God kväll mina vänner.

Idag förundras jag av människans godhet... och dumhet på samma gång.

Min älskade vän förlorade sin lille son för en vecka sedan och hennes väg från då till idag har varit kantad av varierande kommentarer och känslor. De flesta som varit i kontakt med henne har varit förstående, medlidande, ledsna, frustrerade och fulla av kärlek och omtanke. Personer som hon knappt visste fanns och knappt känner har delgett sitt medlidande, uttryckt sin uppriktiga sorg över den tragiska förlust som hon och hennes familj genomgått. Hon har uttryckt sina känslor i både blogg och på sin FB för att detta är hennes sätt att arbeta med sin sorg, något jag stödjer fullt ut. Här förundras jag av människors godhet och empatiska förmåga. Jag blir glad över att personer, främmande människor, kan beklaga och vilja hjälpa någon som har det svårt. Detta borde tyda på en bättre framtid för mänskligheten.

Tyvärr får man också se baksidans fula ansikte när något så tragiskt händer som att en familj förlorar ett älskat barn. Gamar träder fram. Smyger upp längst sidorna, bakifrån och i skuggorna. De ger sken av att bry sig om men är bara ute efter att få reda på så mycket osmakliga detaljer och bryr sig sedan inte om vem eller vilka de sårar med sitt spridande av det lilla som dessa personer lyckas ta reda på. Jag har fått frågor av, för mig helt okända personer, vad som hände, när hände det, hur hände det... och så vidare. Jag delger inga okända personer något så otroligt privat, bara så att ni vet det, så sluta fråga !!! Det förtroende som givits mig personligen stannar hos mig personligen. Möjligtvis delar jag med mig till min käraste LaMor för att själv få stöd och förståelse i min egen sorg men aldrig att jag skulle besvara vissa frågor som ställs vare sig här eller någon annanstans. Här blir jag otroligt besviken på människan. Att försöka "gotta sig" i en annan människas största katastrof... Aldrig att jag skulle bidra till det. vad är det för människor och hur tänker de?

Likaså dessa människor, som jag tror även min vän råkat ut för, som är gamla klasskamrater, bekantasbekanta, gamla arbetskollegor med mera... som man inte hört av på år och dagar men som helt plötsligt, vid en katastrof, dyker upp som gubben i lådan. De vill veta allt, de är såååå ledsna och sedan kan de gå tillbaka till sin egen sociala sfär och må sååååå dåligt och få tröst och bekräftelse för att "deras otroligt nära vän .... " Det blir för dessa människor inte deras väns katastrof, det blir deras och då kan de mjölka uppmärksamhet på det... Kanske sjukskriva sig ett par dagar, bli bjuden på ditten och datten med mera.

Det är sant, det finns verkligen sådana människor.

När man får se denna baksida av medmänskligheten? blir jag oerhört besviken och jag funderar alvarligt över människans överlevnad. Hur kommer värden se ut om den senare kategorin "vinner"?

Heter det inte "Saliga äro de saktmodiga ty de skola besitta jorden"???

Vi får bara se in i oss själva, rannsaka våra innersta tankar och fundera över vilken kategori människor vi vill vara och tillhöra.

Jag väljer att vara god.

Vad väljer du?

Avslutar med en låt som jag faktiskt tycker alla borde fundera över.

Varsågoda och ha en trevlig helg