Jepp, då var den snart här...

Den närmar sig med stormsteg och med den följer hetsen... bantarhetsen...

Jag pratar så klart om sommaren och badsäsongen = bikinisäsongen.

Det är nu alla bantningsföretag tjänar sina största förmögenheter och det är nu de flesta av oss kvinnor känner att vi måste lusläsa alla tidningar som proklamerar: "Gå ner 5 kilo på 3 veckor", "Ät vad du vill, tappa 4 kilo", "Mirakelkuren som får dig att tappa 12 kilo på 4 veckor". Vi köper tidningar med varenda viktspecial vi bara kan hitta och vi sliter och kämpar enligt råden bara för att besviket kunna konstatera att "Nope, det funkade inte denna gången heller".

Men vad är det som gör att vi hänger upp oss så mycket på vikten?

Missvivi har skrivit en del bra saker om detta, gå gärna in och läs under hennes kategori - Sund utan vikthets, där finns mycket bra skrivet. Jag tänker också filosophera i detta ämnet idag.

Varför det, kanske ni undrar och då ska jag berätta för er att jag tillhör kategorin människor "mer rund än sund" som läget är just nu.

När vi var och tränade igår pratade vi lite vikt och en kompis till mig vägrade tro på att jag vägde vad jag sa att jag vägde. Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte men kalla fakta är att jag är väl medveten om att jag är överviktig då jag har ett BMI på 29. Jag vet att BMI inte alltid är så tillförlitligt men det är ett riktmärke att gå efter och enligt detta riktmärke är jag överviktig.

Nu har jag tagit beslutet att ta tag i detta men det är tufft.

Det är en skrämmande tanke att det kommer ta mig ca. 4-6 månader att bli av med mina 20 kilo för mycket, samtidigt vet jag hur bra min kropp skulle må av det. Inte för att bli smal, snygg och vacker men för att bli starkare, uthålligare och sundare. Det är min anledning till att nu äntligen ta tag i mitt viktproblem.

Jag och maken började tillsammans i söndags och ska under två veckor verkligen tänka på vad vi stoppar i oss. Inga svältkurer, ingen popcornbantning, inga storartade löften till varandra utan bara ett konstaterande att vi väger för mycket och borde göra något åt det innan det är för sent. Nej, det är aldrig försent att ta tag i viktproblem men det blir jobbigare och tuffare ju äldre man blir och därför sätter jag ner foten nu. Nästa år fyller jag 40 och jag vill inte vara en 40-årig soffpotatis som har ont i knät, som inte orkar springa efter lilltrollet när han ska lära sig den ädla konsten att cykla. Jag vill inte vara den där personen som flåsar som en blåsbälg när man går uppför trapporna till kontoret och jag vill verkligen inte ha den kroppen jag har nu när jag ser mig i spegeln.

Jag behöver helt enkelt bli mer sund än rund (även om rund också kan vara sund).

Jag är ganska nöjd med mitt utseende, jag tycker själv att jag ser ganska bra ut för min ålder men det var ju detta med att aldrig orka, att alltid ha något att skylla på, att inte kunna säga nej till den där extra kakan. Jag vill verkligen inte det längre. Jag vill att min härliga och sprudlande, positiva personlighet ska speglas även i mitt yttre.

Inga mirakelkurer, ingen bantningshets, bara mer motion, inget snask och bättre mat. Universalmetoden med andra ord.

Och jag börjar nu.

Det är, som sagt, en mycket skrämmande tanke att det kommer ta mig 4-6 månader att bli av med alla de extra kilona men nu är rätt tid för mig. Nu har jag motivationen.

Jag kan bara hoppas att den leder mig ända fram :)

Wish me luck.

Puss