Kan inte hjälpa detta men vi tänker så lika Rose och jag.

Detta är jag i ett nötskal både på jobbet och hemma :)

Puss   

Så, nu var det gjort, nu har jag mailat lilltrollets fröknar och på ett fint men klart sätt frågat vad de kommer göra åt situationen med pinnpojken. Undrar ni vad jag pratar om kan ni bara läsa senaste inlägget så får ni förklaringen där.

Min äldsta trollunge berättade också att hans klass haft ett eget klassråd där man diskuterat killen i f-klassen (vi kallar honom P.) och att han faktiskt är farlig med sina pinnar.

Tydligen är det så att ett par killar i min stora trollungs klass har sagt till den här lille killen P. mer än en gång att man inte får slåss med pinnar. Idag hade en kille tagit en lite större pinne ifrån P. och han hade blivit ledsen och börjat gråta, då får de stora killarna skäll av en fröken för "han är ju så liten lille P.".

Där gick min gräns och därför har jag nu mailat fröknarna och begärt att få veta vad som kommer göras i frågan.

Hur kan man skälla ut två äldre killar för att de har tagit en stor pinne ifrån en liten kille som går runt och slåss med den??? Nej, nu får det räcka, hur långt ska han få gå?

Vad händer om inget görs?

Vad händer när de blir större?

Vad händer när de ska spela brännboll och P. håller racket och plötsligt blir irriterad på någon?

Vad gör jag om det är min sons huvud som är rackets mål då?

Jo, jag vet att jag målar upp värsta scenariot men jag undrar faktiskt på allvar.

Jag tror inte att lille P. är hjälpt av att man bara blundar för problemet, han behöver ju uppenbarligen hjälp han idag inte får. Han behöver en stödperson som kan punktmarkera honom och hjälpa honom förstå vad som är rätt och vad som absolut inte är rätt...

Så nu har jag mailat, det är steg ett.

Steg två kommer om inget görs eller svar uteblir, då blir det ett intervention tillsammans med P´s föräldrar och P och oss. För att diskutera och se vad vi kan komma fram till tillsammans.

Om inget blir bättre efter det blir det rektorn som kallas in.

Där kommer det, med största sannolikhet, inte hända något så då blir det väl till att kalla in polis.

Nej, det är självklart inget jag hoppas på men jag tänker nu göra allt som står i min makt för att skydda min son.

Till saken hör att min son är ganska tacksam att vara taskig mot. De andra killarna i klassen säger ifrån när P. börjar slåss. De säger att de inte vill vara med honom, att han kan dra och de kan mycket väl slå tillbaka. Min son gör inte det. Jag vet inte om vi varit för mesiga i vår uppfostran men han vet att man inte får slåss, att alla ska få vara med, att man ska vara vänner och att vänner tar hand om och respekterar varandra.

Kanske dags att börja tuffa till honom lite även om jag inte direkt tror på den tanken.

Jag gillar att mitt lilltroll tror alla om gott.

Jag tycker om att han är så omtänksam, att när han på kalas får en godispåse så tittar han i påsen direkt för att bestämma vad sorebror ska få.

Jag blir glad av att se hans lycka när han frågar favorittjejen i klassen om han får krama henne och hon svarar ja.

Jag älskar att han på allvar tycker att jag är den bästa mamman som finns i världen.

Jag avgudar hans små kommentarer till olika personer om att de är fina i håret, har en fin klänning, är snälla och fina.

Jag högaktar honom för att han tycker att främlingar är vänner han ännu inte känner.

Jag vill att han ska fortsätta ha dessa underbara egenskaper och kvaliteér och därför känner jag nu att jag måste gå in och styra upp detta innan det tar på hans person.

Jag hoppas och tror på en positiv utgång i detta.

Jag hoppas.

Puss   

Igår uppstod en liten inre konflikt i mig.

Konflikten har inte ebbat ut utan ligger i mitt inre och pyr lite och jag sätter nu min tilltro till de få men otroligt kloka läsare jag har på denna blogg...

Hur långt ska man acceptera en diagnos?!

denna fråga ställs till alla i allmänhet och till föräldrar som har barn med diagnoser i synnerhet.

Det ligger till såhär:

Min yngste trollunge har precis börjat i F-klassen. Han tycker att det är roligt, har tycker att han lär sig saker, han tycker att han har snälla fröknar och han tycker att de flesta av kamraterna är jättecoola. Så långt är väl allt väl.

I sonens klass går ett barn som har en/ett par diagnoser. Pojkens mamma har varit mycket öppen med detta, förklarat för både barn och föräldrar och hon är jättegullig och jag uppfattar henne som lätt att prata med. Problemet är bara att hennes son lite grann utsett min son till lekkompis/slagpåse.

