Vissa människors godhet och ärlighet upphör aldrig att förvåna mig!

Jodå, idag tänkte jag att vi skulle prata om balans.

Har ni tänkt på att det mesta här i världen har en motsats för att upprätthålla balansen?!

Dag följs av natt, mörker följs av ljus, vitt står mot svart, glad ställs mot ledsen, fattig ställs mot rik och så vidare. En av de vanligaste motsatserna, som också blivit aktuellt de senaste veckorna, är ju Godheten mot Ondskan.

Jag har funderat lite på det där och undrar hur det kommer sig att man alltid ser saker och ting i motsats till varandra. Är det så att ljus verkligen förutsätter mörker eller att godhet förutsätter ondska? Jag är inte riktigt säker på detta. 

Om vi till exempel ska titta på massakern i Norge, handlar det om något så enkelt som att gärningsmannen är ond? Är det så simpelt att han anser att landets generositet (godhet) gentemot vissa behövande folkslag måste vägas upp av en handling som innefattar ren ondska?

Är ljus och mörker verkligen bara ljus och mörker och förekommer alltid dessa två som motsatser varandra?

Personligen funderar jag i termerna av att allting i samhället i stället handlar om individualism och att individens föreställningar om saker och tings ordning ruckar på de tidigare givna motsatserna i samhället.

Jag tänker så här, ljus föregås av mörker men ljuset och mörkret är ju olika beroende på vem man presenterar dessa två ting för. Jag kan personligen se att det är ljust ute eller att mörkret faller på men en person som är blind har ju inte samma referensramar som jag, således förändras motsatserna och gränserna mellan dem suddas ju ut.

Om man ser till händelserna i Norge kan jag till exempel förstå att de anhöriga till de mördade ser gärningsmannen som ett monster, ondskan personifierad. Jag är osäker på om de personer som skall göra de psykiska utvärderingarna av gärningsmannen kommer se det på samma sätt?!

Alla människor på jorden är olika individer och tro  mig, "jag gillar annorlunda" eller vad kampanjen nu heter. Följdaktligen borde alla motsatser vara relativa beroende på vem man frågar och vad saken gäller. Har jag rätt eller är jag helt ute och cyklar på min Rex...

Jag kan dock konstatera att jag som trodde att jag hade gjort något riktigt hemskt tidigare eftersom jag tappade bort min plånbok på semestern, nog måste gjort något riktigt bra då jag idag kunde hämta ut min plånbok på posten med allt innehåll intakt... ÄVEN de 600 kronorna jag definitivt trodde vart förlorade för all framtid.

Good vs Evil?!

Eller bara ett sammanträffande, att individen som hittade min plånbok har samma etik, moral och värderingar som jag har?!

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro men jag kan i alla fall, som sagt, konstatera att vissa människors godhet och ärlighet aldrig upphör att förvåna mig.

OM personen i fråga som hittade och lämnade in min plånbok mot all förmodan skulle läsa detta så skickar jag mina allra varmaste och soligaste tankar till dig. Med fler personer som du i världen finns det verkligen hopp för framtiden. Godheten kommer att segra eller hur?!

Puss   

Hur mår ni en kväll som denna?

Själv har jag lite ångest måste jag nog erkänna...

Min äldste son åker på läger imorgon, inget speciellt med det förutom att han ska åka själv till en storstad och vara borta från mig i 5 dagar... *suck*

Jag vet att han nu är 10 år gammal men han har aldrig varit borta från mig så länge och så långt bort och jag vet att jag kommer ha ångest och sakna honom något helt enormt. Jag vet också att han kommer få så roligt och han kommer mogna och växa som människa. Han kommer känna att han kan mer, vet mer och är starkare och mer självsäker när han kommer hem igen än vad han var när han åkte men ändå.... Jag kommer sakna honom enormt mycket , han är ju min store lille kille  och jag älskar honom så och vill bara att han ska må bra och ha det gott och att inget ont någonsin ska hända honom.

Jo, jag vet att det inte fungerar så i den riktiga världen men jag önskar ändå att jag kunde skydda honom från allt... men vilket trist liv han hade fått då...

Nej, det kommer bli bra, jag vet det. Han är också nervös men samtidigt nyfiken och jag önskar honom verkligen en fantastisk upplevelse med massor av nya erfarenheter och kompisar, god mat och äventyr. Jag önskar att han kommer hem med ryggsäcken full av berättelser, roligheter, äventyr och med en större självrespekt än vad jag upplever att han har idag.

