Jag är faktiskt glad att jag ibland lyssnar på den där inre rösten. Ni vet, den där lilla irriterande saken som ibland påkallar uppmärksamhet i tid och otid och som man tyvärr oftast struntar i men faktiskt BORDE lyssna på. Igår lyssnade jag och jag gjorde det ordentligt.

Jag satt i telefon med min svärmor när det pep till i luren och eftersom jag trodde att det var min make sa jag till svärmor att vi fick höras senare, jag ville ta samtalet. Sagt och gjort, jag svarade.

I andra änden hör jag en äldre och mycket förvirrad tant som pratade osammanhängande och oklart. Jag blev förbryllad och försökte förklara att hon ringt fel  men hon verkade inte riktigt förstå och rätt som det var la hon på. Det var då jag fick en obehaglig känsla och den lilla rösten sa : fixa detta, hon behöver hjälp!

Två minuter senare ringer det igen. Denna gången hade jag lyssnat på min lilla röst och var beredd. Innan jag svarade noterade jag telefonnummret på papper och svarade sen. Det var den lilla tanten igen och hon var om möjligt än mer förvirrad. Istället för att förklara att hon hamnat hos en privatperson försökte jag fråga ut henne så gott det gick.

Hon kunde inte säga vem hon var men jag fick fram att hon hade somnat och sedan trillat och hon undrade om syster kunde hjälpa henne. Jag försökte förklara att jag inte var någon syster utan en privatperson men se det förstod hon inte, jag skulle hjälpa henne. Stackars lilla tanten.   

Jag pratade så lugnande jag kunde och förklarade att jag var privatperson men att hjälp skulle komma och det verkade ta skruv för då la hon på igen. Nu visste jag ju inte direkt vad jag skulle göra eller vem jag skulle ringa så det första jag gjorde var att söka hennes nummer på nätet och fick fram både numer, namn och adress. Sedan var ju frågan om jag verkligen skulle ringa 112, var det en nödsituation? Jag ringde sjukvårdsupplysningen och pratade med en jätte trevlig tjej som lovade ta reda på vem som var lämpligast att ta hand  om detta.

Hade min make varit hemma hade jag själv åkt hem och hjälpt tanten men tyvärr är min make iväg och jag vågade inte lämna två sovande barn ensamma. Men jag behövde inte grubbla eller vänta länge, tjejen från sjukvårdsupplysningen ringde upp mig efter ca. en kvart. Hon meddelade att hon med hjälp av mina uppgifter lokaliserat att tanten var knuten till hemvården och hon hade meddelat dem mina uppgifter och nu var de på väg hem till tanten i ilfart.

Hur det gick sedan vet jag inte men jag är så glad att jag denna gången inte bara borstade bort min lilla inre röst från axeln, utan verkligen lyssnade och gjorde vad jag kunde för att hjälpa till.

Med detta lilla inlägg vill jag inte på något sätt framhävda min egen förträfflighet, jag vill istället uppmana människor att faktiskt lyssna lite mer på sina instinkter och följa sin magkänsla. Istället för att rycka på axlarna och avfärda vissa händelser och saker som strunt och oviktiga ska vi vara medvetna om att det kan faktiskt i slutändan hjälpa någon annan som verkligen behöver det om vi bara lyssnar på vår lilla inre röst. Så tänk på det mina vänner. Nästa dags goda gärning kanske du står för, eller hur   

Puss puss