Jag kan inte tro vilken tur just jag har.

Idag när jag steg upp låg det ett grönt postpaket på mitt hallgolv. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det nog var lite sommarkaos hos posten som delar ut så tidigt men se så var inte fallet. En kär och go liten bloggerska vid namn MissVivis hade lämnat mig en liten "present" nämligen Bloggboken.

Jag kunde knappt tro min lycka, att få äran att vara en av de första som skriver i den känns oerhört roligt och smickrande.

Det startade hos Linda och skall fortsätta land och riket runt är det tänkt och tanken på att jag får vara en del av detta känns jätteroligt.

Vad jag ska fylla den med, det som blir mitt odödliga bidrag vet jag inte ännu men något signifikant för just mig måste jag ju hitta.

Det enda tråkiga är ju att få den så tidigt så man inte har så många andras bidrag att läsa ännu men det ger sig väl.

Vill man ha den i sin ägo mottages fjäsk, länkningar med mera, tacksamt och gladeligen. Jag har mina aningar om vem jag ska skicka den till men är självklart öppen för roliga förslag. Tanken med bloggboken är ju också att man ska hitta nya, roliga, intressanta och spännande bloggar att läsa.

Detta blir en rolig utmaning om något, så välkomna med förslag på en bra bloggare jag kan skicka boken vidare till, kanske dig själv, en kompis eller bara någon du tycker förtjänar att få skriva i boken. Och som sagt, fjäsk, mutor och länkningar med tacksamhet   .

Puss   

Ja, jag syftar i rubriken på mig själv.

Här går jag och lovar att jag ska ta datorn med mig... vilket jag gjorde.

Här lovar man att uppslag kommer även om man är på semester... uppslagen hade jag men skrev inte ner dem.

Här säger jag att det inte blir några problem...

OCH SÅ ÄR JAG I ÖDEMARKEN UTAN TRÅDLÖST NÄT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vad har jag lärt mig av detta?

Jo, ge inte löften du inte säkert vet att du kan hålla, du kan göra en del människor besvikna.

Vad blir kontentan av denna erfarenheten?

SKAFFA TRÅDLÖST NÄT!!!!!!!!

Så om ni ursäktar, nu ska jag åka och handla.

Puss   

Jo då, som dagens titel lyder är jag snart på väg "hem".

Med hjälp av min kära mor, hennes vänner och därgenom en lånad stuga bär kosan av mot min gamla trakter i morgon.

Jag och familjen (inklusive mina päron) styr i morgon mot andra sidan kusten för ett par dagars semester så att jag kan få visa mina barn vart jag lekte som när jag var liten, vart jag gick i skolan och vart jag busade som ungdom.

Det känns urhärligt att inte bara åka över en dag eller sova borta bara en natt som vi brukar utan denna gången ska vi verkligen stanna lite och köra runt i mina gamla kvarter.

Mina föräldrar har bekanta som har stuga med tillhörande 2 lillstugor på tomten. Dessa två lillstugor ska vi få låna två nätter och då ska vi passa på att verkligen sightseea ordentligt och jag ska visa mina troll var jag växte upp. Jag får möjlighet att visa dem min barndoms stränder, mina tillhåll, mina kojor och de bästa klätterträden där jag alltid klättrade högst.

Det ska bli jätteroligt och jag ser verkligen fram mot detta även om jag inte alltid har så goda minnen från min barndom.

Vi verkar dessutom få tur med vädret och badkläder ska definitivt packas med. På vägen hem ska vi också stanna till och kolla in lite olika outlet´s. Lite shopping är aldrig fel och när butikerna ändå ligger längst med vägen är det ju lika bra att passa på. Tänk att få det bästa av världar, både semester och shopping  .

Denna gången tänker jag dock inte ta paus från bloggen utan jag ska faktiskt ta med mig datorn. Och bara för att jag ska komma in i shoppingtakterna så tänkte jag börja morgondagen med att sticka iväg och kolla in ett par datorväskor innan vi åker. Jag såg nämligen i senaste reklambladet att det äntligen fanns ett par stycken som jag faktiskt kan tänka mig och eftersom jag inte har någon väska till datorn och därför sällan tar med mig den tänkte jag att det nog var dags nu.

Kanske lägger in en bild på den om jag hittar någon, vem vet.

