Varför ska det vara så svårt att hitta en mobil som man verkligen trivs med?!

Jo, det ska faktiskt handla om mobiler idag även om jag och teknik inte riktigt talar samma språk annat än om det är absolut nödvändigt. Jag tillhör ju, som bekant, gruppen - Vi som bara vill att f-nskapet funkar - och jag är bara teknisk i absoluta akutlägen därför vill jag ha en pålitlig och stabil mobil.

Idag har jag en Sony Ericsson x8 och det är en riktig skitmobil anser jag.

jo, i början var den super och funkade som den skulle men i takt med att den åldrades kom också ålderskrämporna.

Touch-skärmen krånglar, jag kan till exempel inte avsluta samtal för den vill inte lägga på hur mycket jag är försöker. Mobilen lägger på när personen jag pratar med lägger på  .  Den lever sitt eget lilla liv ibland och jag kan ladda upp den och huxflux så är batteriet urladdat bara en halv dag senare.

Nej, sanrt är det dags att byta och det ser jag fram mot.

Frågan är bara vad man ska byta till.

Maken har en Galaxy S3 som han är supernöjd med, sonen har en Galaxy Ace som han tycker är kanon. mammsen har en Iphone 3 som hon gillar och sedan har jag vänner som tycker si och så om sina mobiler.

Så vad ska man välja?

Vad är bra och vad är bäst?

Jag vet att IPhonen är användarvänlig men samtidigt gillar jag inte Apple och kravet på Itunes med mera... Dessutom har jag faktiskt tre vänner som bytt från IPhone till Samsung för att deras IPhones gått sönder och de blivit besvikna på kvalitén...

Nej, jag är villrådig och det blir väl så tillslut att man väljer den modellen som finns i rosa eller den som den snygge försäljaren rekommenderar... Om inte mina kloka bloggisar kan råda mig   .

MissVivi har samma dilemma som jag så vi behöver hjälp och stöd i denna frågan.

Kom igen nu, hilfe hilfe tack...

Puss   

Jaha, då har vi haft utbildning på jobbet då.

Det som från början var en utbildning i Stockholm mellan klockan 10-16 blev istället en utbildning i min hemstad i västra Sverige i ungefär en halv timme... Vad hände undrar jag såklart?!

Vi har haft vår marknadsansvarige på plats på kontoret idag och det var så klart oerhört roligt att få träffa honom med tanke på att jag jobbat på mitt jobb i fem månader nu och inte sett skymten av honom tidigare. Det intressanta i kråksången här var att jag var uppbjuden till huvudstaden för utbildning på ett speciellt projekt och den utbildningen var förlagd mellan 10-16. Nu var det så att det var lite långt att åka bara för en utbildning så det bestämdes att han skulle komma ner till oss i stället och så skulle jag få utbildningen på plats i min egen hemstad. Tanken var att jag skulle fått utbildningen idag på förmiddagen och sedan skulle han tagit utbildning i ett par andra projekt, för våra nyanställda kollegor, på eftermiddagen.

Men det blev lite rumphugget kan man säga då han började med att komma trekvart försent, gick igenom våra andra projekt med de nyanställda och kvar blev en liten halvtimme till "mitt" projekt.

Det känns sådär, kan jag meddela.

Dessutom sker rapportering varje måndag klockan 10 och jag vet i ärlighetens namn inte vad det är jag ska rapportera...

Jag får nog sätta mig i helgen och gå igenom lite papper och se om jag inte kan läsa på lite själv.

Projektet jag förväntas jobba med är dock roligt och utmanande och jag ser verkligen fram mot att köra igång så jag tror nog att det kan bli riktigt bra i längden... men lite mer info behövs... om jag så får skaffa den själv...

Dags att börja googla   

Puss   

I bland bara måste man, man vill inte, bör kanske inte men ibland bara måste man frångå sina principer.

En av mina principer är att inte se en film eller serie utan att ha läst boken först. Ja, det förutsätter att jag vill läsa boken så klart. The hunger games till exempel. Den boken var jag inte så sugen på att läsa så den gick bra att se på film. Men om jag har en bok som jag är riktigt intresserad av så vill jag inte se filmen eller serien utan att först ha läst boken. Det är liksom en liten princip jag har att inte se en film eller serie förrän jag läst boken om jag verkligen vill läsa boken alltså...

Men nu har jag gjort det i alla fall...

Jag har dessutom gjort det med besked i helt fel ordning...

