Jomenvisst, så är fallet.

Målet för min irritation handlar återigen om bloggare i synnerhet och bloggar i allänhet.

Jag har full respekt för att vissa bloggare bloggar mer än andra och jag anser självklart att det är upp till den som bloggar hur mycket eller lite man vill skriva MEN, jo självklart finns det ett men   , tänk på vad och hur du skriver om du lägger upp en rekommendation i rampljuset.

As I write, ligger det uppe ett promotande i rampljuset om en tjej som behöver "hjälp hjälp hjälp med att välja" och okej, det kan jag väl göra snäll som jag är...

Problemet är bara att när jag går in på hennes blogg för att se och läsa vad det är hon behöver hjälp med så har hon uppdaterat och skrivit så många inlägg att jag inte är människa att hitta inlägget hon antagligen avser med rampljustexten?!

Va???

Snacka om tio totalt bortkastade spänn!

Jag menar verkligen allvar, där var kanske tio inlägg eller mer, skrivna samma dag. Dessutom var inläggen skrivna hoppigt och hastigt så det gick egentligen inte att utläsa något vettigt alls utav bloggen.

Sådant tycker jag är trist och jag tycker det är brist på intelligens, förlåt men det är min åsikt. Hur kan man lägga upp så många olika inlägg och inte ha något vettigt att säga i något av inläggen? Jag vill inte läsa "kolla min outfit för idag" med en bild... och sedan var det liksom slut där. Jag är inte intresserad av att veta att "Nu drar jag till Jossan" och punkt, det var allt?!

Jag undrar lite VEM är intresserad av att veta det?

Jo, Jossan är det säkert men hon är nog den enda och då kan man ju skicka ett mess istället för att lägga upp det på bloggen, eller?!

Jag bara undrar, varför inte skriva ett eller två intressanta inlägg om dagen som innehåller mer än två meningar och en bild då kanske man skulle få lite fler läsare och man skulle definitivt verka lite mer seriös?!

Självklart, läs nu SJÄLVKLART, kan man lägga upp två meningar och en bild i ett blogginlägg, det är inte det jag säger men att göra det VARJE gång?!

No no no, det är inget för mig och jag begriper inte varför man vill promota ett av dessa inläggen i rampljuset när man som läsare ändå inte hittar dit på grund av alla andra inlägg som ligger framför och efter. Som sagt, snacka om tio bortkastade spänn.

Nej, jag gillar spännande, intelligenta och kloka inlägg varvat med lite lättsamheter men där andemeningen ändå ligger i en bakomliggande tanke som man följer upp... DET är min kopp thé.

Ciao     

Idag har magen varit stabil och jag och familjen samt syster har varit på GeKå´s och handlat. Vi skulle ju åkt igår men min mage ville inte alls vara med så det var bara att ställa in och hoppa i bilen idag i stället.

Och jag kan säga att det var shopping på hög nivå och sista gången som maken får följa med... Så dyrt har det ALDRIG varit när jag handlat på GeKå´s tidigare. Jag brukar alltid skriva en lista och jag brukar ha den som riktmärke när jag handlar och jag vet ungefär vad det brukar stå i slutet på kvittot... Idag, however, blev det betydligt dyrare än det brukar och det enda som skilde sig från alla andra gånger var att maken var med   .

Men men, ibland blir det så... Jag kan ju stoltsera med att stortrollets julklappar är färdighandlade, dessutom är vi en bra bit på väg när det gäller lilltrollets klappar också. Att vi även handlade en massa kläder till trollen som de fick direkt och inte i julklapp som brukligt kan ju också vara en bidragande faktor... Det löser sig nog i slutänden.

Det enda jag däremot ställde mig lite tvekande till var att jag faktiskt ville handla lite till huset. Det är trots allt bara tre veckor kvar innan vi få nyckeln och jag hade tanken klar kring vad jag ville titta på, men det bidde ingenting  . Nej faktum var att jag inte hittade en endaste sak till vårt nya hus... men det gör inte så mycket för snart bär det nog av till GeKå´s igen. Om allt går vägen så får vi en liten familjemedlem med fyra tassar i februari/mars och då måste vi ju handla en hel massa till vår lilla (s)katt.

