Igår var det den stora dagen D, det var dags för Madonna att entra scenen på Ullevi igen.

Nu är det ju så att Madonna alltid haft sin egen stil, gått sin egen väg och varit lite... egen om man ska säga så och detta faller inte alltid folk i smaken. Jag förstår det, jag respekterar det.

Det finns folk i min närhet som inte gillar Mads alls och det är helt ok för mig.

Vad jag tycker är lite trist är när folk inte respekterar att JAG gillar Madonna.

Jag syftar på sådana människor som bland annat säger att hon gör skitmusik, att Madonna är en idiot som beter sig som hon gör och att folk som tycker om henne inte är kloka.

Till sådana personer vill jag bara säga...

Döm aldrig någon annan innan du gått tusen mil i hennes moccasiner - indianskt ordspråk!

För det första ska du inte dömma en person du inte känner.

För det andra har du säkert en mediabild av vem hon är men verkligheten kan vara mycket annorlunda.

För det tredje har du inte mandat i att dömma en annan individ utifrån hennes eller hans musikval.

Madonna är en person som man kan tycka väldigt mycket olika saker om. Personligen känner jag henne inte så jag ska inte yttra mig i den frågan, jag tycker däremot att det är stort av en ung kvinna att ha en dröm och sedan förverkliga den på egen hand. Det finns en anledning till att hon idag är en av världens största artister och sedan kan individer i allmänhet och musikkritiker i synnerhet tycka och säga vad de vill.

Jag kan i alla fall stoltsera med att jag såg henne 1990, jag såg henne 2009 och jag såg henne 2012. Alla gångerna har jag varit mer än nöjd med mitt val.

Har hon varit lika bra alla gångerna - Nej

Har hon gjort sina misstag - Ja

Skulle jag välja att se henne igen - Absolut

Madonna för mig är en fullfjädrad artist, hon levererar, sceneriet är mäktigt och showen är, som vanligt, totalt mindblowing. Trots att den nya skivan inte är en av mina favoriter, trots att hon igår slaktade Like a virgin, trots att hon hade en ganska våldsam framtoning bitvis och trots att jag är helt slut idag finns det inga som helst tvivel - nästa gång hon kommer ser jag henne igen. Jag står längst fram och njuter, kanske inte av allt, men av det mesta och helheten av Madonna är så mycket större än vad vissa kritiker vill ge sken av... för visst, madonna är kanske inte finkultur...

Men hon är ta mig f-n fortfarande Queen of Pop!!!

Puss   

Alltså jag vet att jag ibland är stört omöjlig att ha att göra med på många sätt... även på bloggen.

Ibland bara försvinner jag in i något och HEPP så har det gått en vecka eller två. Så har det även blivit denna gången och jag har absolut inget att skylla på mer än att JAG JOBBAR.

Jo, det är kanske inte heller någon nyhet att jobba det gör ju alla andra också liksom, men då jag varit utan jobb i två år så blir det en enorm omställning i livet. Från att ha gjort ingenting, på så länge, till att det ska hinnas med så mycket samtidigt som man ska jobba, det tar på en kan jag lova. Jag har under dessa 6 veckor som jag jobbat, varit så förnicklat trött att jag knappt vet vart jag skulle ta vägen. Jag har kommit hem på dagarna efter att ha hämtat barnen (jo jag har kommit ihåg att hämta dem) och totalkraschat på soffan vid 15.30 Ibland har jag tagit mig i kragen och försökt handla eller liknande men ibland har jag bara knölsomnat.

Men vad gör väl det när man har ett jobb som är så förgjordat härligt som mitt???

Jag måste bara vänja mig lite.