Puss   

Gårdagen bjöd på utflykt som slutade med en hel massa motion. Jag har ingen träningsvärk idag men är ganska trött varför det inte blev något inlägg igår.

Tanken var att vi skulle följa med goda vänner till ett närliggande utflyktsmål och där skulle vi ha med oss fika. Det lät trevligt och skulle dessutom ge mig möjlighet att leta lite efter bär och svamp. Fikakorgen packades, ungarna kläddes på och stuvades in i bilen tillsammans med fikakorg, dricka, grillmat (som skulle användas senare under kvällen) med mera. Maken körde och snart var vi framme. Förutseende som jag är hade jag tagit på mig mitt bäckenbälte (visst är jag duktig bästa kiropraktorn  ).

Att ta sig fram till utflyktsmålet var inte svårt och vi satte oss ner och begrundade det lilla vattenfallet som var vårt mål, samtidigt som fikakorgen packades upp och avnjöts. Vägen mot vårt mål hade dock inte bjudit oss på vare sig bär eller svamp så lite missnöjd var jag nog men det är inte klokt vad en kopp thé och en krabbelur kan göra för humöret och jag såg fram mot tillbakavägen och hoppades att det röda eller gula guldet då skulle dyka upp.

Tyvärr hedrade sig varken det röda eller gula guldet med sin närvaro och när jag insåg hur långt vi skulle gå och hur mycket uppförsbackar vi nu snackade om började jag misströsta lite faktiskt.

Jag har sedan tidigare lite problem till och från med ett instabilt bäcken. Nu har jag haft lite problem och har rännt hos min kiropraktor med väldigt korta och jämna mellanrum. Till sist köpte jag ett bäckenbälte av henne med ordern om att använda detta dygnet runt i 2 veckors tid vilket jag gjort och sedan vid behov speciellt vid träning. Och jag ska ärligt säga att hade jag inte haft bältet hade jag nog aldrig orkat ta mig upp för höjderna eller ner för dalarna heller för den delen...

Det var backigt till tusen och jag kände smärtan pulsera i höfter och leder men jag kämpade på och se tillslut var vi framme vid bilen igen och det var dags att åka hem. Det blev bara en liten kort totalrunda på en 3 kilometer eller så men med de förgjordade backarna kunde jag lika gärna sprungit en mara eller kört ett hårdpass på gymmet... så kändes det i alla fall   .

Jag kan dock kallt konstatera att jag hängde med i de andras tempo och skall jag pilgrimsvandra om 2 år så MÅSTE jag ta mig i kragen och sätta igång med träningen. Så från och med måndag... eller kanske redan i morgon faktiskt, är det promenader som gäller tills min kiropraktor är tillbaka från semestern. Efter det är det promenader och hårdträning som gäller.

Så nu sätter vi fart igen. Dagen idag har inte innehållit så mycket motion men 1 1/2 timmes rännande på stan kan man ju faktiskt se lite som motion eller...

Väl mött i löparspåret snart mina vänner.

Puss   

Ja, jo jag vet att det inte blev något inlägg igår men jag ska ärligt talat säga att jag hade bättre saker för mig   . Jag och mina killar (alla 3) var nere hos mina föräldrar igen och käkade lite gott, drack lite gott och hade allmänt trevligt som vi alltid brukar ha när vi är där nere och av denna anledningen glömde jag helt bort att skriva i går.

Vad har ni för relation med era föräldrar?

Hur ser ert förhållande ut till din mamma och pappa?

Vi umgås gärna med mina föräldrar faktiskt. Mammsen och jag är inte bara mor och dotter utan vi är faktiskt även bästa vänner och jag anser mig själv ha riktig tur när det gäller mina föräldrar. Jag har inte bara en underbar och fantastisk mamma utan jag har även en minst lika fantastisk och underbar pappa. Det som också är så otroligt roligt är att min make kommer så otroligt bra överrens med mina föräldrar och han och min far brukar har väldigt trevligt tillsammans vare sig det gäller ogräsrensning, whiskeypimplande eller att slå ett par bollar på golfbanan.   

Ungarna älskar också att åka ner till mormor och morfar och vara med dem och de är inte särskilt svårövertalade om man skulle vilja stanna någon dag extra. Det känns underbart att vi trivs så bra i varandras sällskap och det känns så tryggt att mina små troll älskar sin mormor och morfar så mycket och att de så gärna vill vara med dem.

