Jag kan inte hjälpa det men jag blir verkligen lika glad varje gång jag få en Award. Det är liksom den ultimata bekräftelsen på att någon verkligen gillar det man gör och skriver.

Denna Awarden har jag fått av MissVivis, mycket smickrande då jag vet att hon förljer en hel massa bloggar faktiskt...

Tack gulle du för denna.

Foto: FiloZophie 2011

När du fått awarden ska du länka till den man fått den av, fullborda de 5 meningarna och skicka den till 5 andra bloggar.

1. När ingen ser eller hör mig… Så dansar jag. Helt ärligt. Spelar ingen roll om jag är ute och går, är ensam hemma eller är och handlar. Är jag ensam och ingen ser så rockar jag loss.

2. Jag går aldrig hemifrån utan… min plånbok. Vad som  helst men inte utan plånboken, har jag bara den löser sig allt annat.

3. Min blogg heter som den gör för att jag… är en riktig filosof, jag har alltid fått höra att jag ser ut som en Sofie och dessutom är en av mina favoritböcker Sofies värld som är en grundkurs i filosofi och dess historia skulle man kunna säga.

4. Om jag vågade skulle jag… starta eget. Men jag är snart där så det börjar kanske bli dags att omvärdera den meningen;)

5. Om tio år kommer jag att… driva eget bolag som går fantastiskt bra. Jag har det övergripande ansvaret men kan även ägna mig åt min hobby, att skriva och jag har då precis släppt min andra bok. 

Vilka fem skall vi lämna vidare till?

Det finns många bra att välja mellan...

Det får bli de härliga bloggerskorna:

Caroline

Hanna

Katta

Olgalicious

Riesling

Grattis tjejer. Ser fram mot att få läsa lite mer om er :)

Tills vi hörs igen...

Puss   

Jaha, då vart det dags igen.

Det ska töjas och bändas och vridas och vändas för att se hur mycket vårt äldsta troll har vecklat ut sig under året som gått.

Jag tycker att det är rätt så roligt med alla dessa utvecklingssamtal som man har både på skola och dagis och med tanke på hur extremt noga de är på den verksamheten där vi har våra barn så begriper jag inte hur man kan gå ut nian utan att kunna läsa och skriva, men det händer ju faktiskt.

Vi har valt att ha barnen på en Montessoriskola/förskola och det har vi hittills aldrig ångrat. Äldsta sonen går nu i fyran och han stortrivs i skolan och utvecklingssamtalen gällande honom brukar vara en ren fröjd att gå på.

Han ääääär så duktig och han ääääär så snäll och han ääääär så intresserad och han ääääär så populär, brukar det heta. Ja, det är väl bra men jag är mest nöjd om han tycker att det är ROLIGT att gå i skolan. Att han känner att han lär sig något, får nya utmaningar och att han trivs. DET är det viktigaste för mig, sedan är det självklart roligt att han presterar bra men det är inte huvudsaken.

Hur det kommer bli med lilltrollet vet jag inte. Han är oliks sin större bror och inte lika vetgirig och intresserad. Han flyter liksom bara med... Det kan vara väl så viktigt det och intresset kommer kanske. Jag kan bara inte begripa hur två så lika barn kan vara så otroligt olika?! Lilltrollet går nu sista året på dagis, jo jag säger dagis, och han trivs bra och livet leker. Han är en ganska sorglös figur och hänger på det mesta som händer. Han tar inga egna initiativ ännu, men han vet minsann hur han ska charma byxorna av både barn och vuxna... Det blir till att vara mycket noga med att lära honom hur man behandlar tjejer annars blir han livsfarlig när han blir äldre   .

Men nu var det ju äldsta trollets utveckling som skall avhandlas idag och vi får väl se hur det går men jag tar för givet att jag kommer vara minst tre meter lång när jag går där ifrån... precis som jag brukar vara.

Puss   

Idag reflekterar jag lite över detta med skolfoton. Äldsta trollet har tagit foto på sin skola tidigare i höst och nu var det dags för lilltrollet på dagis. Jag kollar igenom dessa påseendelappar som de kallas och blir alderles förundrad.

Hur kan man ta så hutlöst betalt för ett par kort?!

Och ofta blir de inte ens bra...

Jag blir faktiskt ganska upprörd och irriterad då man förväntas köpa hela portättserien fastän man vet att minst hälften av bilderna blir liggande i sitt kuvert. Jag har i alla år köpt hela paketet såklart och varje år hittar jag de gamla kuverten med bilder och inser att jag inte borde ha köpt när vi aldrig gör något av bilderna. Ja, visst tar man de små och lägger i plånboken och tar förstoringarna och ger till mormor, morfar och farmor men resten då?!

De blir liksom bara liggandes.

Så i år har jag fattat beslutet att vi inte ska ha korten. Nej istället är det en av de andra mammorna på dagis som fixat en privat fotograf som vi kan gå till som har satt ihop ett jätteförmånligt erbjudande till oss.

