Detta blir också en enkel dag tror jag.

Att svara på frågan om vad som gör mig lycklig är inte bara enkel, det är väl något som ändå är ganska självklart för säkert de flesta föräldrar.

Det som gör mig riktigt riktigt lycklig är skrattet från mina barn och deras närvaro. Att veta att mina små troll mår bra och har hälsan, att se dem leka med varandra och sina vänner och höra dem skratta det där kristallklara, bubblande skrattet är något som verkligen värmer min själ.

Mitt äldsta troll skrattar så där lite blygt men hjärtligt som bara en tioåring kan. han låter ung och gammal på samma gång och han skrattar åt de mest förunderliga saker som man gärna gör när man vill vara lite liten och lite stor på samma gång. Han skratt är dessutom det mest äkta skratt jag någonsin hört och jag älskar det.

När lilltrollet skrattar påminner det mer om en nyöppnad champagneflaska där bubblorna bara väller fram. Det är sprittande och kittlande och fnissigt och äkta. Just nu är han i den där fasen när skrattet ofta kommer i samband med något som har med prutt eller kiss och bajs att göra. Det är totalt fjantigt men otroligt smittsamt.

Det är vad som gör mig lycklig just nu, och det är nog vad som kommer göra mig lycklig även i framtiden. Att se och höra sina barn må bra, skratta och njuta av livet är väl vad själva livet går ut på, i alla fall för mig.

Så, vad gör dig lycklig?

Vad är det du tycker är det bästa som finns?

Nyfiken är jag... alltid :)

Puss   

Jaha, ytterligare en dag med en ganska enkel uppgift. Det finns nämligen bara två saker jag är riktigt rädd för.

Jo, visst kan jag räkna upp spindlar, ormar och annat knytt men när det väl kommer till kritan och vi snackar riktig rädsla så försvinner de där små kypen och annat tar vid. Två andra saker för att då vara exakt.

Först och främst är jag otroligt rädd för att något ska hända mina barn. Jag menar inte att jag har dem i en skyddsbubbla, jag är medveten om att de måste få leva sina liv och göra sina egna misstag men likväl kan jag sätta mig ner och börja storgråta vid tanken på att någon av dem skulle försvinna från mig på ett eller annat sätt. Det tror jag att varje mamma känner så det är kanske inte så ovanligt. Tyvärr är det en realitet för vissa, till och med vissa i min vänkrets och det går inte en dag utan att jag tänker på min vän och hennes familj  .

Det andra jag är riktigt rädd för, och det har jag nog varit inne på tidigare, det är okontrollerad smärta. Jag är inte rädd för att dö men jag är verkligt rädd för att det ska innebära en massa smärta som jag inte kan kontrollera. Jag är ändå van vid smärta och lever med det varje dag, men det är ju en smärta som jag vet vad den kommer från och som jag kan kontrollera. Att genomlida en riktigt plågsam död där man inte har möjlighet att kontrollera smärtan är en av de saker som verkligen skrämmer mig, det är jag riktigt rädd för.

Vad är ni rädda för därute?

Vilka är era mest skrämmande tankar?

Och hur gör man egentligen för att överkomma sina rädslor, går det ens?

Tills nästa gång...

Puss   

Äntligen, en dag med en riktigt lätt utmaning, jag kastar mig in i den direkt.

För några år sedan läste jag En kvinnas resa av Agneta Sjödin. Den grep tag i mig och jag tyckte mycket om den och även om det är en ganska enkel bok så är det en bok full av självrannsakan och känsla.

Nedan följer ett utdrag om boken, självklart kommer utdraget från Boksidan.net

Maria är en sökare. Hon döljer sin dåliga självkänsla och sin oro bakom en glad fasad och förtränger upplevelser som hon inte orkar konfrontera. Ständigt söker hon bekräftelse och lockas av förälskelse och passion, men hon finner aldrig lyckan. Vad ska hon göra för att bryta det destruktiva mönstret? Hur ska hon leva för att bli lycklig?

En klok och berömd man råder henne att vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien; då kommer hon att få svaren. Maria vandrar nästan 80 mil på nitton dagar. Hon vandrar ensam men får många nya vänner utmed vägen. Det blir en resa inåt och framåt, där möten med människor med andra livserfarenheter och nya tankesätt ger henne styrka att möta sig själv. Äntligen vågar hon släppa fram förträngda minnen som plågat henne länge: övergreppet och förhållandet som skadade hennes innersta. Pilgrimsvandringen blir en oförglömlig resa och början på förändring. Det är en ny och starkare Maria som når katedralen i Santiago.

Det är en självbiografi och jag tycker verkligen att den är värd att läsa. Läsaren kommer upptäcka att mycket av det som står i boken stämmer överrens på en själv och det är det som gör boken så bra.

NU till min utmaning. Sedan jag läste denna boken har jag också närt drömmen om att vandra El Camino, en resa på 80 mil, för att utveckla mig själv och kanske få en bätter bild av mig själv och min kompetens också. Denna vandring är min utmaning och nu kommer den dessutom bli verklighet.

