filoZophie

Inlägg publicerade under kategorin Filozophier

Av Zophie - 14 augusti 2013 10:22

Har ni tänkt på att allt som man vill ska bli så rätt, ibland blir så fel?!

Det har hänt mig nyligen och jag har faktiskt vänt och vridit på saker och ting för att förstå hur det, som skulle bli så bra, kunde slå slint och gå så fel...

Problemet är att jag inte har något bra svar.

Har ni svar?

Jag har kommit så långt i min tanke och utveckling att jag nog måste säga att en av nyckelingridienserna i denna filozophiska tanke stavas KOMMUNIKATION!

Fast samtidigt, om kommunikationen hade funkat hade det nog inte behövt bli så fel?!

Kanske är det snarare bristen på kommunikation som är problemet?!


Ni vet hur det är när man säger en sak och man hör redan från början att det blir lite fel och sedan får man lite mothugg, självklart eftersom det blev lite fel, och då känner man sig förorättad och blir lite sur och så säger man något som blir ännu mer fel och sedan är liksom karusellen igång och då blir allt fel efter det?!

Har ni varit med om det?

Det har, som sagt jag, nyligen och jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att tänka efter före.

Varför ska det vara så svårt att yttrycka sig korrekt inför de personer man älskar mest?!


Ett bra ordspråk säger att man har fått två öron och en mun för att man ska lyssna mer och prata mindre, eller som en bekant till mig uttryckte det: Man bör har elefantöron för att lyssna med och musmun att prata med!

Jag tror att jag verkligen ska ta det till mig och reflektera över denna tanke varje gång jag ska uttrycka en känsla. För när det gäller känslor mellan människor som älskar varandra måste man kanske försöka lite extra, så att det inte blir pankaka av alltihop.


Jodå, tackar som frågar, så börjar mitt klavertramp lösa upp sig om än i små små steg. Men hellre små steg mot en lösning än en total slutlig låsning?!

Det är kommunikationen som styr hur utgången blir, så jag försöker koppla på elefantöron och musmun för att nå ett bra resultat. Det är väl en bra strategi?

Eller vad tycker ni?! 


Puss   


Av Zophie - 16 oktober 2012 08:00

Det är faktiskt bara döda fiskar som flyter medströms...   därför simmar jag motströms.


Puss   

Av Zophie - 16 juli 2012 12:43

Jahapp, då sitter vi och filosoferar och funderar lite igen då...

Anledningen till min undran uppstod tidigare idag när jag skulle iväg och köpa lunch.

Jag parkerade vid vårt lokala köpcentrum och skulle gå in när jag la märke till en bil som körde runt. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att spana lite och jag märkte ganska snart att det var en parkeringsplats man letade efter, tydligen gärna så nära ingången som möjligt.

Jaja, jag tänkte inte mer på det utan gick in och handlade vad jag skulle ha, det tog kanske 5 minuter.

Väl ute igen och på väg mot min bil, ser jag hur bilen som tidigare letade parkering svänger in i en nybliven ledig parkeringsficka. En man och kvinna hoppar ur bilen tillsynes irriterade och jag hör hur kvinnan säger "ja, det var väl tur att vi ändå fick parkering tillslut. Nu får vi verkligen skynda oss".


Denna kommentar gjorde mig totalt förbryllad och det är därför jag nu sitter och filosoferar här. Anledningen till mina undringar och fundringar är nämligen att det fanns mycket gott om lediga parkeringar på parkeringsplatsen fast lite längre bort då. Jag undrar av denna anledningen, hur det kommer sig att man väljer att köra runt i 5-10 minuter i förhoppningen om en parkeringsplats nära ingången, OM MAN HAR BRÅTTOM???

Om de hade valt att parkera bilen 50 meter längre bort hade de fått en plats direkt och hade således sparat "viktiga" minuter.


Hur tänker människan här???


Är det så fasligt jobbigt att gå de där extra meterna, för inte kan det vara tidsbesparingen det egentligen handlar om då det uppenbarligen måste tagit längre tid att leta plats nära ingången än att nöja sig med en plats längre bort?!

Jag bara funderar lite på detta om det är ok med er?!

Hur tänker ni när ni ska parkera någonstans?


Tänker man verkligen att det nog går fortare att invänta en "näraplats" än att parkera lite längre bort direkt och på det sättet spara tid eftersom man inte behöver leta?

Eller är det helt enkelt så att vi är så lata att vi inte ids gå 50 meter extra???


