I dagens samhälle är det många som mår dåligt och klagar på sitt jobb.

Jag förstår dem som gör det, jag förstår hur dåligt de kan må och vad det kan göra med en människa...

Jag har varit där själv.

För drygt två år sedan mådde jag riktigt dåligt, inte som i att må illa eller så, utan jag mådde riktigt dåligt psykiskt. Jag vaknade i princip varje morgon och förbannade att jag överhuvudtaget hade vaknat. Jag gick till jobbet, gjorde vad jag skulle men fungerade inte som människa vare sig tillsammans med vänner eller familj. Att gråta sig till sömns var vardagsmat och ångestattacker var mer regel än undantag. Jag var konstant sjuk men lyssnade inte på vare sig kroppen eller knoppen, tyvärr.

En eftermiddag, i samband med ytterligare en sjukskrivning, satte jag mig i bilen för att köra och hämta barnen på skola och dagis. Jag backade ut bilen från garageuppfarten och sedan minns jag inget mer direkt... det blev bara svart framför ögonen och jag tappade helt tanke på tid och rum. Jag kom till sans men visste först inte vart jag var på väg eller varför och jag minns att jag kände mig seg som kola i tankarna.

Det var efter den händelsen som jag och maken bestämde oss för att det var dags för mig att säga upp mig, det var antingen det eller långtidssjukskrivning med medicinering och det var jag livrädd för.

Första halvåret gick åt till att börja fungera normalt igen. Att stiga upp och känna glädje var en skum känsla första gången det hände. Att skratta högt och riktigt äkta tog nog även det ett halvår. Sakta men säkert kom kraften tillbaka och med den kom även glädje, förhoppning och livslust. Att vara arbetssökande tar dock, även det, hårt på krafterna men om man är envis och kämpar så finns det en väg ut... alltid...

Idag är jag sedan 1 månad, anställd på ett rehab-företag och jag arbetar med att få ut sjukskrivna och långtidsarbetslösa i aktivitet. Jag kallas resursvägledare men jag känner mig som mycket mer än så... Mitt jobb är att motivera och aktivera våra deltagare och att lyssna och vara ett stöd för dem... jag vill nog hellre kalla mig motivationscoach... det är lite det jag gör... och det är bland det roligaste jag gjort.

Dessutom har jag idag inte bara ett fantastiskt roligt och stimulerande jobb, jag har även fantastiska arbetskollegor... och DET har jag inte haft på år och dar...

Jag önskar att alla hade möjlighet att få ha ett jobb de trivdes med och arbetskollegor liknande mina, jag önskar och hoppas att alla skulle få möjlighet att känna att det är betydelsefulla, få känna glädje och stolthet över det man gör. Alla har inte det, jag vet det, men jag hoppas och önskar att det var så....

Och det får jag hoppas och önska så mycket jag vill.

Puss