Idag tror jag nog att allas våra tankar går till våra grannar i väst. Tankarna går till alla dem som dött, alla som har släkt, vänner och skolkamrater som brutalt mejats ner av en... ja av vad då? Av vem då?

En galning med fanatiska ideér, en terrorist med dödslängtan, en religiös knäppgök eller helt enkelt av någon som vi trodde var som du och jag?!

Det två stora frågorna jag tror många ställer sig är Varför och Hur?

Hur kan en ensam man planera sitt dåd så länge och tillverka en sådan stor bomb som ställer till en sådan enorm förödelse?

Hur kan en ensam man iskallt planera att avrätta, för jag anser att det som skedde på Utöja var ren och skär avrättning, så många ungdomar och barn?

Varför beslutar en ensam man att han ska ta sin egen lag och rätt i sina händer och lära mänskligheten en läxa?

Varför väljer han att åka ut till en ö där de flesta är barn och ungdomar?

Hur tänker en sådan man?

Jag vet inte om vi någonsin kommer få några verkliga svar. Teorier, funderingar och tankar kan hur många lärde som helst ha men den ende som verkligen skulle kunna ge svaren tror jag aldrig kommer ge upp den verkliga orsaken. Jag undrar om han ens vet själv...

Vad han har gjort är fasansfullt. Han har inte bara dödat närmare hundra människor, han har inte bara orsakat stor förödelse med materiella skador som säkert uppgår till flera miljarder kronor, för att inte tala om de själsliga skadorna...

Han har våldtagit och skändat hela den mänskliga oskulden. Han har på ett brutalt och iskallt sätt raserat vår oskuld, vårt hopp och vår trygghet.

Var står vi i allt detta hemska?

Hur ska vi hantera den fasansfulla verklighet som nu dykt upp nästan på vår egen bakgård?

Mitt svar blir enkelt.

Älska!

Älska din nästa och behandla densamme så som du själv skulle vilja bli behandlad. Återigen kommer jag in på mina tankar rörande det indianska ordspråket "Döm aldrig en människa förrän du vandrat tusen mil i hennes moccasiner". I tider som dessa blir detta ordspråk än mer viktigt för mig. Jag har ingen rätt att döma, jag har ingen rätt att hata för jag är själv inte utan skuld. Jag tror att man måste tänka efter före.

Jag lider med alla som förlorat någon under gårdagens attacker, jag gråter tillsammans med de föräldrar som förlorat ett barn, jag är arg över att en man med sina tydliga åsikter tillåts ha licens för både pistol och automatvapen men jag kan inte döma honom... Gör jag det är jag inte bättre än vad han är...

Han dömde och utförde sitt dåd, jag är inte som honom, alltså dömer jag inte.

Det är upp till polisen att presentera de bevis som finns, det är upp till en domstol att granska bevisen och sedan lämna sin dom utefter detta.

Det är inte min sak.

Vad jag sedan personligen tycker om det han gjort är en helt annan sak och jag blir arg, upprörd, förtvivlad och uppgiven över att möjligheten finns att planera en sådan här attack utan att någon uppdagar eller märker vad som är på gång... Jag blir frustrerad och irriterad över att det finns så lättillgängliga saker på nätet för att förstöra så mycket för så många. Jag funderar och filosoferar över att en man med sina sjuka tankar tillåts äga vapen... Men jag dömer inte. Den dagen jag tar på mig att döma, den dagen alla andra tar på sig att döma det är den dagen vi alla kommer leva i skräckens land.

Jag önskar er alla en fridsam helg med mycket eftertanke och jag tycker att ni ska tillbringa den med de personer ni älskar.

Mitt älskade stora troll. Idag ligger en tyst slöja över världen och jag undrar om ni märkt av den där du är. Jag undrar om ni fått veta vad som hänt i den stora världen... precis utanför vårt eget lands gränser? Om ni hört vad som hänt hoppas jag att detta inte tar ifrån er den lekfullhet, busighet och oskuldsfullhet som hör i din röst när jag pratat med dig.

