när han blir äldre   .

Men nu var det ju äldsta trollets utveckling som skall avhandlas idag och vi får väl se hur det går men jag tar för givet att jag kommer vara minst tre meter lång när jag går där ifrån... precis som jag brukar vara.

Puss   

Idag reflekterar jag lite över detta med skolfoton. Äldsta trollet har tagit foto på sin skola tidigare i höst och nu var det dags för lilltrollet på dagis. Jag kollar igenom dessa påseendelappar som de kallas och blir alderles förundrad.

Hur kan man ta så hutlöst betalt för ett par kort?!

Och ofta blir de inte ens bra...

Jag blir faktiskt ganska upprörd och irriterad då man förväntas köpa hela portättserien fastän man vet att minst hälften av bilderna blir liggande i sitt kuvert. Jag har i alla år köpt hela paketet såklart och varje år hittar jag de gamla kuverten med bilder och inser att jag inte borde ha köpt när vi aldrig gör något av bilderna. Ja, visst tar man de små och lägger i plånboken och tar förstoringarna och ger till mormor, morfar och farmor men resten då?!

De blir liksom bara liggandes.

Så i år har jag fattat beslutet att vi inte ska ha korten. Nej istället är det en av de andra mammorna på dagis som fixat en privat fotograf som vi kan gå till som har satt ihop ett jätteförmånligt erbjudande till oss.

Jag har dessutom kollat stora trollets bilder och han blev verkligen inte bra så varför ska jag betala för det. Nej, detta året testar vi med den privata fotografen och så får vi se vad vi tycker om det.

Självklart kommer jag köpa fotokatalogen till stora trollet och gruppbilden till lilltrollet men utöver det blir det inga foton beställda av det stora skolfotoföretaget utan det blir lite bilder som man verkligen kan använda hos den privata fotografen.

Hur brukar ni göra?

Vart hanar era skolfotobilder?

I byrålådan?

Puss   

Ja, jag vet, det blev inget inlägg i går. Ska jag vara ärlig så kände jag inte för det... och så var jag kanske lite bakis... och låg i soffan halva dagen... och bara var...

Så är det, alla har vi sådana dagar i bland eller hur.

Men idag är jag tillbaka och idag kommer det ett inlägg. Vad det ska handla om vet jag inte riktigt. Jag kanske kan skriva om mitt första riktiga inköp till nya huset?!

Som många av er säkert vet så bygger jag och maken hus i stan. I över sex månader har vi hållt på... eller vi och vi... det är hustillverkaren som ser till att allt klaffar, vi har en totalentreprenad så själva sitter vi mest och rullar tummarna och fattar beslut. Det är ett ganska coolt jobb även om man faktiskt tröttnar efter ett tag. Om någon säger dörrhandtag eller klinkerfog så skriker jag snart... men det är ju lite kul också...

Anyway, nu är vi inte i sista fasen och de räknar med att vi ska kunna flytta in i början av november. Den 7 november om vi skall vara exakta och det ska vi ju vara   .

Så idag var jag inne i stan och gick in i en inredningsbutik som ska lägga ner. Självklart hittade jag två par gardinstänger och två par gardiner som kommer bli helt perfekta att ha i vårt uterum. Ja, jag vet att många sätter upp lamellgardiner i uterum när de har mycket glas men jag vill inte ha lamellgardiner, jag gillar inte lamellgardiner utan jag ville ha något annat... Och idag hittade jag annat. Vita enkla gardinstänger och enkla vita tunna gardiner med enkel text på. Jag lovar att jag ska ta lite kort när vi flyttat in och jag fått upp allt men tills dess får ni nöja er med att jag säger att det är fint.

Hur huset ser ut?

Tja, så här:

Det är lite detaljer kvar men inflyttningsklart om 4 veckor det ska det vara säger de som vet.

Det finns mer bilder där denna kom från men dem kan vi vänta lite med. Jag lovar i alla fall att hålla er uppdaterade.

Kram   

Tack alla vänner och ovänner för ert fantastiska stöd i går. De flesta av er håller med mig i mitt tidigare inlägg och det känns skönt att veta att det finns hopp om framtiden... Men samtidigt hade det varit liiiiite kul att få lite mothugg från någon fjortis... Faste det är klart... fjortisar läser kanske inte denna blogg   .

Många av kommentarerna jag fått gällande tidigare inlägg (och nej jag tänker inte länka det för det är bara att scrolla längre ner så hittar du det) gäller stavning och uttryck.

Varför stavar ni fjortisar ordet tjej med chey?

Varför stavar ni ordet alltså med asså?

Varför använder fjortisar orden typ och liksom flera gånger i varje mening?

Vi är många som undrar och anledningen till att jag frågar är att det blossat upp ytterligare en liten debatt i kölvattnet av mitt tidigare inlägg nämligen om en blogg är till för alla?!

Om ni fjortisar envisas med att fortsätta stava helt åt helvete får ni också räkna med att ni kommer tappa läsare. Varför?

För att det finns en dold fuktionsnedsättning som kallas dyslexi och som innebär att många människor, fler än man tror, har svårt med bokstäver och att få ihop dessa bokstäver till ett sammanhang.

För en dyslektiker är det svårt nog att läsa en text som den är, lägg då till att många fjortisar, inte alla men många, stavar som krattor och använder sig av konstanta förkortningar. Detta leder till ytterligare svårigheter för en dyslektiker. Är då din blogg till för alla om du redan från början gör det svårare för vissa personer att läsa den med det språkbruk du väljer att använda?!

Återigen vill jag påpeka att jag inte klankar ner på fjortisar i sak men jag vill väcka frågan kring varför de väljer att stava som de gör och uttrycka sig på det sätt de gör. Återigen vill jag poängtera att jag tycker att fjortisbloggar är något BRA om man är en fjortis, de behandlar och skriver om SIN verklighet och erfarenheter och det kan vara väl så läsvärt om man själv är i den åldern. Vad jag vänder mig emot är att de ofta utger sig för att vara något de INTE är nämligen vuxna. Det vi vuxna vill läsa om är INTE rosa bubbelgum, vad du har på dig för dagen, hur du ska få killen du gillar att gilla dig eller omröstningar kring vad läsaren tycker att du ska ha för bakgrundsbild på din mobil. Capiche!

Vi VUXNA som lever i den verkliga världen diskuterar sådana saker också vid ytterst få tillfällen men för det mesta behandlar vi våra vardagliga saker som jag tidigare nämnt exempelvis feminismen, Israel/Palestinakonflikten, elpriser, huspriser etcetera etcetera.

Vi VUXNA använder oss av ett korrekt språk, trevligt tilltal och med respekt för varandra.

Min fråga till er fjortisar blir alltså följande:

Om ni nu vill vara så stora och vuxna hur kan ni begära att vi som verkligen är vuxna ska ta er på allvar med tanke på det undermåliga språk och det språkbruk ni har???

Och NEJ, denna gången ger jag er verkligen inte ett lexikon, finns det ord ni inte fattar så ta fram en ordbok och slå upp det själv!!!

Bara för att väcka debatt liksom.

Ciao