Hej igen mina vänner detta blir tyvärr ett långt inlägg   

Som de flesta vet var det en tung dag för mig igår. Min älskade morfar begravdes och det är aldrig en rolig historia men det blev ändå ett vackert, fint och känslosamt avslut.

Jag är inte uber religiös men jag har ändå min egen tro. Jag tror på något större än oss själva, jag tror på en helhet för mänskligheten snarare än individualism. Jag vet inte om jag tror på andar, Gud, spöken, änglar, Buddah eller demoner men jag tror att det finns något därute som vi inte riktigt kan begripa och denna tanke skänker mig tröst. Jag tycker att många religioner har mycket bra att komma med samtidigt som jag absolut inte kan relatera till allt som sägs. Min personliga reflektion är nog att jag tycker att de som kommer närmast en helhet är indianerna även om jag kanske själv inte lever efter deras deviser... tyvärr...

Igår blev jag ändå övertygad om att jag i viss mån har rätt i mina teorier, det finns något mer, något större. Två gånger under begravningen, vid de tillfällen då jag kände störst sorg, kände jag hur jag blev aldeles varm om ryggen. Det var precis som om min morfar stod bakom mig och gav mig en hel massa kärlek och jag verkligen kände hur lugnet spred sig i min kropp. Visst kan det säkert förklaras på vetenskaplig väg typ, värmepumpen gick igång (fanns dock ingen värmepump vad jag kunde se). Det var min makes arm jag kände (fast han var fokuserad på att hålla om vår son vid just dessa tillfällen). Solens strålar landade på min rygg (fastän solen inte sken just då). Ja, jag vet inte vad en vetenskapsman hade gjort med detta men jag kände verkligen att min morfar fanns med oss och att han fanns för mig när jag behövde honom bäst.

När min damm av tårar släppte till tonerna av Eva Cassidys - Over the rainbow kände jag mig så älskad, varm och trygg att jag inte riktigt kan förklara det på något annat sätt än att min morfar fanns hos mig. (Just kärleken till Eva Cassidys musik var något vi båda delade).

En begravning är aldrig något enkelt att ta sig igenom men vetskapen om att personen som dött har levt ett fantastiskt rikt och innehållsrikt liv och varit otroligt älskad gör det hela lite lättare. Jag vet inte om jag fullt ut förstått innebörden av min morfars bortgång ännu, det kommer nog ta ett tag att inse och acceptera att han är borta men minnen och känslor kommer över mig lite då och då och det gör det nog lite lättare att till slut förstå att jag aldrig mer kommer kunna ge honom en kram, jag kommer aldrig mer få dricka vin med honom och lösa världsproblemen. Aldrig mer ska vi skratta tillsammans eller gråta tillsammans och jag kommer aldrig mer få titta in i hans vackra och kloka ögon och se den man han en gång var och säga att jag älskar och respekterar honom. Men även om det finns mycket jag aldrig mer kommer få uppleva tillsammans med honom, så har jag ändå mycket jag HAR upplevt med honom och det är i dessa minnen han kommer leva kvar.

Min äldsta son, som var med på begravningen, sa till mig igår innan han somnade, att nu finns inte stormorfar mer. Jag svarade att det gör han visst. Så länge vi minns och kan skratta och gråta till minnen vi har haft med honom så kommer han alltid att leva vidare inom oss.

Ett av de roligaste minnen jag har av min morfar var vid ett tillfälle när han var på besök och vi ätit middag med mamma och pappa. Om det var jag eller min make som ropade, på min pappa som kallas för Calle, Calle-papps kan du... och med frågan på vårt önskemål vilket säkert var att sätta på kaffe...

Min morfar reflekterade över smeknamnet Calle-papps... Calle-papps... Vänder man på det blir det ju Papps-calle... sedan skrattade han så mycket att han höll på att kissa på sig och efter den dagen blev det lite titt som tätt som tungan slant när man ropade på Calle-papps - Pappskalle   .

Jag skriver dessa rader, minns och skrattar och gråter om vart annat. Jag saknar honom så oerhört mycket men jag lovar och svär att jag ska minnas, vilket jag lovade min morfar att göra, många gånger. Och så länge jag minns, så länge finns han hos mig.

