Hola semesterfirare och alla andra.

Om ni undrar över frånvaron på bloggen får jag denna gången försvara mig med att det är allt för jobbigt för att sitta här när man fått dubbelsidigt ryggskott...

Jag vill dock låta er veta att jag lever, även om det inte alltid känns så...

Kiropraktorn hjälper mig i morgon igen och då hoppas jag det mesta löser sig :)

Tills jag är tillbaka med full kraft bjuder jag på en gammal favorit i ny fantastisk tappning...

Enjoy!

Puss   

Tja, då har man avverkat första veckan på 5:2-dieten och jag måste säga att det går över förväntan. Jag blir fortfarande lite tjurig och får huvudvärk de dagarna jag "svälter", detta trots att jag dricker mycket men jag tror att det är en övergångsperiod och att det kommer bli bättre.

Veckan som gått hade vi måndag och torsdag som "svältardagar" och det går faktiskt att klara sig på endast 500 Kcal per dag, speciellt när jag har världens godaste grönsakssoppa som endast innerhåller minimalt med Kcal, jag kan äta soppa till både frukost, lunch och middag samt mellis om jag vill....

Nu vill jag ju inte det för då hade jag tröttnat men jag HADE kunnat.

De övriga dagarna äter jag 2000 Kcal och första veckan resulterade i 1 kg minus på vågen, detta trots att jag käkat ute två gånger denna veckan OCH druckit vin... så något är det uppenbarligen som funkar.

Nu går vi in i vecka två och har idag haft vår "svältardag" men jag känner ändå att det är under kontroll, både maten och humöret. Vi har sagt att vi ska försöka hålla ut över sommaren och se vad effekterna av detta blir, vi gör ju som jag nämnde tidigare, INTE detta för att gå ner i vikt (det kan bli en bonus) utan för att se om vi märker skillnad i kropp, själ och sinne.

Spännande, spännande och jag kommer hålla bloggen uppdaterad kring vad som händer och hur vi mår.

Men nu tänker jag gå och lägga mig, för även om det är helt ok att ha "svältardagarna" så är det ganska tråkigt.

Puss   

Nu har jag suttit och fnissat i någon timme över artiklar, vänner och tv-program som tar upp den nu så omtalade 5:2-dieten. Anledningen till att jag fnissar lite är att det helt plötsligt verkar vara banbrytande och fantastiskt att gå ner i vikt med denna diet.

Men innan jag går vidare vill jag först och främst reda ut begerppet diet.

Diet är inget som ska förväxlas med bantning.

Bantning handlar om att gå ner i vikt medan en diet egentligen handlar om kostvanor.

Min son till exempel, han är 12 år och perfekt i kroppen, han behöver inte banta, men han följer en glutenfri diet. Detta gör han för att han är glutenintolerant och han behöver alltså hålla en glutenfri matvana - diet.

Nog om det.

Jag har de senaste dagarna sett otaliga artiklar, hört vänner diskutera om denna nya 5:2-dieten som om den vore en viktnedgångs-historia.

Sanningen kunde inte vara längre ifrån.

I våras såg jag en kort del av en dokumentär på SVT som handlade om att svälta sig friskare.

Michael Mosely, är en journalist som tittat närmare på detta med att få ett hälsosammare liv, att leva längre och han gjorde en dokumentär som handlade om hälsofördelarna med att fasta.

Här kan ni se vad jag menar.

Det jag finner lite kul är att jag och min man nu såg reprisen, som för övrigt säkert kan ses på SvtPlay, så bestämde vi oss för att köra igång detta. Av olika anledningar var juni inte en bra månad för oss att haka på detta utan vi bestämde oss för att börja 1 juli. Och NU exploderar tidningar, tv och sociala media över denna "dieten".

Vad det går ut på är att äta normalt 5 dagar i veckan för att sedan under två dagar samma vecka begränsa sitt kaloriintag till 500 Kcal för kvinnor och 600 Kcal för män.

