Jag har haft denna bloggen ett bra tag nu men jag har insett att jag aldrig någonsin skrivit om mitt livs största utmaning. Nej, det handlar inte om vare sig bröllop eller att skaffa barn det handlar om att sluta röka.

Sommaren 2000 gifte vi oss jag och maken och självklart fanns tanken på att skaffa barn. Jag rökte på den tiden och hade gjort så i 10 år. Vi hade diskuterat barn under våren och kommit överrens om att jag skulle sluta med p-piller, det kan ju ta upp till ett år innan man blir gravid när man ätit piller så länge som jag gjort och att jag dessutom rökte visste vi ju kunde påverka det med. Att sluta röka fanns dock inte på kartan för mig, det var liksom inget jag ens reflekterat över.

Under denna tiden jobbade jag på en bingohall och det var på den tiden som ingen kunde stava till rökförbud, i bingolokalerna blossades det för fullt och om man inte rökte... tja, taskigt läge, då var du endast hänvisad till en annan sida i lokalen (som var lika rökfyllde den egentligen). Vi som jobbade där rökte alla utom en eller två men det var ju deras problem, Who cares, när alla andra röker var kanske tanken?! Vad vet jag.

Nu var det ju bara så att dagen för vår bröllopsdag skulle jag få min mens... var tanken i alla fall... men det blev aldrig så. Två försök efter att vi slutat med p-piller blev jag tydligen gravid och en utökad familj var ett faktum insåg vi i slutet på sommaren. Då kom ju också frågan : Skulle inte jag sluta röka?!

Detta var en fråga som jag jobbade otroligt mycket med hos mig själv för ärligt talat så ville jag inte sluta röka. Min mamma hade klarat av att sluta röka bara något år tidigare men jag var inte mogen alls. Det var mycket bråk  hemma, goda råd kring att sluta röka ploppade upp i både passande och opassande situationer och den enda platsen jag var säker var på jobbet... Där kunde jag röka utan att någon brydde sig. Efter ett par månader blev dock situationen ohållbar och jag började känna själv att jag kanske inte hade något val, jag var väl tvungen att sluta röka då, men jag ville fortfarande inte. Jag gick till apoteket och köpte plåster och tuggummi och visst var mitt liv lite slut ändå - och jag vet att jag vid ett svagt ögonblick tänkte "jävla unge"...

Jag tuggade och tuggade, bytte plåster och försökte verkligen... men jag ville inte och dessutom var det så lätt att falla i gamla mönster på jobbet... Jag grät och jag skrek, jag var arg som ett bi på allt och alla och jag mådde så otroligt dåligt. Jag kämpade med ett tolvveckors avvänjningsprogrammet samtidigt som jag förbannade det lilla livet i magen och jag var allt annat än rationell och babylycklig som en blivande mamma ska vara. När jag avverkat halva tiden på avvänjningsprogrammet satt jag ute på balkongen en kväll och tog en cigg medans tårarna rann ner för kinderna och jag var väl vid det tillfället i vecka 13-14.

Jag satt på balkongen och reflekterade över mitt pissiga liv, min pissiga make och min pissiga familj samtidigt som jag förbannade mig själv för att jag låtit det gå så långt i graviditeten, kunde jag verkligen fortfarande göra abort med gott samvete?????

Då slog det mig, ni vet som man säger att någon behöver en high five... i ansiktet... med en stol... så kändes det!!!

"JÄVLA JAG-Skärp mig för f-n!!!!!!"

Jag tog ett sista bloss på ciggen innan jag släkte den. Tog mitt resterande paket, samlade ihop alla tuggummin och plåster och kastade rubbet. Dagen efter gick jag till vårdcentralen och meddelade att jag inte tänkte fortsätta på avvänjningsprogrammet för nu var det slutrökt för min del. Inte en enda cigg tog jag under resten av graviditeten och när jag var i sjätte månaden blev jag sjukskriven av min läkare för han ansåg att min arbetsmiljö var direkt olämplig för mig. Det var ju ingen anledning till sjukskrivning men min foglossning var det och även om den var mild i början ansåg han att det var lämpligt med en sjukskrivning.

Jag ska ärligt säga att jag till och från tagit ett bloss eller två, till och med en halv cigg vid vissa tillfällen efter detta, när jag haft möjlighet och känt mig sugen men jag har ALDRIG haft ett återfall där jag känt att jag MÅSTE ha en cigg. Jag anser mig själv vara rökfri och jag njuter varje sekund.

Puss