I oerhört tacksamt minne bevarad   

Följande står att läsa i Nordstedts ordlista:

Avatar - uppenbarelse[form], [utvecklings]fas

Ja, som ni säkert förstår så tittade jag och maken på film igår kväll. Avatar blev det och jag ska ärligt säga att jag inte hade några större förväntningar. Visst har jag hört en massa om den men det har varit väldigt blandad kompott...

"Skithäftiga specialeffekter", "Underbara naturscener", "Så läckert data-animerat", "Fantastiska filmsekvenser" och så vidare, är vad jag har fått höra. Jag såg filmen och såg allt det som alla talat om för mig men det som verkligen förvånade mig var att INGEN pratat om det budskap som filmen faktiskt ger. Självklart blir jag nyfiken och undrar varför.

Varför har ingen pratat om att filmen handlar om allt annat än specialeffekter, dataanimation och filmsekvenser? Varför har ingen berättat att filmen handlar om något djupare och mer meningsfullt, något givande och vacker med en allt för stor innebörd för att man kanske förstår det vid första anblicken? Jag är onekligen förbryllad...

Avatar för mig, är en fantastisk skildring av vår egen framtid och det är ganska snart dags att välja om vi vill vara som människorna i filmen eller som Avatarerna. Vill vi låta oss styras så av girighet, pengar, makt och status att vi glömmer att vi faktiskt endast är en liten, liten del av något mycket större?! Är det värt att förstöra vår egen jord för makt och välstånd?! Är det rimligt att vi skall kunna fortsäta våldta och skövla vår egen natur utan att det i slutändan kommer få konsekvenser?! Är vi så upptagna av oss själva att vi inte bryr oss om att det är våra barn och barnbarn som kommer få betala för de misstag vi gör idag?!

Imorgon kommer bli en tung dag för mig, min älskade morfar begravs och jag kommer sörja, gråta, skratta, minnas och vara full av känslor. Men den känsla och den tanke jag ska ta med mig imorgon är att livet är ett enda stort kretslopp. Vi föds och vi dör som en del av något större och inget och ingen är mer värd än någon annan, alla behövs för att sluta leden. Det är först när vi inser att det endast är tillsammans som vi kan förändra världen som vi kan bygga en bättre och tryggare framtid för nästa generation.

Sov gott mina vänner och sänd mig en tanke imorgon.

Sov gott lilla morfar, jag älskar dig.

En av mina bloggvänner mår inte så bra just nu. Hon kämpar i motvind mot stora drakar och håller långsamt på att tappa orken och lusten. I ett av sina inlägg frågar hon sig: Citat "Hur kommer det sig att hjärtat fortsätter att slå när jag inget hellre vill än att det stannade, så att jag fick absolut ro??" slut citat.

Jag svarade självfallet på detta inlägg då frågan inte är mig obekant. Jag har flera vänner som, bland annat, lider av deppressioner, ångest, manodeppressivitet m.m och väldigt ofta får man höra just denna mening. Varför fortsätter hjärtat att slå när man inte vill annat än att få slippa allt???

Frågan har ställts så många gånger att jag utvecklat en egen liten teori, mycket i tröstande syfte, men även som en filosofisk tanke att fundera och vrida och vända på tills bitarna faller på plats.

Jag tänker så här: Ditt hjärta består av en hel massa olika bitar som har sammanfogats av olika människor och händelser i ditt liv. Din första kärlek har en bit, favorithästen i stallet fick en bit, dina barn har stora bitar och du själv har en bit och så fortsätter det. Under livet som du lever ger du frivilligt bort vissa bitar i olika storlekar medans du ofrivilligt förlorar vissa bitar till olika personer och händelser som du inte själv kan styra över. Jag tror alltså att ditt hjärta är ett enda stort hoplappat sammelsurium av olika bitar tillagt och bortplockat i olika stadier i livet.

