I dagens samhälle är det många som mår dåligt och klagar på sitt jobb.

Jag förstår dem som gör det, jag förstår hur dåligt de kan må och vad det kan göra med en människa...

Jag har varit där själv.

För drygt två år sedan mådde jag riktigt dåligt, inte som i att må illa eller så, utan jag mådde riktigt dåligt psykiskt. Jag vaknade i princip varje morgon och förbannade att jag överhuvudtaget hade vaknat. Jag gick till jobbet, gjorde vad jag skulle men fungerade inte som människa vare sig tillsammans med vänner eller familj. Att gråta sig till sömns var vardagsmat och ångestattacker var mer regel än undantag. Jag var konstant sjuk men lyssnade inte på vare sig kroppen eller knoppen, tyvärr.

En eftermiddag, i samband med ytterligare en sjukskrivning, satte jag mig i bilen för att köra och hämta barnen på skola och dagis. Jag backade ut bilen från garageuppfarten och sedan minns jag inget mer direkt... det blev bara svart framför ögonen och jag tappade helt tanke på tid och rum. Jag kom till sans men visste först inte vart jag var på väg eller varför och jag minns att jag kände mig seg som kola i tankarna.

Det var efter den händelsen som jag och maken bestämde oss för att det var dags för mig att säga upp mig, det var antingen det eller långtidssjukskrivning med medicinering och det var jag livrädd för.

Första halvåret gick åt till att börja fungera normalt igen. Att stiga upp och känna glädje var en skum känsla första gången det hände. Att skratta högt och riktigt äkta tog nog även det ett halvår. Sakta men säkert kom kraften tillbaka och med den kom även glädje, förhoppning och livslust. Att vara arbetssökande tar dock, även det, hårt på krafterna men om man är envis och kämpar så finns det en väg ut... alltid...

Idag är jag sedan 1 månad, anställd på ett rehab-företag och jag arbetar med att få ut sjukskrivna och långtidsarbetslösa i aktivitet. Jag kallas resursvägledare men jag känner mig som mycket mer än så... Mitt jobb är att motivera och aktivera våra deltagare och att lyssna och vara ett stöd för dem... jag vill nog hellre kalla mig motivationscoach... det är lite det jag gör... och det är bland det roligaste jag gjort.

Dessutom har jag idag inte bara ett fantastiskt roligt och stimulerande jobb, jag har även fantastiska arbetskollegor... och DET har jag inte haft på år och dar...

Jag önskar att alla hade möjlighet att få ha ett jobb de trivdes med och arbetskollegor liknande mina, jag önskar och hoppas att alla skulle få möjlighet att känna att det är betydelsefulla, få känna glädje och stolthet över det man gör. Alla har inte det, jag vet det, men jag hoppas och önskar att det var så....

Och det får jag hoppas och önska så mycket jag vill.

Puss   

 

Teskedsmamman

21 juni 2012 13:37

Känner igen mig i mycket av det du skriver...

http://www.teskedsmamma.se

Zophie

22 juni 2012 10:30

You should ;)
Puss och trevlig midsommar vännen

 

jeppen

21 juni 2012 18:29

kul att se ngn som brinner så för sitt jobb!
Själv har jag ju jobbat som banknisse för länge, sa upp mig för några månader sedan och "jobbar" ju nu en dag i veckan och säljer annonser för situation sthlm. Har träffat flera av de härliga människorna som är ute på gatorna och säljer tidningen..som av olika anledningar har hamnat snätt!
Min favorit jobbar vid ett torg sydväst om stockholm..han har kämpat hårt och har tack vare situation sthlm kunnat fixa en liten etta!

Nu söker jag nytt jobb, men lååångt från stureplan och finansbranchen...så vi får se vad det slutar med.

Har ju slutat blogga, men läst din blogg lite av och till, du verkar ha en bra make, som stöttade dig när du mådde dåligt.

Ville bara puffa lite för dig ;)...och kul att du hittat ett jobb som passar dig, jag hoppas göra det samma

/Jesper

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

Zophie

22 juni 2012 10:29

Tack Jeppe, jag undrade lite vart du tagit vägen :)
Härligt att även du tagit steget och kastat dig ut i livet. Jag tror inte att du behöver oroa dig så mycket, en person som du kommer det gå bra för vart du än väljer att gå i livet. Hoppas du har lika bra support hos dina närmsta som jag har haft. Önskar dig en härlig midsommar och hoppas få lite updates ibland...
Bamsekram

 

jeppen

4 juli 2012 16:11

Varför jag inte bloggat på ett tag kan du se på min blogg nu..

Kul att du tagit dig upp, jag har ju som sagt varit i samma situation som du, dvs utbränd. Dock tyckte jag ju som Man att det var löjligt när jag blev sjukskriven trots att jag inte kunde komma på vad jag sagt en minut tidigare, mådde illa, och vägrade träffa folk.
Jag "löste" sedan till slut det med alkohol i stället för att ta tag i vad som utlöst det hela.
NU när jag fattat varför, och jag har kommit på rätt spår, så mår jag bättre en vad jag kan komma i håg, dock är jag fortfarande dålig på att hantera stress, så se till att du inte utsätter dig för det!!

IGEN, en person som jobbar med du gör, och som brinner för det är enormt viktigt.!!! Se bara till att du inte brinner för mycket!
Kram tillbaka!

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

Zophie

5 juli 2012 19:25

Tack Jeppen.
Ska börja titta in till dig igen då :) Förstår din historia och önskar dig all lycka i framtiden. Och jag lovar att inte brinna för mycket... i alla fall inte i båda ändar samtidigt ;)
Kramen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hola mina goaste vänner. Jo, ni läste rätt, ni få som ändå hittat hit... Jag är tillbaka! Jag vet inte hur länge jag stannar eller hur det kommer gå denna gången, inte heller vet jag riktigt vad jag ska fylla sidorna på bloggen med men det får vä...

Hejsan alla vänner. Ville bara titta in och tala om att jag kommer ta en liten bloggpaus ett tag framöver. Jobbet är en anledning. Vi håller på med omorganisationer just nu vilket är ganska jobbigt då vi inte vet hur organisationen kommer se ut i...

Hello alla. Ledsen att jag tappat lite tid här men veckan har varit minst sagt kaotisk men det brukar väl första jobbeveckan efter semester vara ;) Passade nu på att surfa runt lite och hamnade hos sköna Dilba och fastnade för ett av hennes inläg...

... men bästa låten just nu     Puss   

Dagens samtalsämne... minnesluckor... Vi har dem alla men frågan borde kanske vara hur du hanterar dem snarare än vad du glömt?! Jag har ofta minnesluckor och jag är lycklig över dem. Jo, de flesta jag känner blir desperata, kallsvettas, mår il...