Så, nu var det gjort, nu har jag mailat lilltrollets fröknar och på ett fint men klart sätt frågat vad de kommer göra åt situationen med pinnpojken. Undrar ni vad jag pratar om kan ni bara läsa senaste inlägget så får ni förklaringen där.

Min äldsta trollunge berättade också att hans klass haft ett eget klassråd där man diskuterat killen i f-klassen (vi kallar honom P.) och att han faktiskt är farlig med sina pinnar.

Tydligen är det så att ett par killar i min stora trollungs klass har sagt till den här lille killen P. mer än en gång att man inte får slåss med pinnar. Idag hade en kille tagit en lite större pinne ifrån P. och han hade blivit ledsen och börjat gråta, då får de stora killarna skäll av en fröken för "han är ju så liten lille P.".

Där gick min gräns och därför har jag nu mailat fröknarna och begärt att få veta vad som kommer göras i frågan.

Hur kan man skälla ut två äldre killar för att de har tagit en stor pinne ifrån en liten kille som går runt och slåss med den??? Nej, nu får det räcka, hur långt ska han få gå?

Vad händer om inget görs?

Vad händer när de blir större?

Vad händer när de ska spela brännboll och P. håller racket och plötsligt blir irriterad på någon?

Vad gör jag om det är min sons huvud som är rackets mål då?

Jo, jag vet att jag målar upp värsta scenariot men jag undrar faktiskt på allvar.

Jag tror inte att lille P. är hjälpt av att man bara blundar för problemet, han behöver ju uppenbarligen hjälp han idag inte får. Han behöver en stödperson som kan punktmarkera honom och hjälpa honom förstå vad som är rätt och vad som absolut inte är rätt...

Så nu har jag mailat, det är steg ett.

Steg två kommer om inget görs eller svar uteblir, då blir det ett intervention tillsammans med P´s föräldrar och P och oss. För att diskutera och se vad vi kan komma fram till tillsammans.

Om inget blir bättre efter det blir det rektorn som kallas in.

Där kommer det, med största sannolikhet, inte hända något så då blir det väl till att kalla in polis.

Nej, det är självklart inget jag hoppas på men jag tänker nu göra allt som står i min makt för att skydda min son.

Till saken hör att min son är ganska tacksam att vara taskig mot. De andra killarna i klassen säger ifrån när P. börjar slåss. De säger att de inte vill vara med honom, att han kan dra och de kan mycket väl slå tillbaka. Min son gör inte det. Jag vet inte om vi varit för mesiga i vår uppfostran men han vet att man inte får slåss, att alla ska få vara med, att man ska vara vänner och att vänner tar hand om och respekterar varandra.

Kanske dags att börja tuffa till honom lite även om jag inte direkt tror på den tanken.

Jag gillar att mitt lilltroll tror alla om gott.

Jag tycker om att han är så omtänksam, att när han på kalas får en godispåse så tittar han i påsen direkt för att bestämma vad sorebror ska få.

Jag blir glad av att se hans lycka när han frågar favorittjejen i klassen om han får krama henne och hon svarar ja.

Jag älskar att han på allvar tycker att jag är den bästa mamman som finns i världen.

Jag avgudar hans små kommentarer till olika personer om att de är fina i håret, har en fin klänning, är snälla och fina.

Jag högaktar honom för att han tycker att främlingar är vänner han ännu inte känner.

Jag vill att han ska fortsätta ha dessa underbara egenskaper och kvaliteér och därför känner jag nu att jag måste gå in och styra upp detta innan det tar på hans person.

Jag hoppas och tror på en positiv utgång i detta.

Jag hoppas.

Puss   

Igår uppstod en liten inre konflikt i mig.

Konflikten har inte ebbat ut utan ligger i mitt inre och pyr lite och jag sätter nu min tilltro till de få men otroligt kloka läsare jag har på denna blogg...

Hur långt ska man acceptera en diagnos?!

denna fråga ställs till alla i allmänhet och till föräldrar som har barn med diagnoser i synnerhet.

Det ligger till såhär:

Min yngste trollunge har precis börjat i F-klassen. Han tycker att det är roligt, har tycker att han lär sig saker, han tycker att han har snälla fröknar och han tycker att de flesta av kamraterna är jättecoola. Så långt är väl allt väl.

I sonens klass går ett barn som har en/ett par diagnoser. Pojkens mamma har varit mycket öppen med detta, förklarat för både barn och föräldrar och hon är jättegullig och jag uppfattar henne som lätt att prata med. Problemet är bara att hennes son lite grann utsett min son till lekkompis/slagpåse.

Jag vill tillägaa här, att även jag haft diskussioner med min son om den andre pojken med diagnos. Jag har förklarat att han ibland kanske gör eller säger saker han inte alltid menar och att han har lite svårt med sociala koder och sådana saker. (Det är inte lätt att förklara sociala koder för en 6-åring men jag tycker ända det gick ganska bra   ).

