Senaste inläggen
Here´s Zophie….
Hej bloggen, det var ett tag sedan.
Var har jag varit, vad har jag gjort och varför övergav jag dig?!
Relevanta frågor och ska jag vara ärlig måste jag säga att jag inte har något riktigt bra svar. Jag kan delvis förklara med en 40-årskris, två utmattningssyndrom, härdsmälta i hjärnbarken, kvarstående kognitiva svårigheter och ett totalt tapp av energi och ork. Jag orkade inte. Jag orkade inte med mitt liv, med mig själv, med min familj eller ens mina barn. Jag har under en lång period varit tvungen att hushålla med min energi, den lilla jag haft och prioritera. Inte roligt för en person som alltid haft tusen järn i elden, varit full av energi och haft tusen olika idéer. Där av radiotystnad… i flera år. Det tar lång tid att komma tillbaka, att hitta hem igen. Tid och lite mediciner.
Varför kommer jag tillbaka nu då? Tror jag att allt är förlåtet och att vi bara kan ta vid där jag slutade sist?! Tja, vad ska jag svara på det… Ja, det tror jag. Det känns väl som om jag fortfarande har en hel del att säga. Kanske nu mer än någonsin. Och jag har dessutom upptäckt att jag behöver skrivandet för att må bra. Jag behöver få uttrycka mig och skriva av mig för att bibehålla min mentala hälsa. Jag behöver ett forum där jag kan få vara jag och bara jag. Jag behöver dig för att hitta mig själv.
Jag vet att jag har mycket att ta igen, mycket att berätta, många pusselbitar att lägga och mycket förtroende att bygga på nytt. Jag kan inte lämna några garantier men jag lovar att jag ska göra mitt allra bästa för att ta igen förlorad tid.
Jag är ledsen att jag övergav dig. Ledsen att det blev som det blev när det inte blev som det borde. Men samtidigt är jag här och nu. Jag är tillbaka med ny energi, nya tankar och filozophier och med ett nytt glöd i tangenterna. Jag ska göra vad jag kan för att börja bygga igen. Bygga förtroende, bygga ärlighet, bygga läsare, bygga känsla… Jag ska göra vad jag kan för att börja bygga upp mig själv igen.
Peace and out
Jaha och hejsan kära bloggen.
Sist jag skrev var det september 2013 och det som var tänkt som en nystart av både mig, jobb, bloggen och livet i sig blev ett totalt magplask.
Tanken var att jag och en kollega skulle starta eget men det sket sig totalt då AF drog in på alla de tjänster som vi tänkte att vi skulle leverera. Därefter började ryggen krångla och då sket sig träningen vilket fick ryggen att strejka än mer vilket... ja moment 22 alltså.
I november blev svärmor dålig och gick väldigt hastigt bort vilket gjorde att man helt tappade sugen och rygg och vikt och hälsa och jobb och allt bara havererade. Julen kom och gick, visserligen inte helt obemärkt förbi, vi har ju barnen att tänka på men orken tröt och deppressionen var nära förestånden...
Men efter regn kommer solsken...
Efter jul och nyår... och viktuppgång och ryggont och allt annat elände så kom vändningen.
Jag fick ett nytt jobb.
Jag fick ett bra jobb.
Jag fick ett chefsjobb.
Och jag älskar det :)
Det är ett vikariat som gruppchef på ett stort företag men möjlighet till förlängning kan finnas har man sagt mig. Jag får jobba med det jag verkligen älskar, nämligen att utveckla människor med någon form av funktionsnedsättning. Mitt jobb är att motivera, peppa, stötta och utveckla deras självförtroende, deras självbild och självkänsla så att de vågar ge sig ut på den reguljära arbetsmarknaden igen. Ett fantastiskt roligt jobb och jag känner att jag lär mig så mycket och utvecklas så mycket själv i mitt jobb. Av den anledningen bestämde jag mig också för att ta mig i kragen och ta tag i min rygg och min vikt en gång för alla. Nu tränar jag varannan dag i 45 minuter genom att jag springer på min yngste sons studsmatta. Det är skonsamt för kroppen, ryggen och knäna och min kiropraktor är mycket nöjd med min utveckling. Kilona är det si och så med än så länge men det kommer så småningom.
Jag börjar känna mig starkare, jag börjar känna mig piggare, jag börjar känna mig gladare och det känns just nu som om möjligheterna börjar te sig oändliga för mig.
Vi får väl se vart jag hamnar och hur det går men jag har lärt mig att man alltid har ansvar för sin egen lycka och sitt eget välmående och det måste jag ta ansvar för nu.
Förhoppningsvis kommer bloggen få följa med på min nya resa, om jag känner att tiden och viljan finns...
Puss
Jaha, idag var det dags igen.
Något som legat i träda under en längre tid var det dags att inviga idag.
På darrande ben stapplade jag in och tog plats.