Du svarade inte när jag ringde först i morse. För ett ögonblick knöt sig mitt hjärta och jag är övertygad om att det hoppade över ett slag eller två. Sedan ringde jag igen och fick höra din underbara röst som sa att allt var bra och greppet om mitt hjärta släppte. Du är trygg... men är du säker? Jag vet inte riktigt, men jag vet att jag saknar dig så otroligt mycket nu och jag är lycklig över att vi imorgon ska hämta dig och få hålla om dig, se dig, prata med dig och älska dig så mycket vi bara kan. Du är mitt allt, tillsammans med lilltrollet så klart och jag älskar dig mest av allt i vårt universum. En natt kvar sedan är du med oss igen. Be safe min älskling, be safe...

Puss   

I går hade jag och maken ytterligare en barnfri kväll   .

Vi har ju äldsta trollet på läger i storstaden och lilltrollet har varit hos mormor och morfar i två nätter så det har varit vuxenmys på hög nivå här "hemma".

När man har möjligheten till vuxenmys gäller det ju att passa på och göra sådant som man inte riktigt kan göra när man har barnen hemma... och nej, jag tänker inte på vilda äventyr av den riktigt barnförbjudna saken    utan mer av den lite vardagliga karraktären...

Våra älskade troll är till exempel inte jätteförtjusta i skaldjur och av den anledningen händer det oerhört sällan att det serveras eller överhuvudtaget äts den varan i detta hushållet. Men när katten är borta heter det ju så onsdagen tillbringades med goda vänner, också de barnlediga, på räkfrossa. Räkor, räkor, små rosa räkor med tillhörande smaskigheter avnjöts i långa banor den kvällen. Vi hade otrolig tur med vädret dessutom, så vi tog cykel dit och hem så att vi båda även kunde njuta lite alkoholhaltiga drycker till... såååååååå gott det var. Kan bara konstatera att det måste bli lite mer skaldjur här även om barnen gnäller... de får väl ha en korv eller något i stället då...

Gårdagen blev inte mycket sämre den. Vårt äldsta troll är glutenintolerant varför vi väldigt sällan (läs aldrig) äter kinamat hos oss. Så det var bara att passa på att avnjuta den andra dagen med Vuxenmat! Fyra små rätter hamnade på menyn och vi avnjöt både friterade räkor, friterad kyckling, kyckling i jordnötssås samt biff med bambuskott... MMMMMMMMMmmmmmmmmmmmmm...

Jag kan efter dessa två dagar kallt konstatera att vi bara måste fixa barnledigt lite oftare samt att vågen som snällt pekat lite neråt de senaste dagarna tagit ett megaskutt uppåt efter dessa gastronomiska orgier    inte bra, inte bra... Men skit samma, gott var det och ärligt talat är det bara ett par promenader och skärpning på matfronten som gäller ett par dagar nu så är jag back on track.

Hur skönt det än har varit dock, så har jag mitt i allt svullande hunnit med att sakna mina killar. Visst är det skönt att kunna göra vad man vill när man är barnledig, vuxensaker som man kanske inte alltid gör annars, som att gå ut tillsammans, äta viss mat, bara njuta av varandra med mera men nog är det ändå skönt att få hem trollen igen. Idag har vi hämtat det yngste trollet och på söndag hämtar vi även det stora trollet... och jag längtar till söndagkväll när vi är hela familjen samlad igen   .

Mitt älskade stortroll. Jag har inte saknat dig lika mycket idag men tankarna på dig och din utvecklig där borta, på egen hand har ändå varit med mig till och från. Jag vet att du trivs, mår bra och har kul och jag hör på dig och din röst att du vuxit i din redan så härliga person och kanske blivit mer självsäker och självständig. Jag hoppas och tror att du ändå kommer slänga dig om halsen på mig när vi kommer och hämtar dig på söndag och att du ändå har saknat din familj även om du haft ett riktigt äventyr där du är. Jag saknar dig och älskar dig mest av allt och längtar att få smeka din kind, pussa din släta panna och hålla om din lilla kropp och bara krama dig, krama dig, krama dig...

