God kväll mina vänner.

Idag förundras jag av människans godhet... och dumhet på samma gång.

Min älskade vän förlorade sin lille son för en vecka sedan och hennes väg från då till idag har varit kantad av varierande kommentarer och känslor. De flesta som varit i kontakt med henne har varit förstående, medlidande, ledsna, frustrerade och fulla av kärlek och omtanke. Personer som hon knappt visste fanns och knappt känner har delgett sitt medlidande, uttryckt sin uppriktiga sorg över den tragiska förlust som hon och hennes familj genomgått. Hon har uttryckt sina känslor i både blogg och på sin FB för att detta är hennes sätt att arbeta med sin sorg, något jag stödjer fullt ut. Här förundras jag av människors godhet och empatiska förmåga. Jag blir glad över att personer, främmande människor, kan beklaga och vilja hjälpa någon som har det svårt. Detta borde tyda på en bättre framtid för mänskligheten.

Tyvärr får man också se baksidans fula ansikte när något så tragiskt händer som att en familj förlorar ett älskat barn. Gamar träder fram. Smyger upp längst sidorna, bakifrån och i skuggorna. De ger sken av att bry sig om men är bara ute efter att få reda på så mycket osmakliga detaljer och bryr sig sedan inte om vem eller vilka de sårar med sitt spridande av det lilla som dessa personer lyckas ta reda på. Jag har fått frågor av, för mig helt okända personer, vad som hände, när hände det, hur hände det... och så vidare. Jag delger inga okända personer något så otroligt privat, bara så att ni vet det, så sluta fråga !!! Det förtroende som givits mig personligen stannar hos mig personligen. Möjligtvis delar jag med mig till min käraste LaMor för att själv få stöd och förståelse i min egen sorg men aldrig att jag skulle besvara vissa frågor som ställs vare sig här eller någon annanstans. Här blir jag otroligt besviken på människan. Att försöka "gotta sig" i en annan människas största katastrof... Aldrig att jag skulle bidra till det. vad är det för människor och hur tänker de?

Likaså dessa människor, som jag tror även min vän råkat ut för, som är gamla klasskamrater, bekantasbekanta, gamla arbetskollegor med mera... som man inte hört av på år och dagar men som helt plötsligt, vid en katastrof, dyker upp som gubben i lådan. De vill veta allt, de är såååå ledsna och sedan kan de gå tillbaka till sin egen sociala sfär och må sååååå dåligt och få tröst och bekräftelse för att "deras otroligt nära vän .... " Det blir för dessa människor inte deras väns katastrof, det blir deras och då kan de mjölka uppmärksamhet på det... Kanske sjukskriva sig ett par dagar, bli bjuden på ditten och datten med mera.

Det är sant, det finns verkligen sådana människor.

När man får se denna baksida av medmänskligheten? blir jag oerhört besviken och jag funderar alvarligt över människans överlevnad. Hur kommer värden se ut om den senare kategorin "vinner"?

Heter det inte "Saliga äro de saktmodiga ty de skola besitta jorden"???

Vi får bara se in i oss själva, rannsaka våra innersta tankar och fundera över vilken kategori människor vi vill vara och tillhöra.

Jag väljer att vara god.

Vad väljer du?

Avslutar med en låt som jag faktiskt tycker alla borde fundera över.

Varsågoda och ha en trevlig helg   

Hejsan alla goa människor. Hur har ni det därute idag?

Jag hoppas ni har det bra och jag hoppas att ni varje dag är tacksamma över vad ni har... i alla fall de flesta...

Anledningen till att jag skriver så är att jag själv tvingats omvärdera mitt liv lite och inse att jag borde vara mer tacksam för vad jag har. Orsaken till detta beror på att en av mina äldsta och goaste vänner förlorade sin lille 1-årige son i fredags.

Livet är så skört och bräckligt och är det något vi kan vara säkra på är det att man aldrig kan vara säker på hur länge vi får förmånen att vandra här på jorden...

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

Alf Henriksson

Så tankvärt, så sant, så tragiskt och orättvist. Tyvärr är livet inte alltid rättvist och det är oftast de goda som får leva i svårigheterna. Varför det är så kan inte jag svara på men kanske, bara kanske, är det de godaste som ändå har förmågan och den inre styrkan att klara av dessa svårigheterna. Kanske är det deras godhet som gör att de oftare än andra får bära bördor som ingen borde få bära. Kanske är det deras sytrka som gör att de klarar av dessa bördor...

Min vän är en sådan person. En människa med enorm styrka och en godhet som inte många andra besitter. Hon utstrålar trygghet och kärlek och har alltid ett öra till övers för andras problem samtidigt som hon sällan beklagar sig över sina egna. Detta är i alla fall min uppfattning om henne.

Vi blev vänner för länge sedan och under en period levde vi nästan tillsammans. Vi gick i skolan tillsammans, vi festade tillsammans, vi skrattade tillsammans och vi grät tillsammans. Vi tog långa promenader, spelade kort och pratade tillsammans. Vi sov i våra egna lägenheter men när vi vaknade gick vi hem till varandra och fortsatte vårt "liv" tillsammans. Vi trivdes i varandras sällskap och ska jag vara ärlig kan jag inte komma ihåg att vi någonsin var osams eller arga på varandra...