En av anledningarna till att vi kommer så bra överrens och trivs så bra med varandra är nog för att vi bott ihop... allihop. Jo, det är sant.

När jag och min make gifte oss för 11 år sedan flyttade vi direkt ihop med mina föräldrar när vi kom hem från vår bröllopsresa. Saken var den att vi fått nys om en stor paradvåning på nästan 200 kvadrat mitt inne i stan och vi tyckte att det hade varit så häftigt att prova att bo så. Vi var på väg från vår lägenhet och mina föräldrar var på väg från sin lägenhet, dessutom visade det sig att jag var gravid och min make reste mycket i jobbet just då. Tryggheten att veta att det alltid fanns någon som kunde hjälpa mig om det skulle hända något var också en faktor och dessutom skulle vi kunna få hjälp, råd och avlastning när bebisen var född. Lägenheten var också så stor att vi hade våra egna avdelningar, mamma och pappa bodde i ena delen av lägenheten och jag och min nyblivne make bodde i andra delen. Vi skulle också ha varsitt vardagsrum men vi beslutade snabbt att vi struntade i det och istället gjorde vi gemensam matsal och gemensamt vardasrum. Vi bodde så i nästan 2 år och det fungerade faktiskt oerhört smärtfritt. Dessutom gav det ju vår äldste son och hans morföräldrar ett mycket speciellt band som finns där än idag.

Jag är personligen oerhört tacksam för den erfarenheten som detta gav mig och jag är ännu mer tacksam över det band som min äldsta son fått till sina morföräldrar tack vare denna erfarenheten. Efter en tid hittade vi dock ett hus som vi ville ha, vi budade och fick det och så var det dags att dela på oss. Det var lite sorgligt men samtidigt var vi ju eld och lågor över vårt nya hus. Vi flyttade och mina föräldrar gjorde snart detsamma och så gick vi skilda håll... men bandet vi byggt upp består och extra glad är jag över att min make också ser på tiden vi bodde ihop tillsammans med mina föräldrar med ljusa minnen.

Detta var en erfarenhet som vi bär med oss och som jag anser vara en av anledningarna till att vi idag har ett sådant gott förhållande till mina föräldrar.

Mammsen och pappsen, jag älskar er <3

Puss   

Jo, det var ju detta med självscanningens vara eller inte vara.

Hur lägger ni upp era matinköp?

Självscannar ni?

Själv försöker jag självscanna så gott det går och jag har anmält mig i fler butiker så att jag inte behöver stå i kassan. Jag tycker att det är skönt att självscanna. Man slipper långa köer när det är mycket folk i affären och man ser lätt vad en vara direkt kostar istället för att försöka gissa kilopriset. Nackdelen är ju dessa idiotiska avstämningar man åker på hela tiden.

Det verkar ju också som om den där apparaten håller koll på de gånger man verkligen storhandlat och väljer att lägga avstämningen vid dessa tillfällen.

Det är vansinnigt irriterande.

Det verkar som om det är mer regel än undantag att man får en avstämning när man antingen verkligen verkligen storhandlat eller när man är som mest stressad.

Slår aldrig fel... förrän idag!

Jag hade ett par varor som inte ville scannas in så när jag var klar med handlingen, vilket inte var jättemycket, så gick jag till scanningskassan och sa till att jag behövde hjälp. Jo, visst kunde man hjälpa mig och hoppsan se det blev en avstämning idag.

Hur förvånad blev inte jag då?!

Jag hade inte handlat mycket och jag hade inte särskilt bråttom.

Glatt la jag upp mina varor på bandet och glatt hjälpte han mig att scanna in de varorna som inte gått in från början.

Självklart blev jag godkänd utan anmärkning och jag kände att detta nog måste varit dagens höjdpunkt. För en gångs skull kände jag att jag hade flyt. Jag tror nog att jag ska fortsätta självscanna och kanske ska man inte storhandla utan handla lite i taget så att det inte blir så mycket varje gång.... OM man nu skulle få en avstämning igen   menar jag.

Puss   

Visst är det så... att det är så otroligt mysigt att åka iväg på en liten semester ibland. Den kan vara kort eller lång, till snö eller sol. Den kan vara själv eller tillsammans med familjen och den kan vara av den lite enklare sorten eller riktigt exklusiv. I slutänden spelar det ingen större roll för visst är det alltid så skönt när man äntligen får komma hem.