Jag har dessutom kollat stora trollets bilder och han blev verkligen inte bra så varför ska jag betala för det. Nej, detta året testar vi med den privata fotografen och så får vi se vad vi tycker om det.

Självklart kommer jag köpa fotokatalogen till stora trollet och gruppbilden till lilltrollet men utöver det blir det inga foton beställda av det stora skolfotoföretaget utan det blir lite bilder som man verkligen kan använda hos den privata fotografen.

Hur brukar ni göra?

Vart hanar era skolfotobilder?

I byrålådan?

Puss   

Ja, jag vet, det blev inget inlägg i går. Ska jag vara ärlig så kände jag inte för det... och så var jag kanske lite bakis... och låg i soffan halva dagen... och bara var...

Så är det, alla har vi sådana dagar i bland eller hur.

Men idag är jag tillbaka och idag kommer det ett inlägg. Vad det ska handla om vet jag inte riktigt. Jag kanske kan skriva om mitt första riktiga inköp till nya huset?!

Som många av er säkert vet så bygger jag och maken hus i stan. I över sex månader har vi hållt på... eller vi och vi... det är hustillverkaren som ser till att allt klaffar, vi har en totalentreprenad så själva sitter vi mest och rullar tummarna och fattar beslut. Det är ett ganska coolt jobb även om man faktiskt tröttnar efter ett tag. Om någon säger dörrhandtag eller klinkerfog så skriker jag snart... men det är ju lite kul också...

Anyway, nu är vi inte i sista fasen och de räknar med att vi ska kunna flytta in i början av november. Den 7 november om vi skall vara exakta och det ska vi ju vara   .

Så idag var jag inne i stan och gick in i en inredningsbutik som ska lägga ner. Självklart hittade jag två par gardinstänger och två par gardiner som kommer bli helt perfekta att ha i vårt uterum. Ja, jag vet att många sätter upp lamellgardiner i uterum när de har mycket glas men jag vill inte ha lamellgardiner, jag gillar inte lamellgardiner utan jag ville ha något annat... Och idag hittade jag annat. Vita enkla gardinstänger och enkla vita tunna gardiner med enkel text på. Jag lovar att jag ska ta lite kort när vi flyttat in och jag fått upp allt men tills dess får ni nöja er med att jag säger att det är fint.

Hur huset ser ut?

Tja, så här:

Det är lite detaljer kvar men inflyttningsklart om 4 veckor det ska det vara säger de som vet.

Det finns mer bilder där denna kom från men dem kan vi vänta lite med. Jag lovar i alla fall att hålla er uppdaterade.

Kram   

Jaha, då har man varit på kurs igen då.

Jag gillar verkligen torsdagkvällarna och den kursen jag går nu. För er som inte känner mig eller följer mig kan jag berätta att jag går en skrivarkurs på torsdagarna och jag tycker verkligen att det är jätteroligt. Jag ser verkligen fram mot dessa dagar och tycker själv att jag lär mig väldigt mycket.

Vi har en duktig och inspirerande lärare som själv skriver mycket om mycket och det är så härligt att få göra lite övningar och diskutera med de andra i gruppen så man får lära sig nytt, kanske tänka om lite och utvecklas.

Exakt VAD jag ska använda mina nya kunskaper till vet jag inte ännu men tanken är väl kanske att det en vacker dag skall bli en bok. Den som lever får se heter det väl.

En sak jag till exempel har lärt mig är att man ska avsätta tid för sitt skrivande. Det går verkligen inte att bara sitta på sin rumpa och vänta på inspiration, vilket jag väldigt ofta gjort. Nej det är disciplin som gäller och även om man så bara skriver en halv sida som man sedan kastar så har man i alla fall skrivit något. Nu försöker jag skriva lite varje dag, på uppmaning av vår lärare, och jag har upptäckt att det faktiskt funkar. Sitter jag bara och tragglar lite, försöker lite, tänker efter lite och börjar skriva så dyker ofta inspirationen upp så småningom. Det känns lite ovant att skriva på det viset men det funkar så jag ska testa ett tag nu och se vad det blir av det. Som vår lärare säger, "det är alltid bättre med för mycket text för då kan man stryka senare"...

Sedan är jag ju ganska regelbunden numer och då är det självklart bloggen jag pratar om. Ett inlägg om dagen blir det för det mesta och det är väl också ett bra forum att skriva på, eller hur?!

Men nu lockar min stora roman så nu ska jag passa på att skriva lite... när ändå inspirationen spirar...

Puss   

Igår fick min syster sin födelsedagspresent.

Jo, hon fyller visserligen år i februari men hon fick en bio och middag tillsammasn med mig och nu var första gången vi verkligen fick till det båda två tidsmässigt.