Jag bestämde mig där och då att jag aldrig mer ska köra runt, runt i väntan på en "näraplats" utan jag ställer bilen lite längre bort och får ett par extra steg motion för den dagen.

Hur tänker du???


Puss   

Av Zophie - 29 mars 2012 13:28

Min goaste bloggkompis Anna, tar idag upp ett mycket intressant och inspirerande ämne som jag självfallet går igång på på alla cylindrar och måste vidareutveckla på min egen blogg. Läs Annas inlägg HÄR .


Det handlar om egoism.

Människans egoism och förmåga att gå över lik för att få det man vill ha.

Man kan ju fundera över det samhälle vi lever i idag och hur det egentligen fungerar. I dagens samhälle går vi ju mot en allt större individualisering och personligen tycker jag att det är något bra i många fall. Jag tror att man måste förstå den enskilda individen för att inse hur just den personen fungerar och vad han eller hon behöver. Samtidigt är ju risken med ett individualistiskt samhälle att alla sätter sig själv först och inte bryr sig om helheten. Den stora helheten kanske kan vara bra för samhället i allmänhet men inte för individen i synnerhet och hur ska man ställa sig i den frågan? Det beror kanske på vad det gäller?!

Anna beskriver känslan vi idag lever med när det gäller att göra karriär, att det är ensamt på toppen... och visst kan det vara så men hur många vill egentligen sitta på toppen och till vilket pris?


Jag vet personer som konstant strävar efter att "bli någon" men den nakna sanningen för mig är att du blir någon först när du är någon i dina egna ögon och inte bryr dig om vad andra tycker. Om andra anser att du är någon eller inte spelar ingen större roll om inte du själv är stolt över din person och det du har presterat, det är i alla fall min fulla övertygelse.

Jag kan tänka mig att det är riktigt ensamt på toppen och för min egen del kan jag säga att jag hellre sitter i mitten och har roligt och trivs med mig själv än att sitta ensam på toppen och fundera över de val man gjort för att ta sig dit. Ofta får man slåss ganska tufft för att hamna högst upp, är det värt det? Det finns uppenbarligen personer som tycker det och visst skulle det vara intressant att få reda på hur de tänker och funderar över sig själva och sina prestationer men själv tycker jag nog mest att sådana personer är lite patetiska. Varför skulle man vilja omge sig med en massa personer som är "rätt" när man aldrig kan veta om de personerna är med dig för att de gillar dig eller för att de vill rida på din framgångsvåg? Tja, inte jag i alla fall.

Personligen tror jag att det finns många som skulle tycka att jag är en ganska oansenlig person och ganska misslyckad faktiskt. Jo, jag tror nog det. Jag är arbetslös, överviktig, lever "svensson-liv" och har inga höga ambitioner om att styra världen men jag tycker nog att jag är ganska lyckad ändå. Jag är gift med en underbar make, har två fantastiska trollungar, bor i ett nytt fint hus och jobbar för möjligheten att starta eget. Jag har en stor och härlig familj som älskar mig och jag har många riktiga och otroligt fina vänner som finns vid min sida i med och motgång. Jag anser nog att jag är en av de mest lyckade personerna i välden faktiskt   .


Det är min fulla övertygelse att den som har mest pengar när man dör inte är den som automatiskt vinner.


Nej den som har mest pengar när han dör blir säkert ihågkommen för sitt affärssinne, sitt driv och sina prestationer, så kan det nog vara och nöjer man sig med det må väl så vara.

Men personligen blir jag hellre ihågkommen för min personlighet, min omtanke om andra, mitt stora hjärta och min charm .


Vad tycker du är viktigt?

Är framgång och succé det som räknas?

Hur skulle du vilja att din framtis såg ut?

Och v ad blir du helst ihågkommen för den dagen du inte längre finns här?

Jag bara undrar...


Puss   

Av Zophie - 8 mars 2012 11:45

Idag är den här.

Dagen som är avsedd för oss kvinnor.

Idag är internationella kvinnodagen.

Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta.


Vi lever idag i år 2012, vi kämpar för fred och rättvisa. Feminismen debatteras flitigt och debatten gällande rosa och blå band går hög i media varje år. Vi lever i en värld med rättvisor och orättvisor och vi lever i en värld där många tycker men få agerar. Jag sträcker verkligen ut hakan här och kan inte låta bli att fråga mig själv om det i dagens samhälle är nödvändigt att fira internationella kvinnodagen. Är det ens rättvist? Är det ens ok och tillåtet att fira idag?


