Hola amigos!

I´m baaaaack.

Efter en välbehövlig bloggpaus är jag nu tillbaka med nya ideer, nya inlägg fast samma gamla filoZophie.

Jag är uppriktigt ledsen attjag övergav er ett litet tag men ibland blir jag så vansinnigt trött på mig själv och deppar ihop lite... att jag denna gången dessutom haft en huvudvärk i flera dagar som inte velat ge med sig gör ju inte saken bättre men jag kommer ALLTID tillbaka, lite piggare, lite fräschare och mycket klokare och jag tänkte faktiskt ta upp ett jobbigt ämne idag.

Just att deppa ihop!

Jag är gift småbarnsmamma, har alltså hem, make och barn att ta hand om. Utöver detta är jag arbetssökande som ska starta eget och aktiv inom Röda Korset. Jag har föräldrar och syskon att finnas till för och jag har ett par få goda vänner och en hel drös med polare. Jag gympar två gånger i veckan och medverkar i radio varannan vecka. Utöver detta förväntas jag skriva ett blogginlägg varje dag.. nja det är kanske mest jag själv som förväntar mig det, men ändå!

Jag har med andra ord en hel del åtaganden som jag förväntas och måste sköta annars ställer jag till det för andra.

Min fråga till er är då följande: När man har allt detta, när man på ytan har det så "perfekt" har man ändå rätten att klappa ihop???

Ofta hör jag kommentarer om att den och den har det så väl förspänt och den och den har det alltid så lätt med allt och han/hon verkar inte ha ett enda bekymmer i världen. Min personliga favorit är den där när folk undrar om han/hon har några bekymmer över huvud taget han/hon har ju allt!

Jag kan bli lite trött på den tankegången hos folk eftersom jag inte tycker man kan yttra sig innan man har alla fakta på bordet. Av erfarenhet vet jag att den fina ytan ofta gömmer en hel del otrevlig skit, rent ut sagt. Det som kan se så fint och bra ut utåt sett är ofta i realiteten något helt annat.

Ett av mina favoritordspråk är det indianska "Döm aldrig en människa innan du vandrat tusen mil i hennes moccasiner". Det är något som alla människor borde leva efter, då skulle inte världen se ut som den gör idag.

Som exempel skrev jag en kommentar på min FB under melodifestivalen att krokodiltårarna trillade och katastrofen var total efter att Sean Banan åkte ut. Själfallet syftade jag på mina små troll vilket tydligt framgick under tidigare inlägg. Jag hade dock en vän som var snabb på tangenterna och tyckte att jag mer eller mindre skulle skämmas som resonerade så när det fanns så mycket annan orättvisa i världen.

Denna reaktion förvånade mig mycket.

Bara för att det finns krig, svält och orättvisor i världen gör väl inte det att mina personliga katastrofer blir mindre för mig för det?! Jag har en vännina som förlorade sin yngste son i en tragisk olycka för ett drygt år sedan, är hennes sorg mindre värd bara för att halva världen svälter... skulle inte tro det...

Om mina barn blir förtvivlade för att Sean Banan åker ut i en tävling ska jag strunta i att torka deras tårar för att det finns barn som uttnyttjas ut i krig som barnsoldater... skulle inte tro det heller...

Kan ni tänka er hur världen skulle se ut om alla resonerade på det viset?

Hur skulle världen se ut om man helt dissade andras personliga tragedier eller andras sorg och vemödor bara för att det alltid finns någon annan/så många andra som har det värre.

Nej du min kära vän, som kommenterade så otroligt klumpigt och utan att tänka sig för, tänk dig för nästa gång annars åker du ut från min vän-lista!

Nej, fundera lite över vilka bekymmer och funderingar andra människor dras med innan du dömmer eller spekulerar kring dem, då blir vi nog alla lite gladare.

Och vill du göra MIG riktigt glad jag då anmäler du dig till bloggträffen i maj.

Se mer info HÄR, kom igen, make my day ;)

Tack för att ni finns.

Puss