Forskning visar att vid tillfälliga perioder av svält så fokuserar kroppen på att reparera sina celler snarare än att skapa nya. Det kan tyckas låta konstigt att det skulle vara bättre att reparera gamla celler istället för att skapa nya men ser man dokumentären förstår man sambandet mellan att bränna ut kroppen i förtid genom att konstant bilda nya celler mot att istället reparera de gamla och därmed "spara" kroppen.

Jag och maken har således gått på denna dieten sedan i måndags och det har gått ganska bra. Det är svårt att leva på endast 500 Kcal på en dag men det går.

Vi har dessutom hittat en SUPER-bra app som håller koll på kalorierna åt oss, den finns även till pc och den hittar du HÄR. Finns säkert även till I-Phone för dem som föredrar det....

Vi har valt att inte "fasta" 2 dagar i sträck utan vi väljer de dagar i veckan som passar oss och våra aktiviteter bäst. Än så länge känner jag inga större förändringar när det gäller vårt nya kostval men om endast hälften av det som sägs i dokumentären är sant tycker jag att det är väl värt att prova. Jag ska försöka hålla er uppdaterade och vill ni veta mer så rekommenderar jag er att se dokumentären, alternativt fråga mig för jag har bandat den och kommer kolla på den ofta för att lära allt   .

Så stay tuned, there is more to come.

Puss   

Idag har jag varit på något så ovanligt som After work. Tja det kanske kan tyckas att det inte är något speciellt ovanligt med det, men det tycker nog jag att det är eftersom jag numer inte har något jobb.

Vad det egentligen handlade om var att jag och mina tidigare kollegor trivs så bra ihop att vi bestämde oss för att fortsätta hålla kontakten trots att en efter en droppar av.

Det kanske skulle passa sig med en liten förklaring?!

Ok, vi gör en lång historia, kanske inte kort, men överblickbar ;)

I maj 2012 landade jag, var jag trodde var, drömjobbet.

Jag är utbildad beteéndevetare med socialpsykologi som tillvalsämne och jag fick jobb som resursvägledare på ett av de, numer, bespottade företagen som granskats hårt i media på sistone.

Mitt jobb var att ta hand om de deltagare som AF skickade till oss, utbrända, utförsäkrade, långtidssjukskrivna med flera och se vad deras behov bestod i. För att få komma till oss var det dock klart uttalat att det fanns ett rehabiliteringsbehov av individen, som oftast (inte alltid dock) stått utanför arbetsmarknaden under lång tid. Mitt jobb var att väcka motivation och inspirera dem att vilja... Vilja vara en del av samhället, vilja jobba, vilja vara viktig, vilja hitta sin roll i världen... ja, kort sagt, att hjälpa dem hitta sin inre vilja. Detta skedde genom föreläsningar, diskussioner, kbt-terapi och arbetsträning med mera för dem som kom dit.

Detta var mitt drömjobb och jag har älskat varje minut tillsammans med mina deltagare, helt ärligt. Jag har tillhört den lilla gruppen som vaknar varje måndag och säger YES äntligen en ny jobbedag   

Jag hade underbara kollegor, fantastiska deltagare och en mycket öppen och god kontakt med handläggare både på AF samt FK och hade bara varit för det så hade jag kunnat jobba där hur länge som helst.

MEN och det finns ju tyvärr i alla goda sagor ett stort MEN. I denna sagan heter det FÖRETAGSLEDNINGEN! Det finns en anledning till att denna branschen, med kompletterande aktörer, har granskats hårt och jag måste säga att jag redan tidigt hoppades att någon skulle ta en närmare titt på vår verksamhet.

Personalen får utstå omänsklig behandling bitvis. Vi har aldrig haft annat än korttidskontrakt, så kallad visstidsanställning. Vi får 1 månad, kanske tre om vi har tur och får alltid veta sista dagen om vi får vara kvar eller inte. Vi får Unionens ingångslön visserligen, men granskar man Unionens egen sida när det gäller löner för motsvarande yrken fann vi snabbt att ingångslönen på vår typ av tjänst ligger 4000:- högre än vad vi fick. Vi fick hela tiden höra att vi skulle vara tacksamma över att ha ett jobb och vi fick också veta, av närmsta chefen, att våra kontrakt inte låg i prioritet för företaget. När vi bytte till större lokaler och fick ett extra badrum, och därför efterfrågade en extra tvål, fick vi till svar att vi skulle sätta en lapp på den ena toaletten att den var ur funktion och flytten till de nya lokalerna fick vi självklart sköta själva och så vidare.