Detta innebär att du inte själv äger ditt hjärta fullt ut och det är här den vackra kråksången kommer in. Detta innebär att även om du själv tappar sugen, inte orkar, vill lägga av och bara sluta så kan du inte göra det, för även om din del av ditt hjärta lägger av, så slår fortfarande alla andra delar av ditt hjärta som du inte rår över. Och alla dessa delar kommer fortsätta slå hur mycket du än vill att det ska sluta. Detta gäller speciellt de delar av hjärtat som tillhör dina barn. Dessa delar kommer alltid att slå, vare sig du vill eller inte.

Min tanke är att det är först när du känner att du är färdigälskad som du själv har möjlighet att stänga ner. Det är först när den tanken kommer, att du inte kunnat älska mer och inte kunnat bli älskad mer, som alla lager av ditt hjärta kan skalas av bit för bit tills den enda biten som återstår är den som är din egen och som du själv rår över.

Jag tror att detta kan ha varit fallet med min morfar som gick bort natten till valborgsmässoafton. Jag tror att han kände att han nu var färdigälskad. Det fanns inte mer han kunde göra för att bli älskad och han kände att han själv blivit tillräkligt älskad för att tillslut kunna släppa taget. Jag hoppas att det är så, jag vill tro att det är så. Jag vet inte, men som bekant är hoppet det sista som överger människan.

Jag vet i alla fall att min morfar inte kunde älskat mig mer och jag kunde inte älskat honom mer. Det räcker för mig.

Sov nu så gott min älskade morfar, du är färdigälskad och har förtjänat din frid.

Håll ut också goaste E.  Styrkan kommer inifrån och har oanade resurser. Jag tror och hoppas att du hittar den när du som mest behöver den, det gäller bara att inte ge upp.

Alla mina tankar till er alla som behöver det.

Kramen/FiloZophie   

God morgon alla glada.

  Följande reflektioner och funderingar är helt mina egna. I denna blogg speglar jag endast mina personliga tankar, filosofier och åsikter. Om dessa inte stämmer överrens med vad andra tycker så får det stå för dem, jag står för vad jag själv skriver och tycker.

Igår och idag har jag funderat lite kring detta med oförutsägbara handlingar. Finns det egentligen handlingar som är oförutsägbara eller är det bara så att omgivningen inte varit uppmärksam på de tecken som ändå föregått handlingen?

Jag har tänkt och funderat mycket över detta på sistone av både nyfikehet och personliga skäl och det hade varit intressant att veta hur folk resonerar i den frågan.

Är en människas oförutsägbara handlingar oförutsägbara, eller finns det kanske tecken eller bakomliggande orsaker till att en individ handlar som hon gör?? Och bryr man sig om de bakomliggande orsakerna eller spelar det ingen större roll vad som föranlett handlingen, skall den fördömmas i vilket fall som helst?

Det kanske beror lite på vad som hänt, eller?!

Vi tar ett mord till exempel.  Är ett mord, begått i stridens hetta, en oförutsägbar handling? En kvinna som dödar som make med en kökskniv kanske gör det i stridens hetta, utan egentlig mening. Är den handlingen oförutsägbar? Kanske, men kanske inte om kvinnan under flera år blivit misshandlad, nedvärderad, våldtagen och sparkad på. Kanske har alla dessa handlingar gentemot henne tillsammans föranlett den slutgiltliga handlingen då hon sticker ner sin plågoande med kökskniven i ren och skär desperation.

En oförutsägbar handling eller ett agerande i självförsvar?

Om en individ lagt en händelse eller en del av sitt liv bakom sig för att gå vidare men sedan plötsligt och från ingenstans skriver eller säger saker i ren och skär ilska om densamma delen av sitt liv, är det en oförutsägbar handling? Eller kan det vara så att det hänt något eller sagts något som gör att individen ifråga plötsligt blir tvärförbannad och känner sig sårad och kränkt och därför tar till pennan/tangentbordet för att uttrycka sin ilska och frustration. Är det en oförutsägbar handling eller kan man också kalla även det för ett sorts agerande i själförsvar?