Men för tillfället tänker jag sjunka ner i soffan och bara... vara helt enkelt. Både kropp och knopp är helt slut så jag säger bara...

Puss    

Tänkte jag skulle dela med mig av ett riktigt gott tips om jag inte gjort det innan.

Det finns en restaurang i Halmstad som heter Verona, det är en restaurang där vi brukar vara mycket eftersom de har mycket god mat, otroligt trevlig service samtidigt som de håller hyfsade priser.

Senast jag och maken var där beställde vi in deras mörade biff, en riktig höjdare måste jag säga. Ovanpå biffen låg två friterade lökringar, jag gillar ju lökringar så jag satte tänderna i en av dem fortare än kvickt... och det var det godaste jag ätit på länge. De var otroligt knapriga med lite sälta och den mjuka nästan lite söta löken innuti var helt perfekt friterat. Jag blev eld och lågor och kunde inte sluta berömma dessa fantastiskt tillagade godsaker, jag berömde dem så intensivt att det plötsligt dök upp en hel tallrik med ännu fler lökringar framför mig. Jag åt tills jag blev alderles vimsig.    Ägaren hade berättat för kocken hur mycket jag berömde denna nya delikatess och då hade kocken helt sonika gjort en hel tallrik till mig.

Mitt tips blir alltså följande: Om ni har vägarna förbi Halmstad så kan ni knappa in Laholmsvägen 27 på GPSén och då kommer ni till bästa restaurangen i stan, Verona. Vill ni vara säkra på att få plats är det nog också bäst att boka bord och det görs på telefon 035-103810.

Fråga lite snällt efter lökringarna som ombloggats hos filoZophie så kanske du kan få köpa en tallrik, de finns nämligen inte på menyn som egen rätt... ännu... jag jobbar på det   .

Jag sitter dessutom och snickrar på en pizza som självfallet måste innehålla just lökringar... jo, så goda är de faktiskt.

Och glöm inte vart ni hörde det först.

Puss   

Idag blir en väldigt lugn dag.

Igår fick jag ringa akut till min goaste kiropraktor för behandling. Bäckenlederna hade låst sig och även ländrygggen hade sina problem, men knix och knak lite senare så kan jag i alla fall gå utan att bita ihop av smärta. Jo då, ryggproblem har man haft sedan tonåren. Varför vet jag inte men det är jobbigt, enda fördelen är väl att jag är smärttålig som få.

Nu är det i alla fall bättre och jag får ABSOLUT inte sitta för länge vid datorn men jag kan heller inte stå och gå för mycket för då gör det ont igen. Tänkte försöka ta en liten lätt promenad runt kvarteret efter lunch, vi får se hur det går.

Igår hade vi avslutning på min skrivarkurs också. Det var intressant och har varit en bra kurs tycker jag. Det finns en fortsättningskurs men jag vet inte om jag ska gå den... i alla fall inte nu. Den kursen går mer ut på textdiskussion och de övriga deltagarna ville absolut att jag skulle gå den då de vill läsa fortsättningen på det alster jag hade med mig i går. Problemet är att jag inte skrivit tillräkligt mycket på detta alster och jag vet heller inte hur mycket jag skulle vilja läsa för gruppen innan hela romanen är klar.

Jag vill ju liksom inte avslöja tanken bakom min berättelse då den är lite unik. Något som jag dock har lärt mig på kursen och ska försöka rätta mig efter är att man ska försöka skriva lite varje dag.

Tidigare har jag suttit och väntat på inspirtion men det fungerar ju inte utan som författare måste du skriva varje dag för att komma vidare i berättelsen och detta har jag verkligen tagit till mig och försöker i alla fall... Jag klarar ju av att blogga mest varje dag och då borde jag väl klara av att skriva lite varje dag   

Igår hade jag också min fina syster på besök när jag kom hem från kursen. Jag vet inte varför men igår så längtade jag något så in i bomben efter henne så det var så roligt att se henne sitta i min soffa och vänta på mig. Det blev ett par koppar thé och mycket prat och vips var hon tvungen att åka hem. Jag gillar inte när tiden går för fort    men i morgon åker vi till GeKå´s så då får jag ju en hel dag med henne :)

Nej, nu är det faktiskt dags för lite lunch men jag antar att vi snart hörs igen.