Nej, det var inte min första skoldag, det var första träningsdagen på evigheter.
Nytt pass, en hel del nya människor men samtidigt så bekant.
Jag går på gammal hederlig husmorsgympa som jag kallar det. En blandning mellan aerobics, core, pilates, ja lite allt möjligt gör vi på våra pass. Denna gången hade vår fina ledare även blandat in lite bollywood och riverdance så det ska bli riktigt roligt att se vad detta kan utvecklas till innan höstterminens slut
Så nu är man trött och lite sliten, träningsvärken kommer komma som ett brev på posten under morgondagen men den är så välkommen för det var så kul att vara på banan igen.
Jag hoppas också att det kan ge mig en liten boost när det gäller viktnedgången också.
Jag ock maken kör ju 5:2 och visst har jag gått ner 5 kilo på 2 månader men nu har det stagnerat lite och jag tror att det är konditionen, fysiken som behöver få sig en skjuts och så kommer det bli nu hoppas jag.
På torsdag tar vi nya tag med ett tufft och krävande e-fit-pass... det ska bli spännande. Men mer om det en annan gång, nu blir det soffhäng.
Puss
Japp, så var det dags för ett litet boktips igen.
Idag har vi haft bokbytardag igen och det var lika trevligt som vanligt.
Denna gången var vi hos kära LaMor och bytte böcker.
Jag hade med mig 5 böcker varav alla nästan var lika bra.
En del av er har säkert läst dagens boktips men jag tänkte ändå slå ett slag för boken:
Detta är tydligen tänkt vara en ungdomsbok men jag måste säga att jag tycker att den väl kan läsas av alla.
Handlingen utspelas i Engelsfors, en vanlig stad där inget vanligtvis händer. Sex tjejer har just börjat gymnasiet och där slutar likheten mellan dem. De har inget gemensamt - förutom att en uråldrig ondska jagar dem.
Plötsligt är gymnasiet på liv och död - bokstavligt talat och de måste lära sig samarbeta trots sina olikheter, och kontrollera de magiska krafter som vaknat till liv inom dem. De vävs dock samman på olika sätt och tillslut måste de samarbeta och stå enade mot ondskan.
Mycket bra bok och lika bra är Eld som följer på denna. Nu ser jag dessutom fram mot den avslutande tredje boken som kommer snart, hösten 2013.
Boken får en mycket stark trea, på gränsen till 4 om jag få säga min mening och det får jag för det är min blogg .
Så vill ni kura upp i favoritfåtöljen med en riktigt bra bok som inte är en deckare så rekommenderar jag denna.
Puss
Jaha, då har det inte blivit bloggat på ett tag igen.
Denna gången ställer jag mig helt utanför dock och skyller på Telia, eller Felia som de skulle döpa om sig till.
I två veckor nu har vårt nät strulat, jag inte bara nätet utan allt. Ingen tv, ingen dator och ingen telefon!
Hur tror ni det har funkat med två speltokiga trollungar?!
Eller som äldsta trollungen sa "telia förstör mitt sociala liv"!!!
Nja, har han inte större problem än så må det vara hänt men ändå.
Vad som hände var att förrförra torsdagen sa det bara *poff* och så försvann allt. Jag ska inte säga något för det har fungerat klockrent (nåja) ett drygt år och visst kan saker krångla ibland, det är helt ok.
Felanmälan gjordes på torsdagen men de behövde ända till måndagen på sig för att ordna upp det. Så långt var allt frid och fröjd men tyvärr dröjde det inte mer än några dagar innan samma fel uppstår igen *poff* allt försvann. Denna gången vart man ju måttligt irriterad så det var bara att ringa igen och felanmäla igen. Det tog några dagar så funkade det igen men säg den lycka som varar. Efter endast någon dag så sa det bara *poff* igen och allt försvann IGEN!
Att saker strular någongång kan jag ta men att samma fel uppkommer TRE gånger, det är under all kritik.
Nu har vi dock fått allt tillbaka igen och denna gången hävdar de att de löst problemet men jag är skeptisk...
Jag bara väntar på ett nytt *poff*...
Men till dess har jag i alla fall presterat ett inlägg, vi får väl se hur länge det dröjer till nästa ;)
Nej skämt åsido, denna gången ska allt funka då de haft en riktig tekniker på plats för att lösa ett tämligen enkelt problem, det hade nämligen bara kopplat fel och en viss kompensation kommer vi få också så nu får man väl bara lita på att det kommer funka.
Jaja.
Förhoppningsvis hörs vi snart igen och då kan vi diskutera 5:2.
Vad har ni att säga i den frågan govänner :)
Puss
Har ni tänkt på att allt som man vill ska bli så rätt, ibland blir så fel?!
Det har hänt mig nyligen och jag har faktiskt vänt och vridit på saker och ting för att förstå hur det, som skulle bli så bra, kunde slå slint och gå så fel...