Och en annan aspekt väl värd att betänka är ju denna, Varför har man inte brytt sig om att ta reda på vad som egentligen föranlett handlingarna, vilken av dem man än väljer. Visst är det rimligt att fråga kvinnan som mördat sin make, VARFÖR hon gjorde det, INNAN man dömmer ut henne som psykgalning   . Varför inte fråga personen som helt plötsligt gör ett utspel gällande en handling VARFÖR denna personen säger eller gör det hon gör INNAN man dömmer henne?

Är det kanske så att man är rädd för svaret? Är det kanske så att det är lättare att dömma ut en annan individ för att stärka sin egen tillhörighet i en grupp?

-Den individen är konstig och onormal, den handlar irrationellt och oförutsägbart... VI i gruppen är normala.-  Är det kanske så man tänker och är det i sådana fall det som är sanningen? Eller är det kanske så att eftersom den oförutsägbara handlingen som individen gjort sig skyldig till ändå föranletts av en tidigare handling så är det kanske så att det "onormala" är gruppens utdömmande av individen då gruppen inte ens brytt sig om att ta reda på vad som föranlett individens handling?

Det hade varit oerhört spännande att få veta vad ni som individer tycker och tänker i denna frågan... om det finns någon som vågar vill säga   .

Stor kram till alla som orkat läsa inlägget och en ännu större kram till er som skulle våga kommentera. Love yá   

Följande är hämtat från www.tjuvlyssnat.se

Biskopsgårdens Orientlivs, Göteborg

Två män ~75 står och samtalar vid hyllan med konserver.
Man 1 (missnöjt): Det finns så himla mycket konstigt i den här affären.
Man 2 (glatt): Ja, fast å andra sidan så är man ju ganska konstig själv!

Snacka om att man nummer 2 fattat galoppen, snacka om självinsikt   . Jag hoppas verkligen att alla någon gång uppnår denna självinsikt. Jag känner att jag är en bit på väg i alla fall, även om jag nog har långt kvar... Visst, jag har också insett att jag kanske är lite konstig men frågan är ju också i förhållande till vad?

Till exempel om det finns 250 blå individer och en röd så ses nog den röda individen som konstig i sammanhanget men röd är väl lika fin som blå eller?!

Nu uppfattas jag nog av många som lite konstig. I flera år har jag bara följt strömmen, simmat runt i samma damm som alla andra, inte stuckit ut eller opponerat mig allt för mycket... problemet är bara att jag egentligen inte är sådan. Jag är en no-sayer, jag opponerar mig och älskar att vara "Emma tvärtemot". Ser jag orättvisor säger jag ifrån, blir jag eller mina vänner orättvist behandlade så biter jag till... Vad som förbryllar mig lite är hur jag kunde gå från att vara en stolt bitch till att vara en liten mus i ett hörn???

Svaret är ju enkelt för er som följt min blogg: Jobbet. Det är en sak att vara en stark individ i olika grupper av människor men det är en helt annan sak att vara en stark individ i en enskild grupp av andra starka individer. Att komma in i en sådan grupp gör dig ändå alltid svagare än vad de andra är då du inte kan spelets regler eller har funnit din plats i hierarkin.

Men jag har tur, jag insåg att jag höll på att tappa bort mig själv, så jag sa upp mig och är nu på väg tillbaka till mig själv, mitt liv och min styrka. Underbart.

Jag önskar att alla ni, precis som jag, hittar er själva mitt i all stress, all tvätt, all handling, all disk och all annan vardag. Jag hoppas att ni hittar styrkan och energin som ger er en härlig och positiv framtid.

För det är ju vi positivister som bygger en roligare och kanske lite bättre värld eller hur   .

Puss   

Hejsan alla vänner.

Jag satt på FB och kollade runt som vanligt och upptäckte plötsligt att jag tappat en massa "Vänner". När jag tog en närmare titt upptäkte jag att det bara var vänner från mitt tidigare jobb. Det är inte alla som försvunnit, men de flesta av dem har deletat mig som vän...

Jag bara funderar lite kring detta och meningen är inte att någon skall känna sig stött, jag bara undrar vad som hänt liksom.