Love you. Be safe.

Puss   

Hittade något riktigt roligt hos Linda som jag tycker att alla ska hänga på nämligen bloggboken.

En fysisk och verklig bok sm ska åka land och rike runt och fyllas med diverse kuligheter och konstigheter av olika bloggare men i verklig fysisk form och inte bara på nätet. En riktigt rolig idé och jag tycker det ska bli jätteroligt om jag skulle få turen att "pass it forward" så att säga.

Vad jag personligen skulle fylla den med vet jag inte riktigt ännu men det skulle nog bli något enkelt som ett smaskigt recept eller varför inte en riktig kioskvältarstory om någon kändis   , jo jag har ett par sådana faktiskt.

Jag vet inte vad det skulle bli, bara ATT det skulle bli. Hoppas jag har turen att få hem bloggboken till mig... svåraste valet skulle nog bli att sända den vidare bara, det finns ju så många bra bloggisar därute...

Jag tar mig en funderare och hoppas att bloggboken kommer min väg...

Puss   

Jo det är sant, han är en riktig skitunge min son   .

Han ringde idag, på telefontiden precis som var sagt, jag hann dock inte svara utan fick ringa upp honom direkt igen.

När han svarar så hör jag honom... och han gapskrattar...

-Hallå... hallå älskling...

-HAHAHAHAHAHAHA va hahahaha va... hallå....

-Älskling det är mamma...

-VA?

-DET ÄR MAMMA, vad är det som händer?

-Hahahahahahaah... hej mamma...

Jag fick förklarat för mig att en av killarna hade spelat någon dum men rolig låt och min son kunde verkligen inte sluta skratta.

-Hur har du det?

-Bra.

-Vad gör du?

-Inget speciellt... *fnissar*

-Hur mår du?

-Bra *skrattar*

-Hur har du sovit?

-Bra *fniss igen*

Jag blir skogstokig på honom och även på mig själv som ställer ledande frågor.. Försöker med ny taktik...

-Vad gjorde ni igår?

-Inget speciellt...

-Vad fick ni för mat?

-Pizza *skrattar*

-Men var den god? (riktigt konstig fråga och vips vad jag inne på de ledande frågorna igen) *suck*

-HAHAHAHAHAAHAHAH aaaa...  

Efter mycket om och men (och åtskilliga återkommande skrattattacker från min son) lyckades jag få ur honom att han hade jätteroligt. Han hade ätit smörgås till lunch igår, fått "gofika" där han klippte 4 muffins, hade ätit 3 pizzabitar till middag, hade spelat kubb, hade badat, hade gått upp klockan 5 och haft morgongympa med alla andra (ingen visste varför?) och nu skulle iväg till en flytflotte där de skulle hoppa och lära sig dyka... typ!

Och han saknade inte vare sig sin pappa eller sin mamma men hade gärna pratat med lillebror och kunde vi fixa det till morgondagen var det bra och hej då!

Skitunge!

Han saknade inte sin mamma, hade sovit jättegott och hade urkul...

OCH SAKNADE INTE SIN MAMMA??????? Skitunge...

Samtidigt gled de sista stenresterna från mitt hjärta och mitt i tårarna över saknaden efter honom kom också glädjen över hans totala säkerhet och styrka, han var iväg helt själv, långt bort, där han från början inte kände en själ... och han saknade inte sin mamma... Gud så skönt att jag lyckats fostra en sådan underbar och självsäker liten stor kille...