Jag vill tillägaa här, att även jag haft diskussioner med min son om den andre pojken med diagnos. Jag har förklarat att han ibland kanske gör eller säger saker han inte alltid menar och att han har lite svårt med sociala koder och sådana saker. (Det är inte lätt att förklara sociala koder för en 6-åring men jag tycker ända det gick ganska bra   ).

Problemet är bara att den diagnostiserade pojken väldigt ofta vill leka med pinnar och det är ofta som min son är emellan pinnen och det som den andre pojken vill slå på. Således hämtade jag en ledsen son på skolan igår med små märken över ögat. Jag behövde inte fråga vad som hänt men gjorde det i alla fall och mycket riktigt den andre killen hade slagit min trollunge med en pinne rätt över ögat. Inget var skadat och det ser inte så farligt ut men jag tänker ändå på vad som kunde hänt, hur det kunde gått och främst på vad som kommer hända nästa gång.

Därför är min fråga:

Hur långt ska man acceptera en diagnos.

Jag är rädd att det kommer ske en allvarlig olycka förr eller senare och jag har en känsla av att min lille goa trollunge kommer vara den som står i vägen även den gången.

Vad tycker ni att jag ska göra?

Puss   

Tänk vad roligt det kan vara det här med vänner.

En annan har ju kommit upp i den där åldern när man känner att man faktiskt har de vänner man behöver.

Man har kommit fram till att det finns alla möjliga olika kategorier vänner i den innersta kretsen och man tror att det är bra så. Tänk vad fel man kan ha!

Jo, visst tillkommer nya arbetskamrater, nya bekanta i fotbollsgruppen som sonen eller dottern börjat spela i eller musikmammorna man kanske börjar umgås lite försiktigt med när barnen börjat musikskolan...

Men vem hade trott att man skulle finna en sådan där riktigt härlig människa som man bara vill umgås med hela tiden nästan. Vem kunde ana att det mitt bland alla de där människorna, som passerar ens liv lite sporadiskt ibland, de som kommer in och gästspelar lite för att sedan försvinna ut, skulle finnas en verklig vän?!

Jag har haft turen att hitta en sådan.

Jag har fått en ny vän i vars sällskap jag trivs ypperligt, en vän som inte alltid tänker lika, men som respekterar mig för mina åsikter och som jag kan respektera för hennes. En tjej som delar mina värdegrunder.

Hon är en glad och energisk tjej, en tjej med enorm kompetens inom sina områden och som verkligen kan utmana intellektuellt. Hon förstår utan krusiduller och vi kompletterar varandra på ett nästan skrämmande sätt.

När vi träffas kan jag ibland känna att det finns inga utmaningar, inga hinder och inga beslut vi inte skulle kunna fatta tillsammans som inte skulle leda till omedelbar succé och näst intill världsfred alltså.

Det känns roligt att få möjlighet att tänka om, tänka nytt och tänka utmanande med en helt ny person.

Tack för att du finns finaste M. och jag är så glad att du kommit in i mitt liv och berikar det med din klokskap och vänslap.

Tillsammans står vi starka mot alla yttre påfrestningar och hot.

Nu återstår bara att fixa det där med världsfreden.

Puss   

Det är faktiskt bara döda fiskar som flyter medströms...   därför simmar jag motströms.

Puss   

Ja, då lämnar jag över ordet till mitt alterego igen, The Bitch och det som skall avhandlas idag är företagande och ekonomisk vinning. Låter inte det spännande så säg...

Vi kan ju börja med att kallt konstatera att man startar ett företag för att man har en idé, en tanke som man vill omsätta i praktiken och förhoppningsvis kunna tjäna pengar på den.

Så långt är väl alla med hoppas jag.

Sedan kan det kanske vara en fördel om idén eller tanken man har, dessutom är rolig eller något man har intresse av, kan jag ha rätt i den tanken också?!

OM det sedan skull avara så att ens idé eller tanke skulle kunna hjälpa andra människor i deras vardag, ja då är väl halva slaget vunnet, skulle inte det vara toppen om det vore så???

Av den anledningen undrar jag då varför i hel-te det finns så många skitföretag som bara jobbar på att roffa åt sig så mycket pengar som möjligt på andras bekostnad och hur kan dessa företag tillåtas fortsätta med sitt förb-ade rövarspel?! DEN frågan vill jag gärna ha svar på.

Anledningen till att jag undrar är till att börja med för att jag är bosatt i Hallands län, ett län där assistansbolag efter assistansbolag har kommits på med att fuffla, fiffla och båga tills de blir blå i ansiktet för att kunna lyfta pengar till sina ägare... pengar som borde varit självskrivna för brukare och personal, de som verkligen behöver pengarna. I Halland har det uppdagats det ena fusket efter det andra med assistanspengar och lik förbaskat får denna verksamhet fortgå utan större insyn eller kontroll från myndigheternas sida.