Om det finns en kvinnodag borde det i rättvisans namn finnas en mansdag. Tilläggas bör att det faktiskt finns en mansdag. Internationella mansdagen firas i många länder den 19 november men hur många vet detta? Hur mycket hypar och uppmärksammar vi detta? Visste DU ens om att den fanns?!

Om vi ska stå på barrikaderna och kämpa för lika rättigheter ska väl ändå detta gälla både kvinnor och män?!

Idag pratas mycket om kvinnligt förtryck, kvinnomisshandel och mycket annat ur ett kvinnoperspektiv. Jag säger inte att det är fel att lyfta debatten i dessa frågor, och jag vill absolut inte ta ifrån människan rätten att ha åsikter i frågan, men jag säger att vi kanske borde nyansera dessa frågor lite.

Visst är kvinnoförtryck och kvinnomisshandel saker man ska prata om, lyfta upp till ytan och debattera och ha åsikter om, det tycker jag absolut... vad jag säger och menar är att man inte ska glömma att dessa frågor inte enbart är ensidiga. Idag misshandlas även män i sina förhållanden, även män förtrycks i olika situationer och även mannen i allmänhet får klä skott när diskriminering mot kvinnor kommer på tal.


Jag undrar varför vi alla diskuterar och debatterar ur ett kvinnligt eller manligt perspektiv?

Varför kan vi inte istället gå samman och debattera ur ett mänskligt perspektiv?

Varför kan vi inte enas om att ALL misshandel är fel?

Varför kan vi inte enas om att ALL diskriminering är fel?

Varför kan vi inte tillsammans bestämma att ALLA människor har samma värde oberoende av kön?


Det är klart att det är lättare att föra diskussionen utifrån sitt eget kön men samtidigt i diskussionen får vi inte glömma bort att vi alla också är människor. Det är klart att det ofta tippar över åt ett eller annat håll men varför hänger vi då upp oss på könet? Vi är alla födda av kvinnor och vi ska alla dö en gång, det är det enda som vi verkligen vet och kan garantera. Varför ska vi då fylla resten med våra liv med att dela upp oss i grupper och jämt och ständigt debattera och diskutera från varsin ringhörna? Varför hela tiden åberopa rättvisa eller orättvisa i könets namn?

Nej, för mina barn önskar jag en värld där alla människor är lika och har samma rättigheter, samma möjligheter och inser att vi också har samma skyldigheter. Jag önskar för mina barn, en värld där ärlighet, hög etik och moral får styra och där det anses som en självklarhet att män och kvinnor är lika i värde. Jag önskar självklart en värld i fred och frihet där människor lever i samförstånd snarare än missförstånd och mest av allt önskar jag för mina barn en värld där ALLA dagar om året är mänsklighetens dag.


Puss   



Av Zophie - 15 december 2011 23:14

Visst är det lite roligt det här med idoler.

Som liten är det ofta bästa kompisen eller storasyskonen som är ens idoler och när man kommer upp i tidiga tonåren fascineras man istället av musiker eller skådespelare. Som ung vuxen kan ens idoler växla mellan vad som helst egentligen både politiker, rockstjärnor, affärsmän och kvinnor eller kanske någon kollega eller klasskamrat. Som riktigt vuxen har man kanske inte alltid någon idol...

Visst kanske man beundrar någon person för vad de gör men det kan också vara en egenskap man ser hos någon annan som man själv skulle vilja ha som gör att man kanske tyr sig lite extra till den personen.


Här tänker jag nu berätta lite om en av mina idoler. Ja, jag vet att jag tidigare berättat om min mamma och vad jag tycker och tänker om henne (nämligen att hon är en av de bästa i världen   ) men det finns ju faktiskt fler människor jag ser upp till och beundrar och en av dem är min älskade pappskalle... Ja, det är ett litet internt skämt som kräver en lite längre utläggning och den ska vi inte ta just nu.


Min pappa Calle är en sådan där genom mysig farbror som skulle vara värdens bästa tomte. Han är liiiiite rund om magen, hälsar glatt på allt och alla under sina promenader och han har en humor som skulle göra manusförfattarna till vilken komediserie som helst avundsjuk. Han är pappan som kan allt, vet mycket, hjälper till även om man inte ber honom och han har verkligen ett av de största hjärtan jag känner till.