Min lille store kille, på väg mot vuxenvärlden med stormsteg. Jag blir förtvivlad över att du inte saknar mig samtidigt som det gör mig så glad att du har roligt, känner dig trygg, sover gott och har träffat en massa nya vänner... precis som jag visste att du skulle och precis som det ska vara. Detta ditt första äventyr kommer avlösas av flera och jag kommer sakna dig varje gång samtidigt som jag vet att du är en klok och ordentlig, om än ibland lite busig, kille med hjärtat på rätta stället. Du kommer klara dina äventyr med glans. Jag är stolt över dig och älskar dig mest av allt i universum tillsammans med din lillebror så klart. Vi ska fixa så du får prata med honom imorgon. Jag hoppas du fortsätter ha riktigt roligt och jag hoppas du lär dig massor med nya saker, även om dig själv. Jag saknar dig och längtar till söndag då jag få hålla om dig och krama dig igen. Forever and always... be safe...

Puss   

Usch, så hemskt.

Idag lämnade jag min äldste son på flygplatsen för att han själv skulle ta flyget till storstaden där han ska på läger. Jag höll masken så bra, talade om för honom hur roligt han skulle ha, hur många nya kompisar han skulle få, hur god mat han skulle få äta och så vidare. Jag pratade på om kanotpaddling och fiske, om bad och om bus, om sena myskvällar och roliga upptåg ja allt jag bara kunde komma på för att få honom att slappna av lite.

Jo, han har varit nervös och han har haft lite resfeber, det är ju ändå första gången han åker iväg så här länge och helt själv också.

Jag har självfallet inte velat visa min egen saknad och oro för mycket för jag har verkligen inte velat förta eller hindra hans upplevelse.

Så jag har varit positiv, glad och entusiastisk och som en god mor berättat ditten och datten om olika saker jag tror att de skulle hitta på.

Och idag, när den stora dagen kom, höll jag masken... tills planet lyfte... då bröt jag ihop...

Jag blev inte hysterisk och jag skrek inte och gapade men tårarna trillade, stora som krokodiltårar och de rinner än till och från och blandas med ångest. Vad har jag gjort? Har jag verkligen låtit min äldste ge sig ut på äventyr helt ensam? Hur kunde jag?

Visst ringde han när han kommit fram till lägret, allt hade gått hur smidigt som helst och det såg fint ut och han hade valt sängplats för han var först på plats och han hade inte hunnit se sig om ännu men han skulle snart, han skulle bara packa upp och puss mamma hejdå...

Kvar sitter mamman i luren och undrar vad det var som hände... Vem pratade jag med... Vem var den där ungen som virvlade in med en massa information och sedan inte hade tid att prata?!

Min son?!

Samtidigt som tankarna virvlade omkring i mitt huvud, samtidigt som jag försökte berabeta den infon jag fått, trillade både tårarna på min kind lika häftigt som den stora tunga stenen trillade från mitt hjärta.

Han kände sig trygg, han hade kul, han tyckte det var spännande. Det är väl det som är huvudsaken...

Barnen har telefontid mellan 11.00-11.30 vilket jag tycker är bra. De ska inte ha en massa stirriga föräldrar som ringer stup i kvarten men jag saknar honom ändå. Jag hade velat kunna ringa lite då och då bara för att... ja, för att vad då?!

Nej, jag håller mig till telefontiderna och hoppas att han kanske är lite mer utförlig och vältalig i morgon...

Min älskade trollunge vad jag saknar dig. Jag trodde inte att jag skulle känna så starkt så länge när du åkte men det gör jag. Jag saknar dig oändligt mycket och kände mig lite "avhuggen" när vi pratade i telefon tidigare. Men jag vet att du kommit fram ordentligt och att du har det bra. Jag vet också att du kommer ha ditt livs äventyr de här dagarna och jag unnar dig verkligen varje sekund av din lägertid. Vid detta laget spelar ni nog kubb i väntan på de sista barnen och jag tar för givet att du styrt upp lagen och ser till att de följer reglerna, min lille polis. Jag älskar dig mest av allt i det största universum och är tacksam för att du finns här och berikar mitt liv. Vi syns på söndag och då kommer jag att krama dig och krama dig tills mina armar inte orkar kramas mer. Have fun... Be safe...