Borta kan vara hur borta och hur bra som helst men visst är det så sant som Dorothy i Trollkarlen från Oz säger, "There´s no place like home", hemma är ändå alltid bäst.

Vi har precis kommit hem efter två dagar i storstaden där vi hämtat hem vårt stora troll från läger och visst var det så mysigt och härligt att se honom igen. Visst var det härligt att få krama honom, höra hans berättelse om det äventyr han varit med om. Självklart var det skönt att på eftermiddagen checka in på hotell, svida om och dra iväg på nöjesfält med båda trollungarna och åka karuseller, ta lotter och käka popcorn. Vi hade det underbart på kvällen då vi åt en mycket god grillbuffé och njöt av utsikten från restaurangen samt fortsatte åka lite karuseller och äta lite sockervadd.

Naturligtvis var det fantastiskt att få höra stora trollets smittande skratt och att få hålla om honom krama honom och bara njuta av att vi alla äntligen var tillsammans igen... men det var ändå inte... perfekt...

Det blev det dock ikväll, när vi kom hem. Nu kan jag slappna av lite mer, släppa lite extra på kollen på ungarna och bara njuta av vardagen... som innefattar semester men ändå.

Trots att jag inte kallar lägenheten vi bor i för tillfället för hem, så var det nog ändå det närmsta jag kommit i tanken att kalla den just hem. Det var skönt att få vrida om nyckeln i låset och känna att det som fanns innanför dörren var mitt... min trygghet... min egendom...

Mitt hem är min borg har någon klok människa sagt vid något tillfälle och det stämmer verklilgen tycker jag.

Vad tycker ni?

trivs ni hemma där ni bor?

vad är ett hem för er?

För mig har hem blivit synonymt med trygghet och stabilitet. Tyvärr har vi inte riktigt det här i lägenheten men nu dröjer det ju inte länge innan vårt drömhem är färdigt. I december kan jag förhoppningsvis ta ett djupt andetag, gå genom dörrarna till vårt nya hem och verkligen känna att Mitt hem är min borg.

Nu längtar jag verkligen tills dess... nästan lika mycket som jag längtat efter mitt äldsta troll dessa dagarna han varit borta.

Men nu är han äntligen safe... hemma hos mig igen... trygg och lika glad, underbar, klok och busig som han alltid  varit... Men visst verkar han lite tuffare, i alla fall på ytan   .

Men det får bli en annan historia.

Puss   

I morgon kommer det nog inget inlägg för i morgon är dagen äntligen här. Dagen då vi ska åka och hämta vårt älskade stora troll efter hans fem dagar långa äventyr på läger. Äntligen ska jag få hålla om honom, krama honom, pussa på honom och tala om för honom hur mycket jag har saknat honom och hur mycket jag älskar honom.

Vi ska självklart gå på nöjrspark när vi ändå är där och stanna över natten hela familjen. Det blir en liten minisemester... ska bli sååå mysigt. Det enda jag önskar är att jag hade haft lite fler dagar där så  man hade kunnat hinna med att hälsa på lite vänner också men det får bli en annan gång.

Just nu ser jag mest fram mot att gå och lägga mig, vakna upp, ta en dusch och sedan ge mig iväg med resten av familjen   . Det är en bit att köra men jag tar med mig en riktigt bra bok (förhoppningsvis), maken kör ju och sedan är vi snart där och hämtar vårt troll. I kölvattnet av vad som hänt i Norge känns det extra härligt att få hämta hem min store kille från lägret. Vill bara älska honom av hela mitt hjärta och få se och veta att han är säker... med mig...

Så nästa inlägg kommer på måndag och jag hoppas att ni kan ge er till tåls tills dess.

Mitt älskade stora troll. Snart snart är mamma och resten av familjen på väg för att hämta dig. Vi saknar dig så mycket allihop och längtar efter att få hålla om dig och vara med dig. Vi ser alla fram mot att få se vart du tillbringat dina senaste dagar och få höra allt om ditt stora äventyr. Det ska också bli så roligt att gå på nöjesfält med dig och lillebror, åka karuseller och äta popcorn. Jag tänker på dig alltid och jag saknar dig massor. älskar dig nu och för evigt.

Be safe.

Puss