Cheferna byttes ut, liksom personalen och under min tid på detta företaget hade vårt kontor en personalomsättning på över 100% inom loppet av inte ens ett år.

I april/maj bestämde jag mig för att inte vara kvar. Jag kände att de vi jobbade med endast sågs som pengar på ben, ja vi var egentligen alla bara pengar på ben, utbytbara, inget värda, lätta att ersätta...

En stor granskning av branschen gick igång, mitt kontrakt gick ut 15 juni, jag erbjöd mig att fortsätta 2 veckor till i väntan på vad granskningen gav men fick besked på fredagen att jag inte hade ett jobb på måndagen. Samma dag anställdes en ny tjej på min position.

Detta är en av anledningarna till att jag lade ner bloggandet och tog en liten paus  det var för mycket för mig just där och då. 

Men nu, efter två veckor som arbetslös och med helt ny energi och helt nya planer så är jag här igen.

Och jag har idag träffat mina föredetta, härliga kollegor och tagit en bit mat och ett glas vin och pratat tro, hopp, glädje och framtid. Efter att jag slutat har även en av de andra tjejerna slutat så nu är det bara två kvar... och deltagare får vi inte längre, den tjänsten är fryst så det är bara de gamla deltagarna kvar och de skrivs ut en efter en...

Jag beundrar mina två kollegor som är kvar, som orkar... fast de har ju inte vart där lika länge som jag såklart...

Och nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv. En helt vit och ren sida som jag snart ska påbörja att fylla med allsköns härligheter.

Men först ett lååååååååångt och härligt sommarlov, utan en massa måsten, krav och tidspress...

Bara lite allmänt bloggande då och då, en och annan god bok förstås och kanske, om jag har riktig tur, en gnutta sol och bad också.

Puss    

Jomensåatte....

Nu var det inte min mening att börja mitt återinträde i bloggvärlden med att ta ett par dagars paus...

Men får man finfrämmande av bästa vännen från den stora Öjn på fel sida den svenska kusten så får man så snällt och villigt ta och prioritera rätt, så det gjorde jag.

Jag prioriterade vin, sällskap, mys, prat, vin och shopping tillsammans med min mest älskade söstra mi <3

Jag hoppas det är ok med er och att ni på intet sätt tar detta personligt, för det var inte menat så...

Men tack för att ni frågar, jo vi har haft några fantastiska dagar där vi tankat upp massor av energi av varandra och det bästa är att vi ses snart igen för vi kommer åka till Öjn om bara två veckor på lite semester och då kör vi en favorit i repris... fast då ska jag öppna datorn, jag lovar... Inspirationen på Öjn kanske ger energi till både ett och två inlägg under de dagarna vi kommer vara där.

Jag lovar som sagt inget men jag skall försöka, bättre än så kan jag inte göra.

I  morgon har jag också ett mycket spännande möte på morgonen, mer om detta kommer vid senare tillfälle och då utlovas en utförlig historia om vad jag gjort under min "bloggfrånvaro".

För tillfället kan jag bara säga att det är härligt att vara tillbaka, jag har aldrig och kommer aldrig, att blogga bara för bloggandets skull. Jag bloggar när jag har något vettigt eller helt ovettigt att säga och så var det bra med det.

Så fridens mina liljor tills nästa gång.

Puss   

Hola mina goaste vänner.

Jo, ni läste rätt, ni få som ändå hittat hit... Jag är tillbaka!

Jag vet inte hur länge jag stannar eller hur det kommer gå denna gången, inte heller vet jag riktigt vad jag ska fylla sidorna på bloggen med men det får väl ge sig. Det kommer väl bli lite blandat som sig bör.

Mycket har hänt sedan jag var här sist, inte minst på jobbfronten och kanske kommer det bli så att bloggen kommer bli lite mer jobbrelaterad i framtiden...