Problemet är bara att den diagnostiserade pojken väldigt ofta vill leka med pinnar och det är ofta som min son är emellan pinnen och det som den andre pojken vill slå på. Således hämtade jag en ledsen son på skolan igår med små märken över ögat. Jag behövde inte fråga vad som hänt men gjorde det i alla fall och mycket riktigt den andre killen hade slagit min trollunge med en pinne rätt över ögat. Inget var skadat och det ser inte så farligt ut men jag tänker ändå på vad som kunde hänt, hur det kunde gått och främst på vad som kommer hända nästa gång.

Därför är min fråga:

Hur långt ska man acceptera en diagnos.

Jag är rädd att det kommer ske en allvarlig olycka förr eller senare och jag har en känsla av att min lille goa trollunge kommer vara den som står i vägen även den gången.

Vad tycker ni att jag ska göra?

Puss   

Jo tack, helgen var bara bra tackar som frågar.

Ja, jag vet att ni inte riktigt frågat men jag tänker att OM ni hade frågat så är det ju artigast att svara eller hur?!

Det har varit en bra helg även om den varit fylld med aktiviteter.

Aktiviteter är bra, jag säger inget om det men när varje helg har innefattat en massa aktiviteter den senaste månaden så blir man lätt lite trött.

Nej, nej, det har inte varit fel på sällskapet, maten eller aktiviteterna men jag får lätt känslan av att det blir lite mycket av det goda under en period nu. Det har varit något inplanerat i kalendern hela tiden.

Så jag har enväldigt beslutat att det nästa helg INTE kommer att träffas folk, bjudas på middagar, fika och socialisera sig med allsköns vänner, familj och bekanta... 

Nej nästa helg ska tillbringas tillsammans med INGEN och det ska åstadkommas INGET. Det ska bli en helg full av mys, tända brasor, bokläsning och annat härligt utan måsten och borden.

På min höjd kan jag tänka ett biobesök tillsammans med barnen nästa helg...

Och så måste vi till tippen....

Och då kan vi lika gärna hämta dörren nere hos mammsen och pappsen så de får den slängd...

Och så kan jag och mammsen passa på att åka till Höganäs-outleten så jag kan köpa mina skålar...

Och så kan vi ju hämta vindskivan som pappa beställt eftersom vi ändå har släp...

Och när vi ändå har släp kanske vi skulle passa på att åka till det stora blågula möbevaruhuset och köpa den nya sängen till stora trollungen...

Och så kan vi lika gärna...

Tja, det var ett bra försök, eller hur?!

Puss   

Det är rena rama svullarhelgen här hemma denna helgen. Gäster i går och gäster idag gör att det blir mycket god mat och dryck under helgen som vi kanske inte riktigt skulle ha svullat i oss o vanliga fall. På gästernas begäran i går blev det pizza och idag skall stek med potatis och sås tillagas enligt alla konstens regler. Det är väl kanske inte så farligt om det inte hade varit för att det är invägning på måndag igen.

SUCK!

Men  jag tänker faktiskt inte ha dåligt samvete även om jag skulle gått upp något kilo.

Det är ju så, enligt min mening, att man inte kan leva slaviskt och passa på allt man äter hela tiden. Ibland måste man få unna sig lite godsaker även om det skulle resultera i ökad vikt.

Jag tror själv inte att jag skulle orka att bara leva strikt enligt diet och inte kunna sväva ut lite då och då.

Sedan behöver man kanske inte göra som jag gör och sväva ut till både höger och vänster och upp och ner utan man kanske skulle försöka lägga lite band på sig och nöja sig med lite av det ena ELLER det andra...

Men det är lätt att vara efterklok...

Tja jag är ju inte ens efterklok, jag är bara  inte klok alls denna helgen...

Men det får så vara, jag tänker njuta av min helg.

Jag tänker suga på varenda karamell (om det blir sådana), jag tänker tugga varenda tugga av steken och jag njöt av varje bit av pizzan igår. Jag kommer inte att snåla på vinet ikväll och jag tänker inte låta vågen ge mig dåligt samvete i morgon. Ikväll tänker jag njuta och i morgon tänker jag ta en lång lång promenad i den friska luften och känna att jag lever och mår gott trots en helg med lite mycket godsaker.

Iblan, men bara ibland, förtjänar man faktiskt det bästa. Och denna helgen är en sådan helg.

Ha en riktigt god helg ni med mina vänner.

Puss   

Kunde inte låta bli men detta är nog ganska mycket jag...

VÄLDIGT mycket jag...

Yepp, positiva klubben, det gäller att starta dagen på ett bra sätt <3

Puss   

Lycka är att gå in på bloggen och se att man har tre nya kommentarer.

Större lycka är när man inser att det är från en och samma person som man verkligen gillar.

Största lyckan är när alla tre kommentarerna innehåller pepping, coaching och positivitet i massor.

TACK fantastiska Amazing M för ditt tålamod och för att du förgyller tillvaron för mig, ser fram mot att någn dag få träffa dig IRL ;)

Puss   

Idag ska vi diskutera det otroligt intressanta ämnet -Att ta tag i sitt liv-, visst låter det spännande...

Nej, så alvarligt menat är det kanske inte men det är ändå viktigt tycker jag.

