Alltså... jag har funderat lite.

Jag har funderat på en insändare som jag läste i min lokala tidning för en tid sedan. Nu har insändaren börjat yngla av sig i form av olika svar och andra insändare och det har fått mig att börja fundera lite på det här med släkt och vänner.

Insändaren handlade om farföräldrar som distanserat sig från sina barnbarn och förälderns funderingar och tankar kring varför det blivit så. Svaren på insändaren går också i samma tankebanor och svävar ut med lite olika förklaringar som man både kan och inte kan fundera på...

Jag har personligen alltid, på både gott och ont, varit väldigt beroende av min familj. Det är viktigt för mig att familjen mår bra, att vi har en bra kontakt och kan umgås med varandra. Det funkar inte alltid men vi försöker   

Jag och min mamma pratar dock alltid minst en gång om dagen och måste med jämna mellanrum träffas för en god middag, dricka vin och lösa världsproblemen. Mina två söner dyrkar marken deras mormor (och morfar för den delen) går på och behöver minst en helg i månaden tillsammans med sina morföräldrar annars får både mina söner och mina föräldrar spatt och abstinens. För mig är detta självklart, men det är det tydligen inte för alla om man betänker insändaren jag läste.

Hur kommer det sig att det faktiskt finns de som inte tycker att släkten är viktig? Hur kommer det sig att det finns mor- och farföräldrar som inte vill umgås med sina barnbarn? Hur tänker man som mor- och farförälder när man väljer att distansera sig från sina barn och barnbarns liv? Kan man verkligen ta förgivet att släkt är personer som alltid ska finnas där när man själv behöver och vill? Lite egoistiskt om det skulle vara så!

Jag vet att det finns olika, resonabla förklaringar och det är inte dessa jag är ute efter att ifrågasätta. Sjukdom, ork, distans, ofrivillighet med mera, det köper jag. Man kanske bor 100 mil ifrån varandra, helt ok. Man kanske begränsas av sjukdom eller ork, fine, det är acceptabelt. Man har kanske haft problem inom familjen tidigare och av den anledningen vill, får eller kan man inte alltid träffas när man vill, jaja det kan ju vara.

Men jag skulle helt enkelt vilja veta hur man tänker när man friviligt distanserar sig från familjen. Finns det någon därute som har ett vettigt svar eller en enkel förklaring? För jag ska i ärlighetens namn säga att jag (och mina barn) skulle inte klara mig utan mina föräldrar (min älskade LaMor i synnerhet).

Så om du har en familj du älskar och ärligt bryr dig om, så visa det och var tacksam för det varje dag. För uppenbarligen finns det de personer som mer än gärna skulle vilja byta med dig.

Fridens vänner   

 

Vivi

15 oktober 2010 14:03

Ser också fram emot nästa helg, vi får planera lite nästan vecka hur vi ska göra med filmer och så ... och vad vi ska äta för gott :)
Vi kan ju äta gott men nyttigt !! Grönsaks dipp ?!
Får slå dig en pling ikväll ang. mord-grejen :)

Det där med familjer kan ju vara svårt, har nog mycket med hur man har växt upp tror jag!
Hur starka banden har varit från början och när det gäller barnbarn har det nog en hel del med både ork och banden mellan mor/far-föräldrar och föräldrarna att göra.
kram

http://www.missvivis.se

 

Katarina

19 oktober 2010 12:27

Ja du, det där med föräldrar och deras kontakt med sina barbarn är inte lätt1
Jag har till exempel släppt taget om mina svärför. , alltså mina barns farför. Har försökt ha en tät och nära kontakt i flera år, men de har aldrig tiiiiiiid!

De är egna företagare och har sååååå mycket att göra hela tiden. Förra året hade de tid att komma hit för att fira ett av våra, då fem stycken, barn.
Ynkligt anser jag!
Nog för att de bor tio mil bort, men de köpte landställe som bara ligger en mil härifrån, fast när de är där har vi ingen aning om. För då vill de förmodligen inte ses....

Jag är så trött på dem att jag skulle kunna spy galla!

Tråkigt....... : (

Jajaja, så var det med den saken.
I övrigt har du en utmaning att hämta hos mig!

Kramen och trevlig tisdag.

http://endastgossar.bloggplatsen.se

Zophie

19 oktober 2010 21:01

Så tråkigt när det blir så:( Tur att dina barn har fantastiska föräldrar;P
Det kommer bli mest synd om farföräldrarna när de blir äldre, företaget är sålt och de inser att livet ter sig ganska ensamt... men det är så dags då. Ska direkt kolla utmaningen:) KRAM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Here´s Zophie…. Hej bloggen, det var ett tag sedan. Var har jag varit, vad har jag gjort och varför övergav jag dig?! Relevanta frågor och ska jag vara ärlig måste jag säga att jag inte har något riktigt bra svar. Jag kan delvis förklara...

Jaha och hejsan kära bloggen. Sist jag skrev var det september 2013 och det som var tänkt som en nystart av både mig, jobb, bloggen och livet i sig blev ett totalt magplask. Tanken var att jag och en kollega skulle starta eget men det sket sig to...

Jaha, idag var det dags igen. Något som legat i träda under en längre tid var det dags att inviga idag. På darrande ben stapplade jag in och tog plats. Nej, det var inte min första skoldag, det var första träningsdagen på evigheter. Nytt pass...

Japp, så var det dags för ett litet boktips igen. Idag har vi haft bokbytardag igen och det var lika trevligt som vanligt. Denna gången var vi hos kära LaMor och bytte böcker. Jag hade med mig 5 böcker varav alla nästan var lika bra. En del a...

Jaha, då har det inte blivit bloggat på ett tag igen. Denna gången ställer jag mig helt utanför dock och skyller på Telia, eller Felia som de skulle döpa om sig till. I två veckor nu har vårt nät strulat, jag inte bara nätet utan allt. Ingen tv, ...