Denna veckan blir en bra invänjning då barnen har sommarlov och har körts ner till mormor och morfar för att ha roligt, åka på utflyker, bada och umgås. Trollungarna kommer ha high life medan jag ska jobba och jobba och jobba... Trollpappan ska ha semester såklart och kommer sköta mycket av markservicen (inbillar jag mig) men jag ska jobba i stort sett hela sommaren. Jag kommer vara ledig 2 veckor men annars är det jobb och åter jobb som gäller. Det gör ju inte så mycket i m itt fall då jag haft "semester" i 2 år men visst kunde det varit skönt med lite extra ledigt.

Men min tid kommer och jag ser fram mot två veckor i Turkiet i maj om vi har tur....

det är "bara" 9 månader dit, det är "bara" 9 månader dit, det är "bara"...

Nej, klaga ska jag då rakt inte.

Jag behöver bara pausa lite då och då... och kanske dansa lite...

Dansa... pausa... dansa... pausa...

Puss   

I dagens samhälle är det många som mår dåligt och klagar på sitt jobb.

Jag förstår dem som gör det, jag förstår hur dåligt de kan må och vad det kan göra med en människa...

Jag har varit där själv.

För drygt två år sedan mådde jag riktigt dåligt, inte som i att må illa eller så, utan jag mådde riktigt dåligt psykiskt. Jag vaknade i princip varje morgon och förbannade att jag överhuvudtaget hade vaknat. Jag gick till jobbet, gjorde vad jag skulle men fungerade inte som människa vare sig tillsammans med vänner eller familj. Att gråta sig till sömns var vardagsmat och ångestattacker var mer regel än undantag. Jag var konstant sjuk men lyssnade inte på vare sig kroppen eller knoppen, tyvärr.

En eftermiddag, i samband med ytterligare en sjukskrivning, satte jag mig i bilen för att köra och hämta barnen på skola och dagis. Jag backade ut bilen från garageuppfarten och sedan minns jag inget mer direkt... det blev bara svart framför ögonen och jag tappade helt tanke på tid och rum. Jag kom till sans men visste först inte vart jag var på väg eller varför och jag minns att jag kände mig seg som kola i tankarna.

Det var efter den händelsen som jag och maken bestämde oss för att det var dags för mig att säga upp mig, det var antingen det eller långtidssjukskrivning med medicinering och det var jag livrädd för.

Första halvåret gick åt till att börja fungera normalt igen. Att stiga upp och känna glädje var en skum känsla första gången det hände. Att skratta högt och riktigt äkta tog nog även det ett halvår. Sakta men säkert kom kraften tillbaka och med den kom även glädje, förhoppning och livslust. Att vara arbetssökande tar dock, även det, hårt på krafterna men om man är envis och kämpar så finns det en väg ut... alltid...

Idag är jag sedan 1 månad, anställd på ett rehab-företag och jag arbetar med att få ut sjukskrivna och långtidsarbetslösa i aktivitet. Jag kallas resursvägledare men jag känner mig som mycket mer än så... Mitt jobb är att motivera och aktivera våra deltagare och att lyssna och vara ett stöd för dem... jag vill nog hellre kalla mig motivationscoach... det är lite det jag gör... och det är bland det roligaste jag gjort.

Dessutom har jag idag inte bara ett fantastiskt roligt och stimulerande jobb, jag har även fantastiska arbetskollegor... och DET har jag inte haft på år och dar...

Jag önskar att alla hade möjlighet att få ha ett jobb de trivdes med och arbetskollegor liknande mina, jag önskar och hoppas att alla skulle få möjlighet att känna att det är betydelsefulla, få känna glädje och stolthet över det man gör. Alla har inte det, jag vet det, men jag hoppas och önskar att det var så....

Och det får jag hoppas och önska så mycket jag vill.

Puss   

joho, så är det...

Jag bekänner...

Jag är inte det mista intresserad av fotboll.

Jag är inte och har aldrig varit intresserad och kommer heller aldrig att bli det.

Jag förstår inte tjusningen med det och speciellt inte som det står klart att vi (Svenskarna) klantat bort minsta chans till någon form av bra resultat.

Så är det, kalla fakta... till makens förtret.

