Jag blir så glad och rörd när jag ser alla grattishälsningar, både på bloggen och Fb, när det gäller mitt nya jobb. Självklart blir jag glad för alla grattis men också för alla lyckönskningar och kommentarer om att jag fixar detta, att jag kommer klara det, att jag förtjänar detta och att jag är värd detta. De kommentarerna värmer så oerhört mycket och för dem är jag exrta tacksam.

Jag ser verkligen fram mot att få börja jobba efter två år av arbetslöshet.

Jo, jag har vickat lite emellan, gått en 4 månaders kurs via arbetsförmedlingen men ett riktigt jobb smäller ändå så högt. Att få bidra till försörjningen, att få lite pengar över själv efter att alla automatdrag är gjorda och alla räkningar är betalda känns fantastiskt. Att få en meningsfull sysselsättning, få känna sig behövd, viktig, att få komma in i riktiga rutiner och få en mer strukturerad tillvaro känns så fantastiskt.

Att jag dessutom får arbeta med det jag vill, hjälpa dem som verkligen behöver det och göra något för andra är en stor belöning i sig även om det känns bra att få vettig lön för utfört arbete. Jag har lovat min chef att hon aldrig kommer ångra att hon anställde mig och jag ska göra allt för att leva upp till det löftet.

Efter två tuffa år med deppressioner, nedstämdhet, ångest och meningslöshet känns det som om jag svävar på små rosa moln just nu.

Jag hoppas bara att jag kan leverera.

Jag hoppas bara att jobbet är allt det utger sig för att vara.

Jag hoppas bara att chefen är så go i verkligheten som jag fått uppfattningen av.

Jag hoppas att jag inte gör någon besviken.

Jag hoppas...

Puss