JA, idag måste jag göra som alla andra...

Jag måste gå MED strömmen denna gång...

Jag kan ju inte annat än att kommentera detta spektakel som kallas melodifestivalen. I flera veckor har vi tittat och röstat, röstat och tittat och vi har varit glada, förbannade, ledsna och euphoriska. Här hemma har krokodiltårarna trillat både en och två gånger om inte fler... Lilltrollets tjejfavoriter Timotej röstades ut... sedan röstades Sean Banan ut och katastrofen var ett faktum. Det enda som höll de båda små trollens känslor i schack var att Danny... den förlorade sonen skulle ta hem hela kalaset... och vi vet ju nu hur det gick...

Vi normala människor, läs här vi vuxna, hejade på Loreen och vi vet hur det gick också, men nu var det de små vi pratatde om. Att som liten hålla och heja på någon så mycket och önska och hoppas och när dessa förhoppningar sedan inte infrias vet vi ju är förenat med katastrof. De små trollen har i flera veckor byggt upp en förhoppning, en önskan och en tanke som på ett ögonblick smulas sönder till intet och det är så jobbigt att se som förälder. Som vuxen och som förälder är det också mitt ansvar att ta hand om dessa spillror till små troll när både folket och världen svikit dem...

Vad kan jag annat göra än att förklara att alla deltagare var bra?

Alla deltagare hade sin chans?

Demokratin har segrat!

Jag vet att det är en ganska tafflig förklaring. Demokrati vs Krokodiltårar liksom... Det är inte lätt.

Men i ärlighetens och rättvisans namn måste jag säga att jag anser att alla bidrag i årets festival hade sin speciella charm, alla hade något som gjorde dem bra. Samtidigt är det intressant att se att den internationella juryn och svenska folket hade samma tanke. De ville båda se Loreen som vinnare och hur kan man då sätta sig emot det?

Jag kan det inte och jag önskar Loreen all ycka i den stora finalen i maj... och  om jag bara får inflika en ytterst personlig reflektion... så tror jag banne mig att vi med hennes bidrag kan ro hela klabbet iland.

Puss