Som man brukar göra gled vi ifrån varandra. Jobb kom emellan, pojkvänner, utbildning, flytt och familj likaså men för drygt ett år sedan fick vi kontakt igen... Tack FaceBook för det... Vi pratade, chattade och bestämde oss för att träffas igen. Lite nervöst var det allt... det hade ju gått en tid... men på något sätt, när vi såg varandra, tog vi bara vid där vi slutat... Hon var samma gamla vän som jag minndes från förr. Samma humor, samma omtänksamhet, samma tankar, samma utsrålning av kärlek och godhet och med samma dialekt. Våra liv hade förändrats och vi hade utvecklats som människor under åren, men grunden, personligheten var densamma. Sedan dess har vi pratat över nätet, mailat, chattat, hälsat på många gånger... Vi bor på olika kuster och avståndet mellan oss gör att vi inte ses så ofta som vi skulle vilja men det spelar ändå mindre roll. Vi vet var vi har varandra, vi har så mycket gemensamma minnen och det gör att hennes stora sorg även blir min.

Jag tänker på  henne konstant och önskar att jag kunde göra något för henne och hennes fantastiska familj, för ja, hennes familj är lika underbar som hon... Men jag kan bara sitta här på, just nu, fel sida landet och sakna, tänka och gråta. Jag vet att hon har så många som hjälper henne, bryr sig om henne och tänker på henne men JAG önskar att jag kunde finnas där mer, göra mer...

Min älskade vän förlorade sitt älskade barn, sin älskade ängel. En busig, glad liten kille med plirande, glittrande och kolsvarta ögon finns inte mer. Han busar med änglarna nu och änglarna busar tillbaka. Idag lyser solen här och det blåser isande vindar. Jag tror det är änglarna som blåser hårt för att deras nya lille vän älskar att se alla gamla löv virvla omkring. Jag vill i alla fall tro det.

Tänk på att ta hand om dem ni älskar. Vårda varje minut ömt och varsamt för man vet aldrig om det kan vara den sista. Att förlora ett barn är den största sorgen av alla och jag bara hoppas och önska att min älskade vän och hennes familj inser att de inte måste bära sorgen själva. Vi är många som finns här för att lyssna, minnas, stötta och hjälpa närhelst de behöver.

Älskar dig Cina    

Hon har börjat blogga för att arbeta med sitt sorgearbete, titta gärna in om ni orkar, hon skriver så bra och känslofullt...

Min ängel Jonathan

Kram alla vänner. Jag önskar er alla en tacksammare dag   

Hejsan allihop, hur har livet varit??

Själv har jag haft det riktigt gott men noll blogglust.

Jag har nog inte riktigt kommit in i detta att bloggandet ska vara ett beroende som många säger, istället kände jag det snarare som ett tvång mot slutet innan jag tog en paus. Jag kände kravet att alltid leverera något roligt och vitsigt men man orkar inte alltid med det, i alla fall inte jag. Personlligen är jag en positiv, pigg och glad tjej men just nu har jag bara inte haft lust med så mycket alls, kanske börjar jag bli uttråkad. Jag har nog gått utan arbete för länge...

Men nu är det drag under galoscherna  igen  för jag har börjat på kurs... På kurs med Kurt som ett härligt program hette på 80-talet (fast vår lärare heter Peter).

Jag har börjat en starta eget kurs via arbetsförmedlingen, jo det är faktiskt sant, ibland kan de göra rätt    *fnissar*

Jag har närt planer under något år nu, att starta något eget som har med min utbildning att göra. Jag är utbildad beteendevetare med inriktning sociologi och socialt utvecklingsarbete med tillvalsämnen socialpsykologi och pedagogik (låter mer komplicerat än vad det är). Min dröm är att få jobba med barn med olika problematik och eftersom jag inte får de jobben jag söker och vill ha får jag väl skapa mitt eget. Bättre brödlös än rådlös som man säger. Så nu går jag en kurs i 14 veckor som ska hjälpa mig att ta reda på vilka möjligheter och förutsättningar jag har för att starta en egen verksamhet.

Jag gillar verkligen upplägget på kursen, vi har teori en vecka och sedan eget arbete veckan efter. Under utbildningen kommer vi avverka allt från ekonomi och bokföring till marknadsföring och personlig utveckling. SÅÅÅÅÅÅÅ intressant och roligt att få lära sig från grunden. Nu är jag inne på min andra vecka och jag har eget arbete denna veckan, det är inte lätt ska jag säga, att utveckla en riktig affärsplan men det ska nog gå :)

Så det känns skönt att livsandarna vaknat till liv igen, att jag fått en gnista och energi som jag så väl behöver. Jag kommer kanske inte att blogga varje dag längre och jag kommer kanske ibland skriva lite tråksaker om kursen, tankar och funderingar men älskar ni mig så får ni acceptera det. Jag lovar att älska och acceptera er kravlöst tillbaka   .

Nu säger jag godnatt och önskar er alla en god kväll.

Kramen