Samma sak med alla dessa kompletterande aktörerna till Arbetsförmedlingen. Det ska bufflas och bågas så att ägarna av dessa företag kan dra sig tillbaka vid 45 års ålder och bara njuta av räntepengarna på den intjänade kapitalvinsten...

Jag säger inte att det är fel att tjäna pengar, självklart inte, men jag säger att det är FEL FEL FEL att tjäna storkovan på andras bekostnad... det är DET jag säger.

Som exempel kan jag nämna företag som betalar sina anställda minimilön (inte ens ingångslön) och skyller på att företaget går dåligt när det egentligen är lögn och nyckeltalen visar på vinst. Men visst, det var ju det där att FÖRVÄNTA sig en vinst på 100 miljoner och sedan bara få en vinst på 75 miljoner... då har man ju i realiteten BACKAT med 25 miljoner... Jag får inte ihop den ekvationen, får ni???

Och kom nu inte och säg att eftersom man BERÄKNAT med 100 miljoner så blir det faktiskt en vins för det funkar inte så i verkliga livet så varför skulle det göras undantag i affärslivet. Jag kan väl inte BERÄKNA med pengar jag faktiskt inte vet om jag får in eller inte?!

Men det är ju bara MIN åsikt.

En PUSS     bjuder jag på...

Jag har faktiskt budgeterat med den ni ;)

Jo tack, helgen var bara bra tackar som frågar.

Ja, jag vet att ni inte riktigt frågat men jag tänker att OM ni hade frågat så är det ju artigast att svara eller hur?!

Det har varit en bra helg även om den varit fylld med aktiviteter.

Aktiviteter är bra, jag säger inget om det men när varje helg har innefattat en massa aktiviteter den senaste månaden så blir man lätt lite trött.

Nej, nej, det har inte varit fel på sällskapet, maten eller aktiviteterna men jag får lätt känslan av att det blir lite mycket av det goda under en period nu. Det har varit något inplanerat i kalendern hela tiden.

Så jag har enväldigt beslutat att det nästa helg INTE kommer att träffas folk, bjudas på middagar, fika och socialisera sig med allsköns vänner, familj och bekanta... 

Nej nästa helg ska tillbringas tillsammans med INGEN och det ska åstadkommas INGET. Det ska bli en helg full av mys, tända brasor, bokläsning och annat härligt utan måsten och borden.

På min höjd kan jag tänka ett biobesök tillsammans med barnen nästa helg...

Och så måste vi till tippen....

Och då kan vi lika gärna hämta dörren nere hos mammsen och pappsen så de får den slängd...

Och så kan jag och mammsen passa på att åka till Höganäs-outleten så jag kan köpa mina skålar...

Och så kan vi ju hämta vindskivan som pappa beställt eftersom vi ändå har släp...

Och när vi ändå har släp kanske vi skulle passa på att åka till det stora blågula möbevaruhuset och köpa den nya sängen till stora trollungen...

Och så kan vi lika gärna...

Tja, det var ett bra försök, eller hur?!

Puss   

Det är rena rama svullarhelgen här hemma denna helgen. Gäster i går och gäster idag gör att det blir mycket god mat och dryck under helgen som vi kanske inte riktigt skulle ha svullat i oss o vanliga fall. På gästernas begäran i går blev det pizza och idag skall stek med potatis och sås tillagas enligt alla konstens regler. Det är väl kanske inte så farligt om det inte hade varit för att det är invägning på måndag igen.

SUCK!

Men  jag tänker faktiskt inte ha dåligt samvete även om jag skulle gått upp något kilo.

Det är ju så, enligt min mening, att man inte kan leva slaviskt och passa på allt man äter hela tiden. Ibland måste man få unna sig lite godsaker även om det skulle resultera i ökad vikt.

Jag tror själv inte att jag skulle orka att bara leva strikt enligt diet och inte kunna sväva ut lite då och då.

Sedan behöver man kanske inte göra som jag gör och sväva ut till både höger och vänster och upp och ner utan man kanske skulle försöka lägga lite band på sig och nöja sig med lite av det ena ELLER det andra...

Men det är lätt att vara efterklok...

Tja jag är ju inte ens efterklok, jag är bara  inte klok alls denna helgen...

Men det får så vara, jag tänker njuta av min helg.

Jag tänker suga på varenda karamell (om det blir sådana), jag tänker tugga varenda tugga av steken och jag njöt av varje bit av pizzan igår. Jag kommer inte att snåla på vinet ikväll och jag tänker inte låta vågen ge mig dåligt samvete i morgon. Ikväll tänker jag njuta och i morgon tänker jag ta en lång lång promenad i den friska luften och känna att jag lever och mår gott trots en helg med lite mycket godsaker.

Iblan, men bara ibland, förtjänar man faktiskt det bästa. Och denna helgen är en sådan helg.

Ha en riktigt god helg ni med mina vänner.

Puss