Just nu sitter pappatrollet tillsammans med den stora trollungen samt svåger/morbrortrollet och övar på sina allra bästa primalskrik på övervåningen. Det låter som om huset invaderats av neandertalare.

"Va f-n Mellström (eller vad han nu heter), hur f-n kan du missa den..."

"He-v-te´s j-la pissråtta"

Min absoluta favorit: "Oooooouuuuuufffffffffiiiiiiiif-n" eller varför inte den klassiska kommentaren "Dommarj-vel".

Jo, det är så det låter mellan mina fyra väggar för tillfället. Jag ber en stilla bön att min älskade stora trollunge inte lyssnar för mycket på de inte allt för rumsrena kommentarerna och att han också är medveten om att jag tvättar hans mun med tvål om jag hör honom yppa de fula ord som återges just nu däruppe.  

Samtidigt är jag inte dummare än att jag förstår sammanhållningen, teamkänslan och "vi"känslan bland dem som tittar. "Alla ska med" verkar vara en devis som fotbollssverige lever efter och det är väl roligt att stora som små, hög som låg, gammal som ung kan gå samman och umgås under, i de flesta fall, trevliga former. Jag gillar tanken på "vi-känsla", jag gillar gruppdynamik och sammanhållning men tycker att det borde vara något som finns i det dagliga livet i allmänhet och inte bara sportlivet i synnerhet.

Jag själv ställer mig gärna i gemenskapen i allmänhet, speciellt om jag blir tillfrågad... men inte i sportsammanhang dock, där står jag gärna utanför. Det är likadant när det gäller skidsemester, där ställer jag mig också gärna utanför. Jag har inget emot skidsemester men jag lämnar med varm hand över skidandet till dem som kan. Själv håller jag mig då till det jag kan bäst nämligen After Ski, det är jag en jä-el på :)   Men så är ju skidor faktiskt en sport också, kanske därför jag inte är så intresserad av det... After Ski´n är jag mycket intresserad av... men det är ingen direkt sport...

Fast det blir ju ofta vad man gör det till så man kanske skulle testa... att göra sport av After Ski??!!!

Måste fundera på den till vintern och återkommer i frågan.

Tills nästa gång...

Puss   

Jaha, då sitter man här ett år äldre igen.

Jag tycker att det är ganska roligt att jag blir äldre för varje år men att jag, detta senaste året, fått visa leg på bolaget inte mindre än 4 gånger... de måste ha en ny policy att fråga alla om leg eller något i den stilen.

Samtidigt måste jag ändå erkänna att jag känner mig smickrad.

Ännu har jag inte märkt av någon speciell åldersnojja men vem vet när/om den dyker upp, då är det ganska coolt att personalen på systembolaget tycker man ser yngre ut.  

För er som känner mig så vet ni att jag närmar mig fyrtio-strecket (inte där riktigt ännu men snart) och därför passade jag på att fråga den trevliga kassörskan på systembolaget idag varför hon frågade mig om leg. Kunde det vara så att de har en speciell drive nu där de kollar alla, eller hur såg det ut på den fronten?!

Hon upplyste mig vänligt om att det är deras policy att ta leg på alla som ser ut att vara under 30 år och när jag frågade henne om hon på allvar tyckte att jag såg ut att vara under 30 år så svarade hon att jo, nog tyckte hon att jag såg ut att vara det... runt 28-30 var hennes bedömning.

Självklart blir jag glad av att se yngre ut än vad jag är men samtidigt undrar jag också vad som spelar roll och vad som bedöms hos en person för att man ska ålderstolka denne som under 30 år?!

Är det kläderna?

Är det rynkorna?

Är det hållningen eller rent av vad man köper för alkoholhaltiga varor?

Vad görs bedömningen att en person ser ut att vara under 30???

Tydligen delar dessutom tre av hennes kollegor denna uppfattning då detta, som sagt, var min fjärde gång med visandet av leg.