Puss   

Ibland blir jag lite trött på folk. Kan inte ni också bli det?!

Känslan av trötthet och lite hopplöshet uppstår oftast när man, eller läs jag det funkar också, har bestämt vissa saker med någon och sedan blir det liksom inget av det...

Förstår ni hur jag tänker?

Jag tycker personligen att om man har sagt eller bestämt en viss sak så skall man försöka köra på det. Visst, sedan händer det ju alltid att det kan skita sig, något kan komma i vägen, något kan hända, man kan få rycka in och jobba trots ett avtalat möte eller vad som helst men då kan man snacka om det... och det kan väl ändå inte vara ok att det ALLTID dyker upp något annat när man bestämt något?!

Vad tycker ni som läser detta?

Är det ok att alltid avboka eller komma med ursäkter vaje gång man bokat något?

Jag menar, hur ska jag tolka det?

Är det fel på mig?

Är det jag som är bossig?

Tycker människan kanske inte ens om mig?

Nej, jag vet att jag är bedårande och att alla gillar mig *himmlar med ögonen*, men man börjar ju fundera...

Vi tar ett scenario som exempel. Jag ringer till A. och bokar en fika. Dagen innan fikan hör jag av mig till A. och bekräftar tid och plats. A. hör inte av sig tillbaka. Nu messar, mailar eller försöker jag ringa A. för att få bekräftat av A. att vi faktiskt ska ses men A. hör fortfarande inte av sig. Ska jag då gå till den bestämda fikan eller ska jag strunta i det då jag inte fått svar?

Vad tycker ni att man ska göra i det läget?

Om man har ett väldigt viktigt möte inbokat, som faktiskt har att göra med ens egen framtid, bör man då inte i alla fall svara på mess eller mail gällande detta möte då. Som att : "Hej, nej jag kan inte komma eller hej, jo jag kommer".  Om man dessutom själv har varit med och initierat dessa framtidsplaner är det då inte ganska viktigt att man FÖRSÖKER ta sig till mötet?

Jag bara undrar.

Jag tillhör i alla fall den kategorin som anser att vi hade bestämt något, vi har ganska långt gående planer och nu är det möte på måndag. Detta blir sista chansen sedan tutar jag och kör själv om det ska vara så.

Tycker ni jag har fel???

Puss   

Jag kan inte hjälpa det men jag blir verkligen lika glad varje gång jag få en Award. Det är liksom den ultimata bekräftelsen på att någon verkligen gillar det man gör och skriver.

Denna Awarden har jag fått av MissVivis, mycket smickrande då jag vet att hon förljer en hel massa bloggar faktiskt...

Tack gulle du för denna.

Foto: FiloZophie 2011

När du fått awarden ska du länka till den man fått den av, fullborda de 5 meningarna och skicka den till 5 andra bloggar.

1. När ingen ser eller hör mig… Så dansar jag. Helt ärligt. Spelar ingen roll om jag är ute och går, är ensam hemma eller är och handlar. Är jag ensam och ingen ser så rockar jag loss.

2. Jag går aldrig hemifrån utan… min plånbok. Vad som  helst men inte utan plånboken, har jag bara den löser sig allt annat.

3. Min blogg heter som den gör för att jag… är en riktig filosof, jag har alltid fått höra att jag ser ut som en Sofie och dessutom är en av mina favoritböcker Sofies värld som är en grundkurs i filosofi och dess historia skulle man kunna säga.

4. Om jag vågade skulle jag… starta eget. Men jag är snart där så det börjar kanske bli dags att omvärdera den meningen;)

5. Om tio år kommer jag att… driva eget bolag som går fantastiskt bra. Jag har det övergripande ansvaret men kan även ägna mig åt min hobby, att skriva och jag har då precis släppt min andra bok. 