Det är viktigt att veta att du och endast du är chefen och bossen i ditt eget liv. Det innebär att du kan åtnjuta alla de fördelar detta innebär men även de skyldigheter som medföljer detta ansvar.

Själv har jag en punkt i mitt liv som jag jobbat oerhört mycket med bitvis och det är min vikt.

Jag har verkligen och då menar jag VERKLIGEN pendlat upp och ner i vikt i hela mitt liv och orsakerna har varit lika många som bantningskurerna, det har varit allt ifrån godis och graviditeter till svältkurer och popcorndieten.

Jag vill poängtera att jag anser mig själv vara en relativt intelligent kvinna och innerst inne VET jag att det är universaldieten som gäller för en hälsosam livsstil, alltså du äter nyttigare, mindre och motionerar mer.

VARFÖR ska det då vara så svårt att hålla sig till detta?

De senaste 4 åren har jag varit överviktig och jag har kämpat mycket för att inte öka allt för mycket men ändå har jag gått upp över 20 kilo och kom till den perioden i mitt liv i somras, när jag tröttnade på mig själv.

Jag fyller jämnt nästa år och jag vill verkligen inte ha en 20-kilos övervikt på mitt kalas.

Sagt och gjort, för tredje gången har jag nu skrivit in mig på viktväktarna då jag anser att det är de som kommer närmast universaldieten. Den stora skillnaden, från de andra gångerna jag gått med där, är att jag denna gången bestämt mig för att lyckas. Det handlar egentligen bara att ta tag i sitt liv, i sin motivation och göra som NIKE säger i sin reklam - Just do it-

Så nu sitter jag här och har kommit en fjärdedel på vägen och är mycket stolt över mig själv. Denna gången har jag också bestämt mig för att ändra mitt sätt att tänka. Jag ska inte tänka som jag gjort innan, att när bantningen är över kan jag äta igen, utan jag ska tänka långsiktig hållbarhet. Jag ska denna gången följa programmet fullt ut med jämnviktskurs och allt och jag ska inte fuska.

Målet är att jag, på min födelsedag nästa år, ska kunna klämma mig in i en liten snygg cocktailklänning i storlek 38. Blir det tufft? JA. Är det en lång väg att gå? JA. Ska jag fixa det denna gången? JA, Är motivationen på topp? HELL YES!

Nu är det dags att ta tag i sitt liv och göra det till vad jag vill att det ska vara. Jag tar en sak i  taget och börjar med vikten... resten kommer efter det.

Vad har du som du skulle vilja eller behöva ta atg i?

Vad är det som hindrar dig?

Vilka käppar sätter du i dina egna hjul?

Vad behöver du göra för att nå dit du vill?

Jag utmanar dig - Just do it -

Puss    

Jo, jag har alltid gillat detta med postorder.

Det är så otroligt smidigt att kolla kläder på nätet eller i katalog och sedan få dem hemskickade för att testa det man ville ha, väntade och hoppades på.

Tyvärr har jag fått erfara allt för många gånger på sistone att det blir fler och fler gånger man får skicka tillbaka hela klabbet igen... för det passade inte, var fel material eller något annat tråkigt. Det hade ju inte behövt vara hela världen men när det hänt ett par gånger och man fått betala returfrakten både en och två gånger utan att man fått napp på några kläder så har i alla fall jag tröttnat.

Jag vet inte om jag är så sugen längre, på att handla på postorder...

Jag är till exempel en stor älskare av mterialet viscose, mjukt följsamt och otroligt skönt. Men när jag beställde två långklänningar till sommaren i ovan nämnda material var det inte alls vad jag föreställde mig. Stelt, prassligt och inte alls så snyggt och följsamt som jag brukar uppleva det. BESVIKEN är ett milt ord och naturligtvis returfrakt att betala. Likadant var det när jag klickade hem två par finbyxor. Paketet kom och byxorna skulle provas men det ena paret kliade som om det hade varit av ull och det andra paret satt helkostigt, löst och hängande i midjan men allt för tight över låren. Retur såklart men även här en frakt som skulle betalas.

Nu när jag är ordentlig med mat och träning och vågen stadigt pekar neråt vill man ju gärna inhandla lite nytt men jag vet ärligt inte om jag känner för det... Klicka hem nya varor som kanske kostar betydligt mer än det smakar är nog inte min grej längre, trist men sant.

Nej det får nog bli lite hederlig shopping i en riktigt butik med riktig personal och kanske en liten vän som kan hjälpa till att tala om vad som passar sig och inte. Goda råd är ju alltid välkommet.

Hur gör ni när ni shoppar?

Är postorder något ni gillar eller illar?

Jo, jag vet att det inte heter så, men älskar och hatar låter så dramatiskt att jag vill göra det lite enklare och vad är motsatsen till gillar liksom?! Alltså får det i min värld bli att man gillar något eller så gillar man det inte och då är det illa alltså illar... comprende?! Det är min blogg och jag gör som jag tycker...  

Så, gillar eller illar ni postorder?!

Handlar ni alltid i butik och i sådana fall varför?

Nej, jag får kämpa med några kilon till men sedan får det bli lite shopping... IRL, om man så säger.

Puss