Jag kommer sakna honom men jag kommer samtidigt vara ännu stoltare över honom än vad jag är idag... om det nu kan vara möjligt.

Min älskade son. Jag älskar dig mest av allt på hela jorden och jag är så stolt över dig... alltid. Jag önskar dig en upplevelse utöver det vanliga även om jag kommer sakna dig till vansinne. Jag hoppas att du får en massa nya vänner, att du får paddla kanot, åka ut och fiska, gå på disco och äta god mat och vräka i dig massor av glass. Jag hoppas att erfarenheten får dig att växa som människa och att den får dig att inse vad du faktiskt kan och vilken styrka du verkligen har inom dig. Du är min sol, min måne, min glädje och min styrka och anledningen till att mitt liv är så underbart som det är. Ta hand om dig... Be safe

Puss   

Hejsan alla goa människor. Hur har ni det därute idag?

Jag hoppas ni har det bra och jag hoppas att ni varje dag är tacksamma över vad ni har... i alla fall de flesta...

Anledningen till att jag skriver så är att jag själv tvingats omvärdera mitt liv lite och inse att jag borde vara mer tacksam för vad jag har. Orsaken till detta beror på att en av mina äldsta och goaste vänner förlorade sin lille 1-årige son i fredags.

Livet är så skört och bräckligt och är det något vi kan vara säkra på är det att man aldrig kan vara säker på hur länge vi får förmånen att vandra här på jorden...

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

Alf Henriksson

Så tankvärt, så sant, så tragiskt och orättvist. Tyvärr är livet inte alltid rättvist och det är oftast de goda som får leva i svårigheterna. Varför det är så kan inte jag svara på men kanske, bara kanske, är det de godaste som ändå har förmågan och den inre styrkan att klara av dessa svårigheterna. Kanske är det deras godhet som gör att de oftare än andra får bära bördor som ingen borde få bära. Kanske är det deras sytrka som gör att de klarar av dessa bördor...

Min vän är en sådan person. En människa med enorm styrka och en godhet som inte många andra besitter. Hon utstrålar trygghet och kärlek och har alltid ett öra till övers för andras problem samtidigt som hon sällan beklagar sig över sina egna. Detta är i alla fall min uppfattning om henne.

Vi blev vänner för länge sedan och under en period levde vi nästan tillsammans. Vi gick i skolan tillsammans, vi festade tillsammans, vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans. Vi tog långa promenader, spelade kort och pratade tillsammans. Vi sov i våra egna lägenheter men när vi vaknade gick vi hem till varandra och fortsatte vårt "liv" tillsammans. Vi trivdes i varandras sällskap och ska jag vara ärlig kan jag inte komma ihåg att vi någonsin var osams eller arga på varandra...

Som man brukar göra gled vi ifrån varandra. Jobb kom emellan, pojkvänner, utbildning, flytt och familj likaså men för drygt ett år sedan fick vi kontakt igen... Tack FaceBook för det... Vi pratade, chattade och bestämde oss för att träffas igen. Lite nervöst var det allt... det hade ju gått en tid... men på något sätt, när vi såg varandra, tog vi bara vid där vi slutat... Hon var samma gamla vän som jag minndes från förr. Samma humor, samma omtänksamhet, samma tankar, samma utsrålning av kärlek och godhet och med samma dialekt. Våra liv hade förändrats och vi hade utvecklats som människor under åren, men grunden, personligheten var densamma. Sedan dess har vi pratat över nätet, mailat, chattat, hälsat på många gånger... Vi bor på olika kuster och avståndet mellan oss gör att vi inte ses så ofta som vi skulle vilja men det spelar ändå mindre roll. Vi vet var vi har varandra, vi har så mycket gemensamma minnen och det gör att hennes stora sorg även blir min.

Jag tänker på  henne konstant och önskar att jag kunde göra något för henne och hennes fantastiska familj, för ja, hennes familj är lika underbar som hon... Men jag kan bara sitta här på, just nu, fel sida landet och sakna, tänka och gråta. Jag vet att hon har så många som hjälper henne, bryr sig om henne och tänker på henne men JAG önskar att jag kunde finnas där mer, göra mer...