Han är pappan som läste sagor för mig som liten, som verkligen stod upp för mig vid tillfälle när jag behövde det och som alltid hade spännande historier att berätta om sitt jobb som sjöman på de stora haven. Han förstod sig inte alltid på oss döttrar men han försökte alltid. Han försökte lära mig matematik och fysik och han ville ofta så mycket och vi döttrar släppte inte alltid in honom... Sedan jag blev vuxen ser han mig och behandlar mig också som sådan samtidigt som man fortfarande kan få vara liten om man behöver. Idag hjälper han mig med allt ifrån husrenoveringar till husbyggen, från att fixa och bära in ved till att skruva ihop sängar. Han hjälper till att flytta, att handla, att fixa och dona och jag kan inte minnas att jag har hört honom klaga en enda gång.


Jag vet dock att jag ofta glömmer tala om för honom hur tacksam jag är över att han finns, över den hjälpen han ger och över den person och far han är.

Därför beslöt jag mig för att göra det här och nu.

Jag älskar dig pappa, för att du är den du är och för allt du gör för mig och min familj. Jag är tacksam över den hjälpen du alltid gett oss och för att du är en fantastisk morfar till dina två barnbarn. Jag är stolt över att just du är min far och att du så gärna kommer in till mig/oss om så bara för att ta en kopp kaffe. Du är en av de personer jag älskar mest i världen och jag är så glad och tacksam att du finns i min närhet.

Stort TACK min älskade pappsCalle för att du är den du är. Du är min idol.


Puss   

Av Zophie - 17 november 2011 13:12

Idag är det min dag.

Inte bara eftersom jag ska iväg på försenade födelsedagshemligheter med min LaMor utan för att det VERKLIGEN ÄR min dag. Det är nämligen filosofins dag idag och jag tolkar det som att det är filoZophie´s dag idag   .

Idag är verkligen en dag som passar för filosofiska funderingar och något som kommit upp i bekantskapskretsen på sista tiden är faktiskt VART gränsen för otrohet går. Intressant tanke.

Detta med otrohet kan ju blötas och stötas i olika filozophiska debatter men jag blir mer nyfiken på vad ni bloggläsare har för tankar i frågan.

Jag ska leda er in på de olika spår som diskuterats i min närhet...


Är det otrohet om man ligger med någon annan än sin partner men ändå hela tiden tänker på sin partner?

Räknas det verkligen som otrohet om du har sex med din partner men tänker på någon annan?

Vart går gränsen för otrohet? Är det att kyssa någon annan? Att tänka på någon annan? Att ligga med någon annan?

I dessa olika debatter har jag fått lära mig att otrohet är ett otroligt känsligt ämne och samtidigt ett väldigt relativt begrepp. Det är många som tycker att det är mer otroget att ha sex med sin partner men tänka på någon annan än att man i själva verket har sex med någon annan men tänker på sin partner? Är det så?

Vad är det som driver en till otrohet?

Spelar det någon roll?

Om man är gift men inte haft sex med sin partner på flera månader och då ligger med någon annan, är det otrohet eller ser man det som (vilket en polare anser) ett rop på hjälp?!

Har du själv varit otrogen någon gång?

Om svaret är ja, varför blev det så då?

Kan man skylla otrohet på omständigheterna?

Kan man förlåta otrohet eller är otrohet det ultimata sveket?

En av mina tjejkompisar anser att otrohet är lika med döden nästan. Hon menar att om hennes partner var otrogen mot henne skulle hon ta alla sina saker, barnet och dra... utan ett ord...

Kan man göra så? Är det så enkelt? Eller är det så att otrohet, i den sexuella bemärkelsen, bara är ett symptom på något större? Ett mycket större problem i förhållandet än själva otroheten?


Vad anser ni bloggisar?


Det mest extrema jag hört är killen som anser att det är otrohet när hans FÖRRA flickvän har sex med sin nya kille... Han menar att eftersom han fortfarande har så starka känslor för henne så är hon otrogen med sin nya kille??!! Jag begriper inte riktigt DET resonemanget men visst har han ändå rätt till sin åsikt, även om jag tvivlar på att han hade haft samma tankar om det varit han som hittade någon annan först...


I svenska akademins ordlista kan man bland annat läsa följande:  

Otrohet - förhållandet att icke vara trogen mot något som betraktas som sådant 

Tja, jag vet inte riktigt själv vad jag tycker om otrohet. Självklart är det inte okej då man alltid sårar någon annan men samtidigt anser jag nog att otrohet snarare ÄR ett symptom på ett mycket större problem.


Så nu slänger jag ut frågan ut i cyberrymden...

Vad är otrohet för DIG?!

Jag ser fram mot en massa härliga och filozophiska svar, speciellt med tanke på att det är min dag idag.


Puss   



Av Zophie - 14 augusti 2011 11:16

Ja, så kommer jag då med mina tankar och filozophier igen.