But don´t worry, jag är jag och det kommer nog alltid genomsyra detta forum   

Vi kan väl börja med att säga att jag inte är kvar på min gamla arbetsplats. När, var, hur och varför ska jag svara på framöver men just nu kan vi väl nöja oss med att mitt framtida liv är ett oskrivet blad som jag nu längtar efter att få fylla med mitt eget innehåll. Ett innehåll som förhoppningsvis kommer präglas av mina regler, mina tankar, mina moraliska funderingar och mitt engagemang. Nu är det slut på att gå i andras ledband och tvingas göra saker man inte vill, bara för att det är företagets bestämmelser... Nope, no more. Nu tänker jag ta kontroll över mitt eget liv och min egen arbetssituation. Arbetslös ja, men för hur länge är det ingen som vet, det kanske är en hemlighet   ...

Lovar försöka uppdatera någongång om dagen men ger inga löften.

Ni får ta mig som jag är helt enkelt.

Puss    

Hejsan alla vänner.

Ville bara titta in och tala om att jag kommer ta en liten bloggpaus ett tag framöver.

Jobbet är en anledning. Vi håller på med omorganisationer just nu vilket är ganska jobbigt då vi inte vet hur organisationen kommer se ut i framtiden.

Orken är en annan anledning.

Dessutom har jag skrivit ett par inlägg men när jag ska publicera dem så lägger sidan av vilket gör att hela det skrivna inlägget försvinner och jag får börja om på nytt vilket jag inte riktigt orkar.

Dessutom har jag så fullt upp just nu att jag inte har något riktigt viktigt att säga... Det har inte hindrat mig förrut men just nu känner jag att inspirationen tryter.

Jag önskar er alla en riktigt trevlig vår.

Jag kommer titta in titt som tätt och vem vet... när ni minst av allt anar kanske jag är tillbaka ;)

Kram till er alla goa människor.

Puss   

Hello alla.

Ledsen att jag tappat lite tid här men veckan har varit minst sagt kaotisk men det brukar väl första jobbeveckan efter semester vara ;)

Passade nu på att surfa runt lite och hamnade hos sköna Dilba och fastnade för ett av hennes inlägg som kastade mig själv tillbaka i tiden lite. HÄR hittar ni inlägget jag syftar på...

Hon skriver om saknaden efter en förlorad vän som inte längre finns i livet och det grep verkligen tag i mig.

För ett par år sedan gick min mormor och morfar bort och det stressiga vardagslivet gör att minnen snabbt bleknar.

Vi har ett nytt år framför oss, vi har precis avslutat det gamla och det vi avslutar verkar ibland lätt falla i glömska... även minnen...

Idag hade jag förmånen att få en kort inblick i hur släktforskning går till. En handledare visade hur man söker och tar fram gamla dokument och jag fick ge exempel. Jag ringde min mamma och frågade efter mina morföräldrars bröllopsdag, fick ett svar och sedan letade handledaren upp det gamla kyrkodokumentet som nu mer finns bevarat i databaser. Det kändes helt otroligt att se mina morföräldrars namn i snirklig skrivstil på gammalt papper på en helt modern data skärm och jag blev alderles tårögd av de minnen av mina morföräldrar som vällde upp i mig från min barndom och även från mitt vuxna liv...

Kanske är det för att jag själv fyller 40 år i år, kanske är det för att jag börjar bli sentimental men jag har bestämt mig för att detta året skall fyllas med minnen, både gamla och nya.

Jag vill inte sluta minnas men har också förstått att det kräver underhåll så nu tänker jag försöka skriva ner så mycket jag bara kan av roliga, spännande, verkliga och tråkiga saker som händer i mitt liv.

Det kanske blir en hel bok av det, vem vet, men jag tänker ändå att om det finns nedskrivet så finns jag, även om jag är borta.

Kanske är det själviskt att inte vilja bli bortglömd, kanske ska man bara kalla det en önskan om att bli ihågkommen...

Men 2013 skall för mig bli ett riktigt minnesår bland gammalt och nytt.

Vad tänker du göra med ditt nya år?!

Puss