Problemet är att jag inte har något bra svar.
Har ni svar?
Jag har kommit så långt i min tanke och utveckling att jag nog måste säga att en av nyckelingridienserna i denna filozophiska tanke stavas KOMMUNIKATION!
Fast samtidigt, om kommunikationen hade funkat hade det nog inte behövt bli så fel?!
Kanske är det snarare bristen på kommunikation som är problemet?!
Ni vet hur det är när man säger en sak och man hör redan från början att det blir lite fel och sedan får man lite mothugg, självklart eftersom det blev lite fel, och då känner man sig förorättad och blir lite sur och så säger man något som blir ännu mer fel och sedan är liksom karusellen igång och då blir allt fel efter det?!
Har ni varit med om det?
Det har, som sagt jag, nyligen och jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att tänka efter före.
Varför ska det vara så svårt att yttrycka sig korrekt inför de personer man älskar mest?!
Ett bra ordspråk säger att man har fått två öron och en mun för att man ska lyssna mer och prata mindre, eller som en bekant till mig uttryckte det: Man bör har elefantöron för att lyssna med och musmun att prata med!
Jag tror att jag verkligen ska ta det till mig och reflektera över denna tanke varje gång jag ska uttrycka en känsla. För när det gäller känslor mellan människor som älskar varandra måste man kanske försöka lite extra, så att det inte blir pankaka av alltihop.
Jodå, tackar som frågar, så börjar mitt klavertramp lösa upp sig om än i små små steg. Men hellre små steg mot en lösning än en total slutlig låsning?!
Det är kommunikationen som styr hur utgången blir, så jag försöker koppla på elefantöron och musmun för att nå ett bra resultat. Det är väl en bra strategi?
Eller vad tycker ni?!
Puss
Tja, från att gå från boktips igår till att komma med lite eftertanke idag, det är tvära kast på denna bloggen
Samtidigt finns det just nu lite orosmoln på min himmel och när min värld inte riktigt är som den ska vara så snubblar jag alltid över samma poetiska strof av Alf Henriksson:
"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer"
Alf Henriksson
Detta är för mig ingen självklar begravningsdikt utan den kan användas vid många tillfällen i livet tycker jag. När saker inte blev som man önskade, när något har hänt, när man blivit sviken eller besviken eller när man bara känner sig ensam och missförstådd tycker jag att den passar utmärkt. Många gånger har jag filoZoferat över meningen i dikten men fortfarande har jag inte hittat något facit, jag tvivlar på att det ens finns något. Jag tror att jag kanske har rätt i min tanke att dikten är skriven för att passa alla minst en gång i livet...
Vad tror du?!
En annan strof jag fastnat för just nu och som jag försöker ta till mig är Karin Boyes:
"Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd." |
ur "I rörelse" från "Härdarna" |
När man behöver lite eftertanke kring meningen med livet och varför saker blir som de blir när man känner sig sviken och missförstådd, jag då levererar Karin som bäst .
Jodå, jag har ett djup jag med och just nu sjunker jag långt ner i det, för ett tag, men jag lovar simma till ytan snart igen.
Puss
Dagens boktips:
Jag har länge haft en viss Herr Theorin som favorit när det gäller författare men nu tror jag bestämt att han har fått en stark konkurrent om rollen som min favorit.
Jag har precis läst ut första boken (andra boken rent teoretiskt men den riktigt första boken är tydligen inte läsvärd) av Jussi Adler-Olsen och jag är mycket nöjd. Det ska bli mycket spännande att läsa de kommande böckerna om hans huvudperson Carl Mörk.
Carl är en cynisk polis som precis undkommit ett skottdrama med livet i behåll där hans ena kollega avled och den andre kollegan nu ligger på sjukhus förlamad från huvudet och ner. Han är bitter, har panikångest, är missnöjd och vet inte riktigt vad han vill med livet. För att få bort en oberäknelig Carl Mörk från "de fina korridorerna" på polishuset skapas så avdelning Q, med kontor nere i källaren, som han sätts som chef för. Tanken bakom avdelning Q är att man ska granska och försöka utreda tidigare ouppklarade fall en sista gång innan de skrivs av. Till sin hjälp får Carl en liten entusiastisk man vid namn Assad som assistent som ska städa och koka kaffe. Assad har dock ett otydligt förflutet och när det första fallet som Carl ska granska gäller en sedan länge försvunnen slipad kvinnlig politiker förstår Carl snart att Assad kan bli väldigt användbar.
Jag tycker boken var lite trög att komma in i men i övrigt väldigt bra. Den är spännande på det där nervkitlande sättet och efter ett par kapitel satt jag klistrad. Jag kan verkligen rekommendera denna boken och ger den fyra
, den är helt enkelt väldigt läsbar :)
Det var allt för idag vänner.
See ya´.
Puss
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 |
21 | 22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 |
28 |
29 |
30 |
||||||
|