Som de flesta av er vet är jag galet förtjust i tävlingar och därför kan jag ju bara inte missa detta tillfälle.

Hos Patricia kan man nämligen vinna en egendesignad almanacka. Det hade varit hur kul somhelst och helt underbart att få ordning på tillvaron och designa utförandet på samma gång.

Tävla ni med HÄR hos Patricia.

Och glöm inte vart ni hittade tävlingen om ni vinner... jag förväntar mig minst ett hedersomnämnade ;)

Lycka till alla... men mest till mig.

Puss   

Jisses, vad kan man säga...

Lika lycklig som jag var i går lika frustrerad är jag idag.

Idag fick jag ett samtal från mitt äldsta trolls gymnastiklärare, min stora och snälla trollunge hade åkt på stryk i skolan.

Det hände under gymnastiken.

De hade haft lite tävlingar, mitt troll hade ställts mot en annan pojke och det blev oavgjort mellan dem. Läraren som var domare avkunnade resultatet och den andre pojken blev mycket upprörd och arg. Min trollunge, som alltid ska vara så förståndig, förklarade för pojken att det inte var någon ide att bli arg, det var ju redan dömt och avklarat, det blev oavgjort punkt slut.

Detta fick tydligen den andre pojken att se rött för han flög på min trollunge så han dåsade i backen, sedan fick han något slag och sedan stoppade den andre pojken in sina fingrar i min trollunges näsa och slet rätt upp... Självklart började det blöda och min trollunge som är otroligt snäll... jo han är faktiskt det... ville inte ge tillbaka... han tycker ju att man inte ska slå dem som är mindre och den andre pojken är huvudet kortare än mitt troll och dessutom anser han att man inte ska slåss, speciellt inte kamrater så han fick bara ta emot och skydda sig så gott det gick... Nu var ju läraren på plats snabbt och slet väck den andre killen men ändå... Någon ursäkt har inte min son fått och något samtal från den andre pojkens föräldrar har inte mottagits här hemma...

Jag har självfallet pratat ordentligt med min son om detta,  jag har frågat, pratat och luskat efter hur han mår. Han säger att han mår bra, att han har ont i näsan men att han är okej. Jag märker dock på honom att han funderar och är lite förvirrad och lite ledsen. Jag tror att han inte riktigt kan greppa att hans kompis gav sig på honom... och han förstår nog inte riktigt varför... När jag försökte prata lite med honom om han visste varför den andre pojken gjorde så här sa han bara att pojken har lite problem med att han blir arg ibland och att han då kan slåss... Detta gjorde mig skräckslagen. Hur kan en elvaåring tycka att den förklaringen till ett beteende är okej?!

Det är aldrig okej att ta till nävarna i en konflikt.

Nej, jag har mailat min trollunges lärare och krävt ett agerande och klargjort att om det händer igen så blir det polisanmälan. Det spelar ingen roll att pojken bara är 11 år, en polisanmälan kanske kan få soc eller någon annan att agera så att den här pojken kan få adekvat hjälp. Varken pojken eller hans omgivning kan må särskilt bra av detta agerande... Suck!

Nu ska jag titta till mitt troll, stoppa om honom, klappa och pussa på honom och tala om för honom att han är den bäste och mest fantastiska trollungen i världen. Han sover nog djupt men jag vill göra det ändå.

Puss   

Idag kan jag ju inte annat än att tillägna denna blogg till mitt äldste troll.

Idag för elva år sedan gjorde han mig till den lyckligaste kvinnan i världen genom sin födelse. För precis elva år sedan låg jag på BB, lyckorusig, omtumlad och skräckslagen. Lyckorusig för att jag var nyförlöst, omtumlad eftersom jag inte riktigt visste vad livet nu hade i beredskap åt mig och skräckslagen för att jag visste att jag nu blivit helt beroende av en liten personlighet som jag aldrig någonsin skulle vilja vara utan.

Åren har gått och han har utvecklats till en underbar människa som inte är så liten längre. Han är en individ med integritet, empati och charm. Han vill att alla ska må bra, vill att alla ska vara med och han tycker att rättvisa är ett fantastiskt bra ord. Han är smart som få, känslosam och engagerad och tycker att matte och historia är otroligt spännande.