Min älskade vän förlorade sitt älskade barn, sin älskade ängel. En busig, glad liten kille med plirande, glittrande och kolsvarta ögon finns inte mer. Han busar med änglarna nu och änglarna busar tillbaka. Idag lyser solen här och det blåser isande vindar. Jag tror det är änglarna som blåser hårt för att deras nya lille vän älskar att se alla gamla löv virvla omkring. Jag vill i alla fall tro det.

Tänk på att ta hand om dem ni älskar. Vårda varje minut ömt och varsamt för man vet aldrig om det kan vara den sista. Att förlora ett barn är den största sorgen av alla och jag bara hoppas och önska att min älskade vän och hennes familj inser att de inte måste bära sorgen själva. Vi är många som finns här för att lyssna, minnas, stötta och hjälpa närhelst de behöver.

Älskar dig Cina    

Hon har börjat blogga för att arbeta med sitt sorgearbete, titta gärna in om ni orkar, hon skriver så bra och känslofullt...

Min ängel Jonathan

Kram alla vänner. Jag önskar er alla en tacksammare dag   

Jag skrev ett inlägg om föräldrar med DUMP och la ut detta i rampljuset. Reaktionerna och kommentarerna lät inte vänta på sig och jag tackar alla läsare och kommentatorer för den, för det mesta, trevliga responsen.

Tyvärr var det ett par inlägg som jag inte publicerade av den enkla anledningen att de blev för personliga, otrevliga och med ett otroligt tråkigt språk, ni vet vilka ni är ...

Jag tänkte fortsätta filozophera lite kring detta ämne då vi igår hade extramöte i min äldsta sons klass. Där framkom, bland annat, att eleverna kommer stängas av från vissa aktiviteter om inte klassen, läs killarna, skärper sin attityd och sitt språk både gentemot varandra och lärarna. Hur kan det bli så här? Vad är det som får en 9-åring att kalla sina kamrater för diverse könsord och säga till dem att "jag ska mörda dig din j-vl" när eleven inte får som den vill? Hur kan man som förälder acceptera ett sådant språk och en sådan attityd hos ett barn?

Vi var otroligt tydliga mot killarna igår och vi pekade inte finger mot någon, även om vissa föräldrar tyvärr satt och himmlade med ögonen när vissa frågor kom upp, tråkigt... Det är ju viktigt att vi föräldrar och lärare visar en enad front gentemot barnen att ett visst språk och beteende inte accepteras av någon. Men hur ska man få detta att fungera i praktiken när vissa föräldrar uppenbarligen inte bryr sig så mycket?

Har ni läsare tips och ideer på hur man ska gå till väga med föräldrar som inte vill engagera sig eller bryr sig, föräldrar som lider av DUMP?

Vi hade en musiklärare som tog till orda igår och sa ett par otroligt kloka saker som jag nog tror att barnen verkligen tog till sig och lyssnade på. Han sa att det är nu, i 9-10-års åldern som de sätter sin prägel på sitt eget liv och de individer de kommer utvecklas till. Vill de verkligen styra upp sitt liv mot att vara en av de värsta i klassen, i livet, eller vill de bli kända för att vara de bästa?

Jag tror nog och hoppas innerligt att de flesta lyssnade.

Jag inser vikten av att vara objektiv men detta är min blogg varför jag faktiskt får vara lite partisk och jag kan meddela att min son togs upp flera gånger som en förebild att efterlikna... och nej, det var inte jag som tog upp det   . Samtidigt som jag självklart blev väldigt stolt kan jag inte låta bli att fundera över vad som skiljer mig och min make från de föräldrar med lite stökigare barn? Ligger barnens identitet i gener eller i uppfostran? Vad gör en individ? Vem har det yttersta ansvaret för att ett barn lär sig det den ska? Är det verkligen så enkelt att vi faktiskt KAN lämna det ansvaret till skolan? Eller är vi ytterst ansvariga?

Är det någon därute som har funderingar eller teorier?

Ligger skillnaden gällande mitt barn kontra ett stökigt barn helt enkelt i att JAG uppfostrar mitt barn medan det stökiga barnet uppfostras till merparten av skolan då föräldrarna inte orkar eller är det genetiken som spelar ett spratt med vissa individer?

Välkomna med era tankar och teorier, de flesta av er är ju faktiskt väldigt kloka och jag vill verkligen veta mer.