Denna gången funderar jag lite på detta med hjälpsamhet kontra självkritik precis som rubriken antyder.


Jag har två fina "bloggvänner" (helt olika och skilda personer som inte har med varandra att göra... tror jag ;)) som båda sitter i situationer de vill komma ur och som de inte riktigt hade räknat med att hamna i. Förutsättningarna har liksom ändrats av andra på vägen.


Vill dock förtydliga att mina tankar rörande deras olika situationer är helt generaliserande och inte just unika för dem, det hade kunnat vara vem som helst i liknande situation/situationer, så jag hoppas att de inte blir sura på mig nu...

 

De sitter i sina olika situationer för att de som personer, enligt mig, är generösa, ärliga, hjälpsamma, omtänksamma och vill alla väl... nja, de flesta i alla fall   . I bådas fall slutade deras goda intentioner med att de mår dåligt, sitter i en situation de båda har svårt att ta sig ur, har svårt att lita på folk samt, med stor säkerhet (återigen enligt mig), är lite besvikna på sig själva.


"Hur kunde jag vara så dum?!"


Denna tanke är otroligt vanlig och en mycket vanlig reaktion hos människan när någon annan faktiskt blåst dig. Jag undrar varför det är så...

Här har vi två intelligenta och smarta tjejer med huvudet på skaft och ändå kan det bli så fel... Då kommer vi återigen till tanken som majoriteten av befolkningen hade tänkt "Hur kunde jag vara så dum?!"


Svaret är enkelt: Det är du inte. Det var du inte.


Du tog en chans, du ville väl men NÅGON ANNAN ändrade förutsättningarna på vägen således är det inte du som är dum och ska stå men någon form av hundhuvud utan det är den personen som inte köpte förutsättningarna utan ändrade dem längst vägen efter eget huvud och tycke som ska göra det.

Jag vet att mina goaste bloggvänner VET detta men det är alltid skönt med bekräftelse och den kommer här, från mig, Beteédevetaren No 1   .


Det är så lätt att i olika situationer skuldbelägga sig själv och fundera över hur man kunde gjort annorlunda. Man skulle gjort det, man skulle sett si, man skulle tänkt så, man skulle... Jo, man skulle gjort mycket, men man försökte och det ska man ha cred för och inte ifrågasätta sina egna beslut. Inte utplåna sina egna tankar, känslor och goda intentioner. Man försökte ur sitt hjärtas godhet och det sket sig för att någon annan alltid vill ha mer, alltid vill ha annorlunda, alltid vill ha rätt och ABSOLUT INTE kan se sin egen delaktighet, sitt eget ansvar och sina egna fel och brister. Sådana personer finns det tyvärr gott om och på något konstigt sätt är det ALDRIG deras fel när något skiter sig... trots att det ALLTID skiter sin i deras närvaro... Konstigt... NOT!


Jag hoppas att mina "bloggvänner" klurar sig ur sina olika situationer, jag är ganska övertygad om att de kommer göra detta även om det i vissa fall kanske kan ta lite tid. Jag hoppas framför allt att de inte slutar tro människor om gott, att de inte slutar bry sig om andra, att de inte känner att de blivit brända för sista gången och aldrig mer... för skulle så vara fallet kommer världen bli två underbara människor fattigare och snikenheten, egoismen och känslokylan bli två personer rikare.


Detta är mina tankar i ämnet och jag tror att vi får behålla tjejerna på vår sida... jo, för jag räknar faktiskt även mig själv till en av The Good Guys precis som jag gör med mina två "bloggvänner". Med risk för att verka stöddig anser jag att världen behöver fler som oss. Personer som har den där inre styrkan som gör att man faktiskt reser sig upp efter att ha blivit brutalt nerslagen. Som alltid reser sig upp igen och igen, som en sådan där liten docka med rundad botten, eftersom vi vet att vi är bättre än dem som hela tiden försöker slå ner oss.


Stå på er tjejer. Via era bloggar tycker jag mig ha fått en bra bild av vilka ni är och jag tycker så mycket om er. Hoppas också att ni innerst inne vet att ni inte står ensamma i denna kalla och egoistiska värld, vi är många som tycker och tänker som er och jag lovar att vi slutänden vinner.

The good guys always win in the end.


Puss   

Presentation


Kvinna i sina bästa år. Filosof som filosoferar och funderar på finurligheter och fantasier och allt annat mellan himmel och jord.

Fråga mig

18 besvarade frågor

Gastboken:)

Bloggträffbloggisar

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2020
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kuligheter:)

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

RSS


Skapa flashcards