Under våren 2013 kommer jag vandra längst El Camino tillsammans med tre goda vänner. På starta eget kusen jag gick i våras fanns, bland andra, tre personer som närde samma dröm som jag och vi har bestämt oss för att tillsammans vandra El Camino under just våren 2013. Detta innebär att vi under nästa år behöver "övningsvandra" ett par leder i vårt eget land först och att vi noga måste förbereda, söka sponsorer och stependier med mera. Det ska bli riktigt roligt och jag ser verkligen fram mot detta. Självklart kommer alla vandringarna, även den stora, att läggas upp på bloggen.

Det är MIN utmaning...

Vad drömmer du om?

Vilken är din personliga utmaning du skulle vilja eller ska göra?

Det tycker jag hade varit roligt att veta .

Puss   

... och erkännerm ig besegrad...

Även om solen lyserjust nu måste jag inse fakta...

Det är höst!

Puss     

Åh, vad jag blir glad idag.

Hos myziga Millah kan man tävla om valfritt vara hos myza.se och jag ÄR ju en riktig sucker när det gäller tävlingar så självklart är jag med på ett hörn.

Tävlar gör man som sagt HÄR hos Millah:

Detta vill jag vinna: ett stort doftljus med doften slumbering moon!

Självklart hejar jag på mig själv men önskar er andra lycka till också.

Puss   

Tja detta blir nog ganska lätt. I detta just nu så kommer jag nämligen inte på någon riktigt häftig utmaning jag gjort. Möjligtvis denna månadsutmaningen då   .

Nej, ärligt talat, det mest utmanande jag gjort var nog när jag hoppade bungyjump tror jag. Jag blev utmanad av ett par killpolare när jag pluggade på folkhögskola och antog självklart utmaningen som bestod av ett "Hoppar du så hoppar vi" med tillhörande flin och kärvänligt hån om att kvinnor är det svagare könet...

Vid den tiden i mitt liv var jag fri, singel och sorglös och jag backade nästan inte för något. Utmaningar var något jag inte eftersökte men alltid välkomnade om de var av intresse för mig och jag såg det kanske lite som personlig utveckling att anta en utmaning som kunde föra mig framåt i sökandet efter mig själv.

Jag är inte direkt höjdrädd även om jag inte är överförtjust i höjder heller men jag kan ärligt säga att när man står där uppe, på en pytteliten plattform ett tjugotal meter upp i luften och med endast ett litet gummiband kring fötterna... tja, då är man inte så värst kaxig alltså...

I alla fall inte jag   .

Men det var en utmaning, jag hade (vid ett sinnessvagt ögonblick) antagit den och jag var tvungen att ro den i land.

Jag kan ärligt säga att när jag stod där uppe och kollade ner så var det riktigt frestande att backa ur... men där nere stod också de två grabbarna som utmanat mig och det vore väl f-n om de två skulle vinna över min egen rädsla... Så när killen som står jämte mig, drar lite i min säkerhetssele och i repen och förklarar att "du ska INTE hoppa hör du det, du ska bara falla" så trängde jag undan reptilhjärnan i mig som skrek DU ÄR GALEN och jag fokuserade på mina polare där nere och deras hånflin. Jag tog ett steg rätt ut i luften och jag föll och föll och föll...

För mig kändes det som en evighet innan det där gummibandet sträcktes ut och jag istället helt plötsligt rycktes uppåt... och neråt... och upp igen men med lite mindre ansats för varje gång. Efter en, i mitt tycke, evighet av självransakan, fastspänd upp och ner i det där gummibandet fick jag tillslut fast mark under fötterna och kunde i slutänden och på darriga ben konstatera att jag än en gång hade vunnit en utmaning... en utmaning över mig själv.

Om killarna höll sitt löfte?

Tja, en av dem gjorde det, den andre backade ur när han stod uppe på plattformen och jag misstänker att han går under benämningen "den lille kycklingen" än idag   .

Vad har varit din största utmaninghittills i livet?

Vilken utmaning skulle du aldrig anta?

Och vilken utmaning drömmer du om att få?

Kunde vara ganska roligt att veta.

Tills nästa gång...

Puss   

Jag VISSTE att det fanns en anledning till deras totala övertro på sig själva...

Är de inte ens hopmonterade är det ju inte konstigt att de är som de är ;)

Kolla detta:

Puss   

Oj då. Detta blir verkligen inte lätt, bra vitsar är ju bäst "live" om man så säger så att köra den som skrift blir en utmaning men jag gör ett försök.

Det var under tennisveckan i Båstad och lille Kalle kommer inspringande till sin pappa och är helt entusiastisk.

- Pappa, pappa du kommer aldrig tro mig när jag berättar det här...

Pappan titta på sin son och frågar, som en god far ska fråga: - Vad då min son?

- Jag har precis träffat Robert Söderling, pappa och han pratade med mig, MED MIG, pappa.

Pappan förstår sonens entusiasm, ler och svarar: -Nej men vad roligt min son, vad sa han till dig då?

Sonen svarar med myndig stämma: -FLYTTA DIG FRÅN BANAN UNGJÄVEL!

Nej, den blev inte särskilt bra i skrift men jag tycker den är hysteriskt rolig ändå... trots att detta helt är min egen version... I originalet är det lille Pelle som pratar med Björn Borg men det kändes lite out of date så att säga... Och vad skulle Björn Borg göra i Båstad liksom   .

Tills nästagång...

Puss