Puss   

Àllå alla...

Nej, jag vet att det inte blev något inlägg igår men jag har varit nere hos mina föräldrar och då har man så roligt att man helt enkelt inte tänker på bloggen, jo det är faktiskt sant...

Men nu kommer i alla fall en uppdatering.

Lördagen bjöd ju som sagt på fest. Mina föräldrar firade 170 år och de hade bjudit in släkt, vänner och grannar till stor baluns i partytält på gården. Behöver jag säga att det blev en total succé (stavas det så?!).

Anyway, kvällen började, gästerna anlände, välkomstdrinkar delades ut och sedan var det bara att mingla runt och det är jag ju så bra på   . Släkten trivdes, vännerna likaså och grannarna var helt betagna i mina båda trollungar. Det skålades, vi sjöng, åt riktigt god mat och bandet mina föräldrar hyrt spelade bra musik. Vi sjöng en hemmasnickrad låt till mina föräldrars ära, en del tal blev det också och även ett hemsnickrat korsord skulle lösas under kvällen.

Mitt äldsta troll gick verkligen hem hos damerna och han dansade nog minst två danser med varenda dam som ville dansa och även om det var mina föräldrar som skulle stå i fokus den dagen så var det nog min äldste son som vann allas hjärtan. Han bjöd upp, var artig som bara få 10-åringar kan vara och dansade sedan med alla som ville och han hade sååååååå roligt. Det var en fröjd att se en sådan sida av honom som jag aldrig sett tidigare och jag var och är stolt som en riktig tuppelitupphöna över honom.

Självklart var även lilltrollet på sitt mest charmerande humör och även om gråten kom ett par gånger, på grund av orättvisor i leken så klart, så vann han ju alls medkärlek, med sina krokodiltårar om inte annat.

Mina föräldrar var supernöjda och blev ännu nöjdare när de fick sin present som vi fixat till dem, ett porträtt av oss flickor med våra män och barnen så klart. En stor canvasförstoring i 50 x 70 storlek var vår gåva och vad kunde vi bättre ge än något de aldrig skulle kunna fixa eller köpa själva. Bästa presenten till föräldrar kan jag tipsa om.

Kvällen avslutades något efter midnatt och alla var trötta men glada (i hatten). Söndagen kom och visst hade man liiiiiite ont i hårrötterna men det var inte så farligt som det kunde varit och efter en stadig lunch bestämde vi oss för att stanna kvar en natt till. Det är så underbart nere hos mina föräldrar och jag trivs så bra och känner mig så lugn och hemma där så det är inte klokt. Jag fyller verkligen på mina energidepåer och jag trivs så bra i mina föräldrars sällskap, det gör ju även min man och mina barn ska kanske tilläggas   .

Idag tog jag och min LaMor en tripp till Bjärehalvan för att inhandla diverse delikatesser och när vi ändå var i farten så ringde jag min make och hörde om han tänkt något på maten. Självklart hade han inte det så det var bara att fixa delikatesser till hela LaFamilia och så bar det av hem till föräldrarna igen för att grilla. Det är ju ändå bäst att passa på när vädret tillåter.

Dock avslutades dagen med att åka hemåt. Vi har mycket på programmet innan äldsta trollet åker på läger på onsdag så det var ju bara att bita i det sura äpplet och säga hej då tills nästa gång.

Och nu sitter jag här och uppdaterar, så att mina goa bloggisar inte tror att jag struntar i dem eller att jag gått och gömt mig  .

Det var nog allt jag hade att säga om min helg, hur har er helg varit?

Bara bra hoppas jag. Vi hörs snart igen.