Vi bestämde oss för att se filmen Niceville eller The Help som den egentligen heter och jag kan bara konstatera att har ni inte redan sett den så gå och gör det.

Läs mer här.

Se här...

Jag kan ärligt säga att det var en helt fantastisk film. Jag som alltid älskat Stekta gröna tomater blev lika förtjust i denna. Jag skrattade, grät, blev arg och förtvivlad. Hela den mänskliga känsloregistret får utlopp i denna filmen och jag är så glad att jag såg den, boken skall dessutom ABSOLUT läsas.

När bion var slut avslutades kvällen med lite god mat på en av stadens krogar och jag kan bara ge film, mat och sällskap fem stora hjärtan av fem.

Så har ni inget speciellt för er i helgen så vet ni vad ni kan göra.

Puss   

Då var jag tillbaka mina vänner, efter en fantastisk helg i Örebro.

Ni som följer mig vet ju att jag varit på utbildning i helgen, Röda Korsets utbildning gällande Mänskliga Rättigheter, stod på schemat och jag och min kollega/vän åkte redan i fredags till Örebro med höga förväntningar.

Jag kan meddela att förväntningarna infriades.

Vi installerade oss på Scandic och styrde kosan mot baren så klart. I baren stod en mycket trevlig bartender/restaurangansvarig, vi kallar honom Bossen, och han förgyllde verkligen vår tillvaro under helgen. Jag som själv har många år inom hotell och restaurangbranschen är ju ganska kritisk när jag själv sover och äter borta men jag kan garantera att personalen på hotellet var till belåtenhet, Bossen i synnerhet. Trevligt, charmigt, personligt och över mina kritiska förväntningar kan man nog summera det hela. Har ni vägarna förbi Örebro kan jag verkligen rekommendera att stanna över på detta hotell.

Utbildningen var också fantastiskt bra och med ytterligare lite kött på benen känner jag mig ganska säker i min framtida roll som informerare i Mänskliga Rättigheter.

Lördagen förlöpte väl och det blev dags för en liten matbit. Bossen rekommenderade ett ställe men förvarnade att det kunde bli svårt att få bord då vi inte beställt men vi drog till Brasseriet för att i alla fall kolla läget. Det visade sig att ägaren till stället var en bekant till mina föräldrar. Han hade restaurang på Öland när vi bodde där och jag och min familj brukade äta där väldigt ofta när jag var yngre. Jag vart helt förundrad över att jag kände igen honom efter 20 år eller mer... fast å andra sidan såg han lika dan ut nu som han gjorde då. Det blev ett kärt återseende med skratt, gråt och mycket kramar. Tyvärr visade det sig att hela restaurangen var abbonnerad den kvällen men jag kan ju lova att det inte var sista gången jag besökte Örebro och nästa gång ska jag se till att boka bord på Brasseriet i god tid.

Vi träffade också på en hel massa trevliga människor som visade sig vara, förutom trevliga, även riktigt hjälpsamma och särskilt "gnälliga" tycker jag inte att de verkade vara varken i dialekten eller i sinnet. Det var en helg jag sent kommer glömma och jag ser fram mot nästa besök i staden och hoppas att det blir lika trevligt som detta. Att jag fick uppleva denna helgen tillsammans med en bekantskap som under helgen avancerade och blev en kompis, gör ju inte saken sämre. Att jag dessutom skall få förmånen att utöva mina nya kunskaper i MR tillsammans med henne båda ju gott även i fortsättningen.

Men just nu är det dags för lunch...

Så Puss på er   

Jo men visst är det så.

Söndag och idag kommer jag hem från utbildningen jag varit på i Örebro. Mänskliga rättigheter har stått på schemat hela helgen och jag är säkert jätte- engagerad nu med massor av nya inputs och funderingar. Mycket kommer säkert speglas här på bloggen så småningom.

Jag skriver ju detta redan på fredagen så skulle något behöva uppdateras gällande utbidning, intryck eller annat så får jag fixa det på måndag eftersom vår buss inte ankommer vår hemstad förrän midnatt på söndag och då hinner jag nog inte rätta en massa...

Jag hoppas och tror att jag har haft trevligt och att det varit en riktigt rolig och givande utbildning. Ska försöka ta lite bilder också som jag kanske kan lägga upp här. Inte för att jag tror att det kommer bli så mycket egentid på utbildningen, vi ska gå från 9.30-18 på lördagen och sedan mellan 9.30 - 16 på söndagen... Tufft men intressant och som sagt, jag kommer nog ha en hel del att berätta och delge er sedan.

Men just nu ska jag gosa lite med mina killar innan jag åker för som nämnt är det ju fortfarande fredag idag... fast det är söndag... fast det är ... förvirrande va *skrattar*.

Det löser sig säkert och även om det kan vara förvirrande så gillar jag att man kan skriva och posta inlägg i förväg...

Men nu är det GOSTIME!!!!

Puss