Okej, jag skall villigt erkänna att jag först blev lite ledsen i kanten... nej inte ledsen direkt men konfunderad. Jag förstår att en del av dem kanske läst min blogg och blivit lite stött när de förstått att jag inte varit den lilla gråa mus de alltid trott att jag varit men "so what". Sedan kan det varit så att en del kanske blivit förolämpade när jag i ett tidigare inlägg kallat jobbet för, mer eller mindre, ett skitjobb "som en blind höna klarat av" men gud jobbet är ju det... Att kränga annonser till folk som inte vill ha dem och som i vissa fall inte heller ger dem något tycker jag ÄR ett skitjobb. Okej, jag kanske gick lite långt när jag sedan sa att vissa på jobbet också är blinda hönor men ärligt talat... jag har fått höra en del av vad de sagt om mig bakom min rygg och det är värre än att bli kallad en blind höna vill jag lova.

Vad jag menade, och kanske inte utvecklade tillräckligt i mitt tidigare inlägg när jag kallade VISSA för blinda hönor, är att jag anser att de personerna är ja-sägare. Det är ingen hemlighet att det på mitt jobb förs så kallad svågerpolitik. Är man bundis med chefen får man förmåner, så är det och det vet alla och det konstiga är att alla pratar om det men inte högt... och inte med alla... och inte alltid... men alla gör det, till och med de som faktiskt får förmånerna! Tänk om alla visste vad alla faktiskt säger om alla... jag hade verkligen velat vara en fluga på den väggen när det hade hänt... snacka om kackel i hönsgården... om ni ursäktar   .

Det absolut enklaste exemplet jag kan ta är familjen. När det gäller de på jobbet som är "viktiga" så vet alla hur många barn de har, vad barnen heter, hur gamla de är m.m Man känner till deras make/sambo/partner och har full koll på vad han jobbar med och hur deras boendesituation ser ut. När det gäller de mindre viktiga (jag till exempel) är dessa fakta om personen inte viktiga eftersom personen inte är viktig. (Vill man verkligen jobba kvar när man är så oviktig vaje dag?) Jag lovar och svär att det på mitt tidigare jobb (där jag jobbat i drygt två år) finns MAX 5 stycken som vet dessa, ovan nämnda, saker om mig. De andra har aldrig brytt sig. Skulle det mot all förmodan finnas fler på mitt tidigare jobb som vet dessa saker om mig så har de nyss läst dem på FB, kollat bloggen eller annat bara för att bevisa mig motsatsen.

Vad jag vill säga med detta inlägg är egentligen 2 saker. Det är dels en ursäkt till alla som tog illa vid sig av mitt tidigare inlägg men det är också, och detta är ännu viktigare, fruktansvärt att gå till jobbet varje dag och känna sig oviktig både som person och i det man gör. Jag kände under en lång tid att det endast var min prestation som räknades, och visst är prestationen viktig i ett jobb som säljare, men man måste också få känna sig viktig som person och det gjorde jag aldrig. Av den anledningen sa jag upp mig, jag tröttnade på att vara oviktig.

Nu, idag, två veckor efter att jag slutat blir jag starkare och starkare, gladare och gladare, piggare och piggare och när jag vaknar på morgonen vaknar jag utan ångest, ont i magen och kallsvettig efter en ångestfylld natt. Idag älskar jag livet igen. Jag orkar leka med mina barn, jag vill busa, kittlas, skoja och få en massa pruttpussar av mina små troll. Jag känner att jag lever och är faktiskt glad att jag känner lust igen... lust till allt som gör livet fantastiskt... för det är ju det livet är... ett fantastiskt äventyr till för att levas...

Puss alla vänner och ovänner   

Hjärtat är fullt utav dig, jag har allt man kan önska sig... *sjunger*

Idag har jag en riktig Freda´   , bokstavligen.

Dagen började med att min fantastiska kiropraktor Amelie fixade till min lite kärvande rygg och nacke. Bara efter den behandlingen lättade ju livet lite och sedan kör man hem i strålande sol för att äta en frukost bestående av te och en stoooooor bit vattenmelon. Kan en dag börja bättre:)

Dessutom är jag glad att det är så många som hittat till min blogg och igår slog jag faktiskt besöksrekord på bloggen - Heja mig!!! Och Heja er också så klart   , stort tack för det alla.

