Nu är sommaren definitivt över.

Slut.

Borta.

Puts väck.

Lite som jag känner mig liksom.

Just nu tryter orken, humöret, viljan och det inre solskenet.

Anledningarna är många och egentligen inga speciella.

Jag har ofta sådana här perioder när jag liksom bara tappar sugen.

Minsta motgång blir ett stort megaproblem och minsta mothugg blir en kniv i ryggen...

Det känns i alla fall så.

Jag kan inte riktigt förklara eftersom jag inte själv vet varför jag hamnar i dessa svackor till och från.

Jag vet inte om det har med bristen på solljus och värme att göra eller om det beror på att det knakar i vissa familje- eller vänskapband. Jag vet inte om det bara beror på mig eller om det är brist på etik och moral i mitt arbetsliv som sätter dessa små jobbiga käppar i hjulen på min inställning till saker och ting.

Jo, jag har ju familjen, släkten och vännerna som lyfter mig men ibland är det tufft när det inte riktigt fungerar som man tänkt sig på den fronten och då, när jag befinner mig där jag gör just nu, blir en liten fjäder plötsligt en stor höna.

Jag får nog skärpa till mig lite, fixa lite ljusterapi så kanske piggheten och viljan kommer tillbaka.

Eller så gräver jag bara ner mig en stund och låtsas att allt är bra, tar två alvedon och ringer någon i morgon?!

Nej, det funkar nog inte...

Vad ska man göra då, när allt liksom bara flyter på utan att man riktigt orkar ta tag i det där berömda livet som ska vara så fantastiskt... Finns det något man kan göra?! Eller ska man bara flyta med?!

Nej, det är kanske inte riktigt min stil.

"Det är endst de döda fiskarna som flyter med" var det någon klok människa som sa en gång och det ligger nog mycket sanning i det.

Så det är kanske dags för mig att ta tag i livets stora krage nu och se till att simma motströms för allt vad jag orkar...

Jag ska i alla fall försöka.

Puss