Tja, jag kanske helt enkelt inte ska spekulera i det?!

Jag kanske bara ska konstatera att jag ser yngre ut än vad jag är...

Kanske för att jag beter mig yngre...

Kanske för att jag inte börjat få så mycket rynkor ännu...

Kanske för att jag gillar xider...

Eller kanske helt enkelt bara för att jag är jag och att jag är en optimist som trivs med livet :D

Grattis till mig!

Puss   

Då tar vi fredag med en av de bästa låtarna jag vet just nu.

Kolla in videon och ni kommer gilla den ni med även om ni hatar låten ;)

Puss   

... va goá ni är som tänker på mig och min onda rygg.

Jag kan glädja er i allmänhet och mig själv i synnerhet med att det onda snabbt försvann.

Jag har ju en kiropraktor som jag går till med viss regelbundenhet när jag slarvat lite för mycket och hon vet om att jag inte gnäller i första taget, då smärta är något jag lever med i princip dagligen. Så när jag ringer och beklagar mig och ber om en akuttid, ja då fixar hon det, hon är en riktig ängel  .

Hon ringde upp mig och erbjöd mig en tid klockan 19, då hon egentligen slutat men hon vet ju mina problem och tyckte synd om mig.

Sådant gillas starkt och tack vare min allra bästa kiropraktor, Amelie Norlander, är värken idag nästan helt borta.

Nu ska jag verkligen ta tag i detta med träning under sommaren för jag får verkligen inte sacka efter nu när jag i nästan 2 terminer varit så duktig och börjat bygga upp styrka i kroppen.

Undrar om det finns gym som bara har sommarträning?!

I morgon hinns det nog inte med någon träning dock, då vi första har skolavslutning, sedan ska det jobbas lite för att efter det åka och handla lite inför kvällen och lördagen.

I morgon kommer nämligen en vän på besök och medans maken ska kolla fotboll ska hon och jag dricka lite vin.   

På lördagen ska jag dricka ännu mer vin för då fyller jag år och det ser jag fram mot såklart... jag undrar såååååå vad jag får för presenter... OM jag får presenter.

Det brukar ju vara min mor som fixar och trixar med presenterna men hon är ju i det stora landet i väster så vi får väl se om det blir något. Ett presentkort på fotvård står högt på listan och även ett presentkort på Åhléns faktiskt. Jag behöver lite smått och gott och där finns ju det mesta så det kunde vara  bra att ha.

Nej, nu ska jag kojsa men vi ses och hörs väl snart igen.

Puss    

Usch och fy, idag önskar jag verkligen att jag var någon helt annan är den jag är.

Anledning till min önskan är att jag idag har ont, ont och ont.

Jag har ju en ganska taskig rygg som inte alltid vill som jag vill och jag har faktiskt hållt den ganska så väl sedan jag började träna. Träningen gör att jag inte alls behöver gå till kiropraktorn lika ofta som innan men nu är ju träningen slut för säsongen och jag har inte kommit igång med löpningen som jag hade planerat.

Vad händer när man inte tränar, jo *poff* så strejkar ryggen och det blir ett kostsamt besök hos kiropraktorn.

Detta är visserligen inget jag har ont av men jag vet ju samtidigt att det är mitt eget fel eftersom jag inte kommit igång med någon ny aktivitet.

Jag hoppas verkligen att jag i alla fall kan få en akuttid hos min goaste kiropraktor annars får jag gå på smärtstillande hela veckan till fredag som var den tidigaste tiden jag kunde få.

Nu har jag dock sådan tur att jag är en av hennes bästa kunder och därför hoppas jag hon ringer så fort det dyker upp något återbud.

Till dess är det väl bara att bita ihop, käka piller och se glad ut?!

Så bli inte förvånade om The Bitch dyker upp under veckan, hon har ju en tendens att dyka upp lite då och då när jag inte är på topp om man så säger.

Tills vi träffs igen säger jag bara...

Puss