Dagen kommer fortsätta med lite allmänt röj här hemma och sedan kommer underbara A. för torsdagslunch för att avlösas av min bästa LaMor som vill fika lite med sin dotter och sina barnbarn. Efter det hämtas svärmor som får passa lilltrollet medan vi föräldrar tar vårt stora troll på utvecklingssamtal...  vi måste ju hålla koll så att han vecklar ut sig ordentligt och kvällen avslutas med god middag och planering av de kommande veckorna för nu händer det saker lite hit och dit tycker jag.

Tänk vad livet kan vara underbart om man bara tar sig tid att njuta av det. Tyvärr fastnar man nog ofta i vardagens spår och tragglar på dag ut och dag in men jag måste slå ett slag förr att slå sig fri och ta sig tid att njuta, vad har du annars livet för?!

Och ärligt talat, vad är det värsta som kan hända om du gör slut med den där destruktiva människan, säger upp dig från det där urtråkiga jobbet eller ber din nedlåtande faster dra åt pipsvängen??? Jag lovar och svär att jorden inte kommer gå under, du kommer inte drabbas av hagel och drivis och du kommer definitivt inte behöva dras med en massa extra negativ energi... du kommer helt enkelt få det lite lättare att andas och en möjlighet att njuta lite extra av livet istället.

Så gå  inte och fundera, gå inte och älta, gå inte och dra saker och ting i långbänk utan gör som jag, lev efter Nikes motto : Just do it!!!!

Lev väl och puss   

Klicka på bilden för att se hela:)

Ibland känns det så härligt att slippa tänka på alla måsten och krav och bara få vara. Njuta av ögonblicket, leva för stunden och ta dagen som den kommer. Detta har jag den stora förmånen att få leva just nu.

Som ni säkert vet har jag sagt upp mig på jobbet, därmed har jag avslutat en fast anställning, avsagt mig en stor trygghet och en ekonomisk stabilitet... men jag lovar och svär, min nuvarande tillvaro ger mig så oerhört mycket mer. Det ger mig en möjlighet att filozofera, att se träden knoppas, molnen dra förbi och njuta av det underbara fenomen som kallas livet.

Tidigare var jag helt styrd av tider, jobb, dagis, skola, mat, tider, handla, köra, hämta, tider... ja, ni förstår säkert. En massa måsten helt enkelt. Visst har jag fortfarande en hel del måsten men skillnaden är att jag själv VÄLJER mina måsten. Jag handlar när det passar mig, lämnar och hämtar visserligen barnen på skola och dagis men tidigare än innan vilket ger mig oerhört mycket mer kvalitetstid med mina barn. Jag slipper ett jobb som tar all min energi från mig och kan istället se och reflektera över det underbara som våren för med sig.

Jag är inte längre en trött, irriterad och tjurig kärring (för det var jag faktiskt ett tag, jobbet gjorde mig till det) utan jag är pigg, glad och ser hela tiden nya möjligheter och erfarenheter jag kan göra.

Jag vet att det låter klychigt men sedan jag slutade på jobbet känns det bokstavligen som att en sten fallit från mitt bröst, jag kan andas igen och njuta av den framtid som jag inte vet något om. Jag ser livet som ett äventyr, ett äventyr som är till för att levas av den personen som är jag. Jag känner att jag äntligen börjar lära känna mig själv på nytt och kommer hela tiden till nya insikter och förståelser för den personen jag faktiskt är inte den jag har varit. För den personen jag har varit de senaste året är inte jag. Jag är inte tyst, lättirriterad, snarstucken, tjurig och inåtvänd. Jag är ingen ja-sägare utan en riktig NEJ-sägare. Jag är den som ifrågasätter, säger ifrån och biter till när jag ser orättvisor och taskigheter. Tänk vad ett jobb kan förändra människor.

Så mitt råd för dagen är: Se dig omkring och njut av vad livet serverar för dagen. No one can change your life accept for you... så sant som det är sjunget.

Jag önskar er en riktigt trevlig dag, det tänker jag skaffa mig.

Vårkramar