Själv sitter jag med samma känslor idag som jag gjorde för elva år sedan. Jag är lyckorusig för att han finns i mitt liv, jag är omtumlad över den fantastiska person han utvecklats till och jag är skräckslagen över att världen idag inte alltid är den värld jag önskar för mina barn att leva i. Jag hoppas och tror dock att båda  mina troll besitter förmågan till förändring och jag vet att de båda, bara genom att finnas till, gör världen lite bättre för många, speciellt för mig.

Mitt stora troll blir större, han växer och blir klokare och klokare för varje dag och jag kan inte med ord beskriva hur stolt jag är över honom och hans person. Jag älskade honom från första stund och jag  älskar honom mer för varje dag. Han, tillsammans med sin lillebror såklart, är min stora lycka och jag är så otroligt tacksam över att få vara deras mamma.

Stort grattis på din dag idag mitt älskade stora troll, mamma älskar dig ut i universum och tillbaka   

Puss   

JA, idag måste jag göra som alla andra...

Jag måste gå MED strömmen denna gång...

Jag kan ju inte annat än att kommentera detta spektakel som kallas melodifestivalen. I flera veckor har vi tittat och röstat, röstat och tittat och vi har varit glada, förbannade, ledsna och euphoriska. Här hemma har krokodiltårarna trillat både en och två gånger om inte fler... Lilltrollets tjejfavoriter Timotej röstades ut... sedan röstades Sean Banan ut och katastrofen var ett faktum. Det enda som höll de båda små trollens känslor i schack var att Danny... den förlorade sonen skulle ta hem hela kalaset... och vi vet ju nu hur det gick...

Vi normala människor, läs här vi vuxna, hejade på Loreen och vi vet hur det gick också, men nu var det de små vi pratatde om. Att som liten hålla och heja på någon så mycket och önska och hoppas och när dessa förhoppningar sedan inte infrias vet vi ju är förenat med katastrof. De små trollen har i flera veckor byggt upp en förhoppning, en önskan och en tanke som på ett ögonblick smulas sönder till intet och det är så jobbigt att se som förälder. Som vuxen och som förälder är det också mitt ansvar att ta hand om dessa spillror till små troll när både folket och världen svikit dem...

Vad kan jag annat göra än att förklara att alla deltagare var bra?

Alla deltagare hade sin chans?

Demokratin har segrat!

Jag vet att det är en ganska tafflig förklaring. Demokrati vs Krokodiltårar liksom... Det är inte lätt.

Men i ärlighetens och rättvisans namn måste jag säga att jag anser att alla bidrag i årets festival hade sin speciella charm, alla hade något som gjorde dem bra. Samtidigt är det intressant att se att den internationella juryn och svenska folket hade samma tanke. De ville båda se Loreen som vinnare och hur kan man då sätta sig emot det?

Jag kan det inte och jag önskar Loreen all ycka i den stora finalen i maj... och  om jag bara får inflika en ytterst personlig reflektion... så tror jag banne mig att vi med hennes bidrag kan ro hela klabbet iland.

Puss   

Jag fick en utmaning av sötaste Missvivi som ni även hittarbland mina länkar !

Ni som känner mig vet ju att jag aldrig backar från en utmaning,

so here we go

Fem saker ni inte visste om mig:

- Jag har hoppat bungyjump två gånger, det blir dock inga fler eftersom jag nu har barn och är vuxen och förståndig

-Jag har spelat fotboll med delar av HBK

-Jag har vunnit en kareoketävling men minns det inte själv

-Jag har varit med i en dateingshow på tv

-Jag har faktiskt gjort ett par saker som jag ångrar... men vilka tänker jag inte avslöja här   

Nu är tanken att jag ska utmana fem personer,

och det får bli dessa härliga bloggare:

Anna

Katarina

Katta

Riesling

Teskedsmamman

Have fun everybody.

Puss   

Hola amigos!

I´m baaaaack.

Efter en välbehövlig bloggpaus är jag nu tillbaka med nya ideer, nya inlägg fast samma gamla filoZophie.