Jag har en bok jag gärna vill läsa men tyvärr har den nu gått som TV-serie... ja, jag talar om Torka aldrig tårar utan handskar utav Jonas Gardell.

Jag VILLE väldigt gärna läsa boken men jag RÅKADE slå på TV´n och fastna framför sista avsnittet av serien.

SUCK!

SISTA avsnittet, jag har alltså missat (lyckats undvika) de andra två avsnitten i väntan på boken men ändå...

Den var precis så bra som jag hade föreställt mig.

Den var gripande, engagerande, berörande, tragisk, levnadsbejakande.

Den var allt det där som en bra bok, en bra serie ska vara.

Nu vet jag bara inte om jag vågar läsa boken med risk för att bli besviken... fast sannolikheten för det är nog ganska liten om jag ska vara riktigt ärlig.

Det är väl bara att pallra sig ner till bokhandeln och byta ut boken jag har nu mot Gardells och sedan sträckläsa från början till slut... fast det får nog bli till helgen... för jag måste ju hinna jobba lite under veckan också ;)

Puss   

Kan inte hjälpa detta men vi tänker så lika Rose och jag.

Detta är jag i ett nötskal både på jobbet och hemma :)

Puss   

Så, nu var det gjort, nu har jag mailat lilltrollets fröknar och på ett fint men klart sätt frågat vad de kommer göra åt situationen med pinnpojken. Undrar ni vad jag pratar om kan ni bara läsa senaste inlägget så får ni förklaringen där.

Min äldsta trollunge berättade också att hans klass haft ett eget klassråd där man diskuterat killen i f-klassen (vi kallar honom P.) och att han faktiskt är farlig med sina pinnar.

Tydligen är det så att ett par killar i min stora trollungs klass har sagt till den här lille killen P. mer än en gång att man inte får slåss med pinnar. Idag hade en kille tagit en lite större pinne ifrån P. och han hade blivit ledsen och börjat gråta, då får de stora killarna skäll av en fröken för "han är ju så liten lille P.".

Där gick min gräns och därför har jag nu mailat fröknarna och begärt att få veta vad som kommer göras i frågan.

Hur kan man skälla ut två äldre killar för att de har tagit en stor pinne ifrån en liten kille som går runt och slåss med den??? Nej, nu får det räcka, hur långt ska han få gå?

Vad händer om inget görs?

Vad händer när de blir större?

Vad händer när de ska spela brännboll och P. håller racket och plötsligt blir irriterad på någon?

Vad gör jag om det är min sons huvud som är rackets mål då?

Jo, jag vet att jag målar upp värsta scenariot men jag undrar faktiskt på allvar.

Jag tror inte att lille P. är hjälpt av att man bara blundar för problemet, han behöver ju uppenbarligen hjälp han idag inte får. Han behöver en stödperson som kan punktmarkera honom och hjälpa honom förstå vad som är rätt och vad som absolut inte är rätt...

Så nu har jag mailat, det är steg ett.

Steg två kommer om inget görs eller svar uteblir, då blir det ett intervention tillsammans med P´s föräldrar och P och oss. För att diskutera och se vad vi kan komma fram till tillsammans.

Om inget blir bättre efter det blir det rektorn som kallas in.

Där kommer det, med största sannolikhet, inte hända något så då blir det väl till att kalla in polis.

Nej, det är självklart inget jag hoppas på men jag tänker nu göra allt som står i min makt för att skydda min son.

Till saken hör att min son är ganska tacksam att vara taskig mot. De andra killarna i klassen säger ifrån när P. börjar slåss. De säger att de inte vill vara med honom, att han kan dra och de kan mycket väl slå tillbaka. Min son gör inte det. Jag vet inte om vi varit för mesiga i vår uppfostran men han vet att man inte får slåss, att alla ska få vara med, att man ska vara vänner och att vänner tar hand om och respekterar varandra.

Kanske dags att börja tuffa till honom lite även om jag inte direkt tror på den tanken.

Jag gillar att mitt lilltroll tror alla om gott.

Jag tycker om att han är så omtänksam, att när han på kalas får en godispåse så tittar han i påsen direkt för att bestämma vad sorebror ska få.

Jag blir glad av att se hans lycka när han frågar favorittjejen i klassen om han får krama henne och hon svarar ja.

Jag älskar att han på allvar tycker att jag är den bästa mamman som finns i världen.

Jag avgudar hans små kommentarer till olika personer om att de är fina i håret, har en fin klänning, är snälla och fina.

Jag högaktar honom för att han tycker att främlingar är vänner han ännu inte känner.