Vilka fem skall vi lämna vidare till?

Det finns många bra att välja mellan...

Det får bli de härliga bloggerskorna:

Caroline

Hanna

Katta

Olgalicious

Riesling

Grattis tjejer. Ser fram mot att få läsa lite mer om er :)

Tills vi hörs igen...

Puss   

Jaha, då vart det dags igen.

Det ska töjas och bändas och vridas och vändas för att se hur mycket vårt äldsta troll har vecklat ut sig under året som gått.

Jag tycker att det är rätt så roligt med alla dessa utvecklingssamtal som man har både på skola och dagis och med tanke på hur extremt noga de är på den verksamheten där vi har våra barn så begriper jag inte hur man kan gå ut nian utan att kunna läsa och skriva, men det händer ju faktiskt.

Vi har valt att ha barnen på en Montessoriskola/förskola och det har vi hittills aldrig ångrat. Äldsta sonen går nu i fyran och han stortrivs i skolan och utvecklingssamtalen gällande honom brukar vara en ren fröjd att gå på.

Han ääääär så duktig och han ääääär så snäll och han ääääär så intresserad och han ääääär så populär, brukar det heta. Ja, det är väl bra men jag är mest nöjd om han tycker att det är ROLIGT att gå i skolan. Att han känner att han lär sig något, får nya utmaningar och att han trivs. DET är det viktigaste för mig, sedan är det självklart roligt att han presterar bra men det är inte huvudsaken.

Hur det kommer bli med lilltrollet vet jag inte. Han är oliks sin större bror och inte lika vetgirig och intresserad. Han flyter liksom bara med... Det kan vara väl så viktigt det och intresset kommer kanske. Jag kan bara inte begripa hur två så lika barn kan vara så otroligt olika?! Lilltrollet går nu sista året på dagis, jo jag säger dagis, och han trivs bra och livet leker. Han är en ganska sorglös figur och hänger på det mesta som händer. Han tar inga egna initiativ ännu, men han vet minsann hur han ska charma byxorna av både barn och vuxna... Det blir till att vara mycket noga med att lära honom hur man behandlar tjejer annars blir han livsfarlig när han blir äldre   .

Men nu var det ju äldsta trollets utveckling som skall avhandlas idag och vi får väl se hur det går men jag tar för givet att jag kommer vara minst tre meter lång när jag går där ifrån... precis som jag brukar vara.

Puss   

Idag reflekterar jag lite över detta med skolfoton. Äldsta trollet har tagit foto på sin skola tidigare i höst och nu var det dags för lilltrollet på dagis. Jag kollar igenom dessa påseendelappar som de kallas och blir alderles förundrad.

Hur kan man ta så hutlöst betalt för ett par kort?!

Och ofta blir de inte ens bra...

Jag blir faktiskt ganska upprörd och irriterad då man förväntas köpa hela portättserien fastän man vet att minst hälften av bilderna blir liggande i sitt kuvert. Jag har i alla år köpt hela paketet såklart och varje år hittar jag de gamla kuverten med bilder och inser att jag inte borde ha köpt när vi aldrig gör något av bilderna. Ja, visst tar man de små och lägger i plånboken och tar förstoringarna och ger till mormor, morfar och farmor men resten då?!

De blir liksom bara liggandes.

Så i år har jag fattat beslutet att vi inte ska ha korten. Nej istället är det en av de andra mammorna på dagis som fixat en privat fotograf som vi kan gå till som har satt ihop ett jätteförmånligt erbjudande till oss.

Jag har dessutom kollat stora trollets bilder och han blev verkligen inte bra så varför ska jag betala för det. Nej, detta året testar vi med den privata fotografen och så får vi se vad vi tycker om det.

Självklart kommer jag köpa fotokatalogen till stora trollet och gruppbilden till lilltrollet men utöver det blir det inga foton beställda av det stora skolfotoföretaget utan det blir lite bilder som man verkligen kan använda hos den privata fotografen.

Hur brukar ni göra?

Vart hanar era skolfotobilder?

I byrålådan?

Puss