Jag är uppriktigt ledsen attjag övergav er ett litet tag men ibland blir jag så vansinnigt trött på mig själv och deppar ihop lite... att jag denna gången dessutom haft en huvudvärk i flera dagar som inte velat ge med sig gör ju inte saken bättre men jag kommer ALLTID tillbaka, lite piggare, lite fräschare och mycket klokare och jag tänkte faktiskt ta upp ett jobbigt ämne idag.

Just att deppa ihop!

Jag är gift småbarnsmamma, har alltså hem, make och barn att ta hand om. Utöver detta är jag arbetssökande som ska starta eget och aktiv inom Röda Korset. Jag har föräldrar och syskon att finnas till för och jag har ett par få goda vänner och en hel drös med polare. Jag gympar två gånger i veckan och medverkar i radio varannan vecka. Utöver detta förväntas jag skriva ett blogginlägg varje dag.. nja det är kanske mest jag själv som förväntar mig det, men ändå!

Jag har med andra ord en hel del åtaganden som jag förväntas och måste sköta annars ställer jag till det för andra.

Min fråga till er är då följande: När man har allt detta, när man på ytan har det så "perfekt" har man ändå rätten att klappa ihop???

Ofta hör jag kommentarer om att den och den har det så väl förspänt och den och den har det alltid så lätt med allt och han/hon verkar inte ha ett enda bekymmer i världen. Min personliga favorit är den där när folk undrar om han/hon har några bekymmer över huvud taget han/hon har ju allt!

Jag kan bli lite trött på den tankegången hos folk eftersom jag inte tycker man kan yttra sig innan man har alla fakta på bordet. Av erfarenhet vet jag att den fina ytan ofta gömmer en hel del otrevlig skit, rent ut sagt. Det som kan se så fint och bra ut utåt sett är ofta i realiteten något helt annat.

Ett av mina favoritordspråk är det indianska "Döm aldrig en människa innan du vandrat tusen mil i hennes moccasiner". Det är något som alla människor borde leva efter, då skulle inte världen se ut som den gör idag.

Som exempel skrev jag en kommentar på min FB under melodifestivalen att krokodiltårarna trillade och katastrofen var total efter att Sean Banan åkte ut. Själfallet syftade jag på mina små troll vilket tydligt framgick under tidigare inlägg. Jag hade dock en vän som var snabb på tangenterna och tyckte att jag mer eller mindre skulle skämmas som resonerade så när det fanns så mycket annan orättvisa i världen.

Denna reaktion förvånade mig mycket.

Bara för att det finns krig, svält och orättvisor i världen gör väl inte det att mina personliga katastrofer blir mindre för mig för det?! Jag har en vännina som förlorade sin yngste son i en tragisk olycka för ett drygt år sedan, är hennes sorg mindre värd bara för att halva världen svälter... skulle inte tro det...

Om mina barn blir förtvivlade för att Sean Banan åker ut i en tävling ska jag strunta i att torka deras tårar för att det finns barn som uttnyttjas ut i krig som barnsoldater... skulle inte tro det heller...

Kan ni tänka er hur världen skulle se ut om alla resonerade på det viset?

Hur skulle världen se ut om man helt dissade andras personliga tragedier eller andras sorg och vemödor bara för att det alltid finns någon annan/så många andra som har det värre.

Nej du min kära vän, som kommenterade så otroligt klumpigt och utan att tänka sig för, tänk dig för nästa gång annars åker du ut från min vän-lista!

Nej, fundera lite över vilka bekymmer och funderingar andra människor dras med innan du dömmer eller spekulerar kring dem, då blir vi nog alla lite gladare.

Och vill du göra MIG riktigt glad jag då anmäler du dig till bloggträffen i maj.

Se mer info HÄR, kom igen, make my day ;)

Tack för att ni finns.

Puss   

Jo, så är det ju just nu.

Jag känner mig oinspirerad.

Känner inte för att blogga.

Vet inte vad jag ska blogga om.

Blllääääää, är liksom det bästa jag kommer på...

och det är illa.

Men i brist på annat så kan vi ju köra lite Tjuvlyssnat :)

Tja, det var allt jag orkade med idag... Jag hoppas snart vara på banan igen.

Puss   

Funny on a fridaynight ;P 

Puss