Kramen/FiloZophie   

Har precis avslutat en session med tv´n. Programmet går på Kanal 1 och heter Vem tror du att du är? och är en fantastisk resa tillbaka i tiden. I varje avsnitt får en kändis möjligheten att gå tillbaka i tiden och ta reda på mer om sina förfäder. Tidigare har jag inte reflekterat över detta program men nu har jag liksom fastnat. Det är oerhört facinerande att se dessa kändisar, så långt bort från den flashiga, glamourösa vita duken, söka sitt ursprung som vilken vanlig Svensson somhelst. De gråter, snörvlar, är osminkade, ärliga och så j-vla vanliga att man ibland undrar hur de kan vara bland de höst betalda i Hollywood   .

Detta program har en själ, ett hjärta och jag finner det oerhört facinerande att få se "det fina folket" från en helt anna sida. Det är också otroligt roligt att se hur långt man kan spåra sin släkt, sin familj, sina rötter och det får mig osökt att fundera mer på mig själv och min egen historia.

Vem tror jag att jag är och hade jag verkligen varit här om inte mina förfäder hade fattat sina beslut och gjort de val de gjorde?

Som en del av er vet hade vi, i min familj, en tuff försommar med dödsfall och olyckor som avlöste varandra och kanske är det detta som har fått mig att fundera över mina enga rötter och vad jag själv kommer ifrån. Vad eller vem har stakat ut min väg och gjort mig till den jag är?

Hur mycket av mig är gener, arv och miljö?

Hur mycket av mig har jag själv påverkat genom de beslut och val jag fattat och hur mycket beror på min historia och mina förfäders historia?

Hmmmm, jag undrar om man skulle ge sig på att försöka släktforska lite? Jag är otroligt nyfiken på vad jag skulle hitta.

Kanske är jag på långt håll släkt med Cleopatra, Marie Curie eller varför inte självaste Maria Magdalena?

Nej, jag skulle inte tro det men det hade varit roligt att testa och se hur långt det bär....

Kanske kanske....

Tills vi ses igen   

Alltså... jag har funderat lite.

Jag har funderat på en insändare som jag läste i min lokala tidning för en tid sedan. Nu har insändaren börjat yngla av sig i form av olika svar och andra insändare och det har fått mig att börja fundera lite på det här med släkt och vänner.

Insändaren handlade om farföräldrar som distanserat sig från sina barnbarn och förälderns funderingar och tankar kring varför det blivit så. Svaren på insändaren går också i samma tankebanor och svävar ut med lite olika förklaringar som man både kan och inte kan fundera på...

Jag har personligen alltid, på både gott och ont, varit väldigt beroende av min familj. Det är viktigt för mig att familjen mår bra, att vi har en bra kontakt och kan umgås med varandra. Det funkar inte alltid men vi försöker   

Jag och min mamma pratar dock alltid minst en gång om dagen och måste med jämna mellanrum träffas för en god middag, dricka vin och lösa världsproblemen. Mina två söner dyrkar marken deras mormor (och morfar för den delen) går på och behöver minst en helg i månaden tillsammans med sina morföräldrar annars får både mina söner och mina föräldrar spatt och abstinens. För mig är detta självklart, men det är det tydligen inte för alla om man betänker insändaren jag läste.

Hur kommer det sig att det faktiskt finns de som inte tycker att släkten är viktig? Hur kommer det sig att det finns mor- och farföräldrar som inte vill umgås med sina barnbarn? Hur tänker man som mor- och farförälder när man väljer att distansera sig från sina barn och barnbarns liv? Kan man verkligen ta förgivet att släkt är personer som alltid ska finnas där när man själv behöver och vill? Lite egoistiskt om det skulle vara så!

Jag vet att det finns olika, resonabla förklaringar och det är inte dessa jag är ute efter att ifrågasätta. Sjukdom, ork, distans, ofrivillighet med mera, det köper jag. Man kanske bor 100 mil ifrån varandra, helt ok. Man kanske begränsas av sjukdom eller ork, fine, det är acceptabelt. Man har kanske haft problem inom familjen tidigare och av den anledningen vill, får eller kan man inte alltid träffas när man vill, jaja det kan ju vara.

