Min goaste bloggkompis Anna, tar idag upp ett mycket intressant och inspirerande ämne som jag självfallet går igång på på alla cylindrar och måste vidareutveckla på min egen blogg. Läs Annas inlägg HÄR .

Det handlar om egoism.

Människans egoism och förmåga att gå över lik för att få det man vill ha.

Man kan ju fundera över det samhälle vi lever i idag och hur det egentligen fungerar. I dagens samhälle går vi ju mot en allt större individualisering och personligen tycker jag att det är något bra i många fall. Jag tror att man måste förstå den enskilda individen för att inse hur just den personen fungerar och vad han eller hon behöver. Samtidigt är ju risken med ett individualistiskt samhälle att alla sätter sig själv först och inte bryr sig om helheten. Den stora helheten kanske kan vara bra för samhället i allmänhet men inte för individen i synnerhet och hur ska man ställa sig i den frågan? Det beror kanske på vad det gäller?!

Anna beskriver känslan vi idag lever med när det gäller att göra karriär, att det är ensamt på toppen... och visst kan det vara så men hur många vill egentligen sitta på toppen och till vilket pris?

Jag vet personer som konstant strävar efter att "bli någon" men den nakna sanningen för mig är att du blir någon först när du är någon i dina egna ögon och inte bryr dig om vad andra tycker. Om andra anser att du är någon eller inte spelar ingen större roll om inte du själv är stolt över din person och det du har presterat, det är i alla fall min fulla övertygelse.

Jag kan tänka mig att det är riktigt ensamt på toppen och för min egen del kan jag säga att jag hellre sitter i mitten och har roligt och trivs med mig själv än att sitta ensam på toppen och fundera över de val man gjort för att ta sig dit. Ofta får man slåss ganska tufft för att hamna högst upp, är det värt det? Det finns uppenbarligen personer som tycker det och visst skulle det vara intressant att få reda på hur de tänker och funderar över sig själva och sina prestationer men själv tycker jag nog mest att sådana personer är lite patetiska. Varför skulle man vilja omge sig med en massa personer som är "rätt" när man aldrig kan veta om de personerna är med dig för att de gillar dig eller för att de vill rida på din framgångsvåg? Tja, inte jag i alla fall.

Personligen tror jag att det finns många som skulle tycka att jag är en ganska oansenlig person och ganska misslyckad faktiskt. Jo, jag tror nog det. Jag är arbetslös, överviktig, lever "svensson-liv" och har inga höga ambitioner om att styra världen men jag tycker nog att jag är ganska lyckad ändå. Jag är gift med en underbar make, har två fantastiska trollungar, bor i ett nytt fint hus och jobbar för möjligheten att starta eget. Jag har en stor och härlig familj som älskar mig och jag har många riktiga och otroligt fina vänner som finns vid min sida i med och motgång. Jag anser nog att jag är en av de mest lyckade personerna i välden faktiskt   .

Det är min fulla övertygelse att den som har mest pengar när man dör inte är den som automatiskt vinner.

Nej den som har mest pengar när han dör blir säkert ihågkommen för sitt affärssinne, sitt driv och sina prestationer, så kan det nog vara och nöjer man sig med det må väl så vara.

Men personligen blir jag hellre ihågkommen för min personlighet, min omtanke om andra, mitt stora hjärta och min charm .

Vad tycker du är viktigt?

Är framgång och succé det som räknas?

Hur skulle du vilja att din framtis såg ut?

Och v ad blir du helst ihågkommen för den dagen du inte längre finns här?

Jag bara undrar...

Puss