Puss   

Jaha, så var den stora dagen D här.

I flera veckor har det planerats, fixats och trixats, bakats pajer, ringts och beställt partytält, bord, stolar, hämtat detsamma och mycket annat och idag är den dagen då allt ska användas och ätas och nyttjas...

Idag är dagen då mina föräldrar har sin stora 170-års fest.

De fyller ju båda 65 år i år, har båda nyligen gått i pension och dessutom firar de 40 år som gifta i morgon... men  man kan ju inte partaja en söndag så det fick bli idag i stället   .

Hela släkten är bjuden, även om det är en del som inte kan komma, dessutom är vänner och grannar bjudna och det kommer nog bli ett hejdundrande kalas. Dessutom tackar vi vädergudarna som (hittills) visat sig på ett relativt bra humör genom att låta regnet lysa med sin frånvaro och istället låter solen glimta fram då och då. Vi får hoppas att det håller sig så.

Temat för dagen är country. Mina föräldrar älskar country och detta tema passar utmärkt tycker jag då det är lätt för de flesta att bara sätta på sig ett par jeans och en skjorta och sim salabim är man cowboy eller cowgirl.

Personligen har även jag en förkärlek för just country så jag ser extra fram mot bandet som skall spela ikväll. Två killar som lirar country och 60- och 70-talsmusik, det kan inte bli mer rätt än så. I alla fall inte i min värld.

Jag har funderat mycket på mina föräldrar de senaste veckorna. 40 år som gifta, hur fixar man det. Jag och min make firade 11 år igår och bara det är ju ganska uppseendeväckande i dagens samhälle men vi ligger ju lätt i lä när det gäller mina föräldrar... 40 år... Jag undrar om de har någon hemlighet, något recept, något tips och råd de skulle kunna delge oss andra men jag vet inte riktigt. De kommunicerar, det är nog vad de gör. De pratar om allt och alltid. De är sällan osams men när de blir det då blir de riktigt osams   . Det konstiga är att de ofta blir osams om sådana där konstiga saker som Israel/Palestina konflikten, om att gnälla eller inte gnälla på saker, om pessimism och barnuppfostran. De bråkar liksom inte om normala saker som andra familjer bråkar om... ekonomi, vem som ska diska eller vem som faktiskt strök stryktvätten sist... De är lite roliga på det sättet mina föräldrar och man har aldrig tråkigt i deras sällskap. Det är nog därför jag tycker så mycket om att vara hos dem och tillbringa tid med dem. Jag trivs där och känner mig alltid så lugn och avslappnad. Inga måsten och inga krav, bara lugnt och skönt och trevligt sällskap... med vissa högljudda inslag *fnissar* Dessutom gör det ju inget att pappsen är världens bästa fixare av allsköns ting (finns nog inget han INTE skulle kunna fixa) och att LaMor lagar den mest fantastiska maten som bara finns (hon har, av mig, förärats inte mindre än 6 stjärnor i Michelin-gajden) vilket innebär att pappa har 6 bilringar runt magen... Nej skämt åsido... Men de är mina föräldrar och jag älskar dem mest av allt i hela världen... med två undantag då... kanske tre... ibland...   

Så idag uppbringar jag ett MEGA GRATTIS till mina föräldrar som inte bara lyckats fostra två fina barn i mig och min syster, utan även firar 40 fantastiska år tillsammans utan att slå i hjäl varandra.

Puss på er mina älskade paranteser, må ni få uppleva 40 lyckliga år till och keep up the good work så att säga. Jag älskar er.

Puss   

Efter ett par intensiva dagar på andra sidan kusten känner jag att orken tryter igen MEN...

Hos LifeofJohanna kan man tävla om denna underbara väggtext, precis i min smak   

"Jag tävlar hos Johanna om denna väggtexten från textarna.se"

Detta tillfälle kan man ju bara inte missa:)

Puss