Ja, jag känner att även jag måste...

Jag brukar vara bakåtsträvare och när "alla andra brukar" ja, då brukar INTE jag.

Men denna gången få bli undantaget som bekräftar regeln för nu kommer ÄVEN jag...

Jag pratar naturligtvis om nyheten om Whitney Houstons död.

Jag trodde först att det var ett dåligt skämt och igentligen bryr jag mig ju inte som många andra men visst känns världen lite extra tom just nu. En av de vackraste rösterna som funnits har för alltid tystnat och det känns otroligt tragiskt och sorgligt. Att slå igenom som hon gjorde och med alla de krav som följde var nog aldrig lätt men jag tror nog att hon gjorde sitt bästa och min personliga reflektion är att om hon inte hade gift sig med fel person så hade denna sagan inte slutat som den gjorde.

Jag var med när hon slog igenom med I wanna dance och dansade det gjorde jag... Jag älskade till Run to you, jag kände kraften i I´m every woman, jag bad killar/män fara och flyga till My name is not Susan och självklart grät jag till I will always love you. Jag gladde mig när hon gjorde Step by step och If I told you that... ett steg i rätt riktning i mitt tycke och när filmen och musiken till Waiting to exhale kom var jag själaglad...

De senaste åren var väl dock ingen höjdare och den "efterlängtade" comebacken kom liksom bara av sig och inget annat...

En stor röst har tystnat, en ikon har gått vidare till sin skapare och när, var och hur hon levde spelar väl idag mindre roll. Det som betyder något är, för mig, VAD hon gjorde under sin livstid och kalla fakta är att hon gjorde fantastisk musik.  Jag kommer sakna hennes röst, även om den tappade sin magiska klang de sista åren och jag kommer för alltid minnas hennes musik till mina minnen.

Vila i frid Whitney.

Jag avslutar med en av mina personliga favoriter:

Puss