Men jag skulle helt enkelt vilja veta hur man tänker när man friviligt distanserar sig från familjen. Finns det någon därute som har ett vettigt svar eller en enkel förklaring? För jag ska i ärlighetens namn säga att jag (och mina barn) skulle inte klara mig utan mina föräldrar (min älskade LaMor i synnerhet).

Så om du har en familj du älskar och ärligt bryr dig om, så visa det och var tacksam för det varje dag. För uppenbarligen finns det de personer som mer än gärna skulle vilja byta med dig.

Fridens vänner   

Jaha, då är det valår i år och alla partier fläskar till det så att det står mig upp över öronen.

Jag har precis avslutat ett valtest och hör och häpna jag blev....... TADAAAAA: en blåval!

Jag har vetat det hela livet och det kom faktiskt inte som någon överraskning, speciellt inte som jag under sommaren börjat lägga på mig lite av den fantastiska vikt en blåval äger....

Nej, skämt åsido, någon blåval blev jag inte. Vad som förvånade mig lite dock är att jag enligt testet skulle vara Folkpartist?! Detta ser jag inte riktigt framför mig, jag som alltid sett mig som moderat eller kristdemokrat. Något som inte förvånade mig lika mycket var att jag faktiskt hade en släng av sverigedemokrat i mig.  Ja ja ja, innan ni säger något dumt, ser ner på mig eller kackar på min blogg måste jag till mitt försvar säga att jag faktiskt har en hel del vänner/bekanta med invandrarbakgrund. Jag trivs i deras sällskap, tar med glädje och nyfikenhet del av deras historia och traditioner. Vi diskuterar ofta religion, kultur, ekonomi och liknande frågor och vi har faktiskt en hel del åsikter och tankar som stämmer väl överrens.

Varför blir jag då, enligt testet, lite sverigedemokrat?

Kan det vara för att jag hyser en förhoppning om att avstanna invandringen lite så att vi får möjlighet att komma ikapp med alla de ärenden vi redan har på bordet?

Är det för att jag tycker att vi borde ha ett burkaförbud i offentlig miljö? Då  jag personligen anser att jag får ut mer av en person genom att läsa hennes minspel, gester och ansiktsuttryck?

Det kanske beror på att jag blir varnsinnigt irriterad på läkaren som inte kan göra sig förstådd på korrekt svenska utan bara lämnar min yngste son, OCH mig med för den delen, förvirrade och otillfredsställda med fler frågor än vi hade från början.

Nu är det ju så att jag samtidigt är ÖVERTYGAD om att alla människor är lika värda.

Jag är fullkomligt övertygad om att ALLA ska ha samma rättigheter och därmed också samma skyldigheter.

Det är min fasta ståndpunkt att vi BEHÖVER ett mångkulturellt samhälle.

Min undran blir således: Hur går detta ihop?!

Puss och kram/FiloZophie   

Igår reste jag tillbaka i tiden, jag blev en vilsen, galen och förvirrad men  taggad tonåring igen. Anledningen till denna förvandling stavas ForeverYoung-festival 2010. Alla favoriterna var där med Alphaville, Ultravox och The Human Legue bl.a och jag njöt i fulla drag trots regn, regn och åter regn. Humöret var, trots detta, på topp och timmarna bara flög iväg och rätt som det var var det dags att runda av kvällen och komma tillbaka till verkligeheten.

När jag och maken återvänt till vårt hotellrum och gått och lagt oss passade jag på att fundera och reflektera lite över dåtid och nutid.

När jag var liten kunde jag inte växa upp fort nog och nu när jag är vuxen vill jag inget hellre än att få uppleva ett par timmar av den där enkla och oskuldsfulla tiden när man inte visste något annat än att man var universums mittpunkt.

Under en lång tid nu har mitt liv varit lika mycket upp som ner och jag har ofta inte vetat vilket ben jag ska stå på, om jag ska skratta eller gråta, om jag ska backa eller springa rätt fram...

Efter att ha befunnit mig i min barndoms tider samt reflekterat över gammalt och nytt, mig själv då och nu, kom jag fram till att det nog är dags att vända blad...

Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv (förutom att hjälpa andra då) men jag vet att jag måste börja med att ta tag i det och allt vad det innebär. Så nu vänder jag blad, jag tar tag i mitt liv och jag börjar imorgon. Hur det går, det vet jag inte, men jag vet att jag måste försöka. Jag lovar att hålla er uppdaterade och hörrni... Wish me luck.

Puss