Jag vill att han ska fortsätta ha dessa underbara egenskaper och kvaliteér och därför känner jag nu att jag måste gå in och styra upp detta innan det tar på hans person.

Jag hoppas och tror på en positiv utgång i detta.

Jag hoppas.

Puss   

Igår uppstod en liten inre konflikt i mig.

Konflikten har inte ebbat ut utan ligger i mitt inre och pyr lite och jag sätter nu min tilltro till de få men otroligt kloka läsare jag har på denna blogg...

Hur långt ska man acceptera en diagnos?!

denna fråga ställs till alla i allmänhet och till föräldrar som har barn med diagnoser i synnerhet.

Det ligger till såhär:

Min yngste trollunge har precis börjat i F-klassen. Han tycker att det är roligt, har tycker att han lär sig saker, han tycker att han har snälla fröknar och han tycker att de flesta av kamraterna är jättecoola. Så långt är väl allt väl.

I sonens klass går ett barn som har en/ett par diagnoser. Pojkens mamma har varit mycket öppen med detta, förklarat för både barn och föräldrar och hon är jättegullig och jag uppfattar henne som lätt att prata med. Problemet är bara att hennes son lite grann utsett min son till lekkompis/slagpåse.

Jag vill tillägaa här, att även jag haft diskussioner med min son om den andre pojken med diagnos. Jag har förklarat att han ibland kanske gör eller säger saker han inte alltid menar och att han har lite svårt med sociala koder och sådana saker. (Det är inte lätt att förklara sociala koder för en 6-åring men jag tycker ända det gick ganska bra   ).

Problemet är bara att den diagnostiserade pojken väldigt ofta vill leka med pinnar och det är ofta som min son är emellan pinnen och det som den andre pojken vill slå på. Således hämtade jag en ledsen son på skolan igår med små märken över ögat. Jag behövde inte fråga vad som hänt men gjorde det i alla fall och mycket riktigt den andre killen hade slagit min trollunge med en pinne rätt över ögat. Inget var skadat och det ser inte så farligt ut men jag tänker ändå på vad som kunde hänt, hur det kunde gått och främst på vad som kommer hända nästa gång.

Därför är min fråga:

Hur långt ska man acceptera en diagnos.

Jag är rädd att det kommer ske en allvarlig olycka förr eller senare och jag har en känsla av att min lille goa trollunge kommer vara den som står i vägen även den gången.

Vad tycker ni att jag ska göra?

Puss   

Tänk vad roligt det kan vara det här med vänner.

En annan har ju kommit upp i den där åldern när man känner att man faktiskt har de vänner man behöver.

Man har kommit fram till att det finns alla möjliga olika kategorier vänner i den innersta kretsen och man tror att det är bra så. Tänk vad fel man kan ha!

Jo, visst tillkommer nya arbetskamrater, nya bekanta i fotbollsgruppen som sonen eller dottern börjat spela i eller musikmammorna man kanske börjar umgås lite försiktigt med när barnen börjat musikskolan...

Men vem hade trott att man skulle finna en sådan där riktigt härlig människa som man bara vill umgås med hela tiden nästan. Vem kunde ana att det mitt bland alla de där människorna, som passerar ens liv lite sporadiskt ibland, de som kommer in och gästspelar lite för att sedan försvinna ut, skulle finnas en verklig vän?!

Jag har haft turen att hitta en sådan.

Jag har fått en ny vän i vars sällskap jag trivs ypperligt, en vän som inte alltid tänker lika, men som respekterar mig för mina åsikter och som jag kan respektera för hennes. En tjej som delar mina värdegrunder.

Hon är en glad och energisk tjej, en tjej med enorm kompetens inom sina områden och som verkligen kan utmana intellektuellt. Hon förstår utan krusiduller och vi kompletterar varandra på ett nästan skrämmande sätt.

När vi träffas kan jag ibland känna att det finns inga utmaningar, inga hinder och inga beslut vi inte skulle kunna fatta tillsammans som inte skulle leda till omedelbar succé och näst intill världsfred alltså.

Det känns roligt att få möjlighet att tänka om, tänka nytt och tänka utmanande med en helt ny person.

Tack för att du finns finaste M. och jag är så glad att du kommit in i mitt liv och berikar det med din klokskap och vänslap.

Tillsammans står vi starka mot alla yttre påfrestningar och hot.

Nu återstår bara att fixa det där med världsfreden.

Puss   

Det är faktiskt bara döda fiskar som flyter medströms...   därför simmar jag motströms.

Puss