Jaha då var ännu en kräftskiva till ända och jag kan konstatera att jag är: Besviken.

De av er som känner mig vet ju att jag ÄLSKAR kräftor och är mycket noga med mitt röda guld. inför denna kräftskivan hade vi dessutom gått lite över toppen och blandat friskt. Vi hade inhandlat två billigare paket på Ica och vi hade inhandlat både färska havskräftor och färska svenska signalkräftor. Det skulle smakas och bedömmas enligt konstens alla regler.

Förra året handlade vi svenska insjökräftor för dyyyyra pengar som inte var värda pengarna så jag tänkte inte ha några förhoppningar alls utan köra ett rent och ärligt test... Okej då, jag hade kanske liiiiite förhoppningar om havskräftorna då... men jag gick in i testet med ett öppet sinne.

Vi började med de billigaste kräftorna, Kinesiska och köpta på Ica för 89 :-/kg. De var goda, lagom sälta, fin smak, härlig färg och matiga klor... Något spröda i skalet bitvis och de kunde smakat lite mer av krondill men de var goda, väldigt goda faktiskt...

Tvåa ut blev en havskräfta, svensk sådan för 199:-/kg. Den var... okej... men inte mer. Spröd i skalet förutom klorna som var stenhårda. Smaken var okej... men inte mer... Stjärten var kraftig och matig men smaken var... en besvikelse. Jag skulle vilja beskriva den som ... mesig... faktiskt. Ingen sälta att tala om och inte heller en dillsmak värd namnet... det enda som lyfte den var den matiga stjärten. Besviken!

Trea ut var Icas egna jumbokräftor. Av erfarenhet vet jag att dessa kräftor brukar vara ett säkert kort och ett stort plus är ju priset: 105:-/kg (fast jag tycker att det är fult av Ica att höja priset på kräftorna bara för att det är säsong... De  har kostat 89:-/kg resten av året   , fy Ica.)

Men även här blev man nöjd, som vanligt. Kräftorna var fasta och köttiga med stora klor, bra sälta och tydlig dillsmak. Något hårda i skalet detta året och något som verkligen förvånade här var att förra årets kräftor (2010) hade bättre smak än detta årets (2011). Konstigt men sant... och gott såklart.

Sist ut var de svenska signalkräftorna även dessa kostade 199:-/kg och här måste jag ge mig på en liten ordvits, detta var verkligen kvällens bottennapp...

Klor som var så små att det inte gick att äta dem, per fem kräftor var en sumpig och fadd i smaken och köttet... ja vad ska man säga, det var de minsta kräftstjärtar jag sett... någonsin... Ja, jag undrar om detta verkligen var kräftor. Så porösa i köttet och en sådan mesig och vattnig smak att det inte var värt att kalla dem kräftor. Riktigt stor besvikelse och jag tackar min lyckostjärna att vi köpte dem styckvis och inte köpte fler.

Men vi hade ju mer av de billiga kräftorna så jag blev ju nöjd ändå... och mätt... och glad... Och jag kan kallt konstatera att dyrast inte alltid betyder bäst. Kräftskalen och spadet ligger nu i tryggt förvar i min frys och med tanke på hur mycket soppa det kommer bli av detta så får vi nog ha en rejäl nyårsskiva i nya huset. För ett nyår utan min berömda kräftsoppa... Ja, det finns ju inte   

Nu tänker jag ta min kräftfyllda mage och gå och lägga mig, i morgon ska lilltrollet på kalas och en present måste ju inköpas så klart. Så tills vi hörs igen säger jag bara: Välj dina kräftor med omsorg och det ska gå dig väl i livet... och självklart...

... Puss   

Äntligen... eller kanske inte... är jag fri från kravet att varje dag prestera en ny utmaning. Det känns underbart just nu, härligt att kunna skriva om precis vad jag vill. Jag har inget måste som hänger över mina axlar som en tung mantel i ylle och som bara klias och tynger och är så där allmänt obekväm. Nej borta är tyngden och istället väller friheten in i mina lungar och fyller dem med lätt och fluffigt syre som i nnebär att jag själv kan bestämma över mig själv och min text... FRIHET!

Samtidigt har det ju varit lite mysigt att ha den där fasta punkten att hänga upp sin vardag på... men jag klarar mig nog utan fast punkt i just det fallet och njuter av friheten istället...

Dessutom har jag idag varit på Arbetsförnedringen tillsammans med min kollega. Jag ska inte avslöja för mycket ännu men jag kan säga så mycket som så att framtiden ser helt plötsligt mycket ljus och trevlig ut och om vi sköter våra kort väl kan det bli frågan om verklig sysselsättning fullt ut om ett par veckor...

Det vore så underbart om saker och ting äntligen kunde rulla min väg och saker kunde börja röra sig framåt och lite pengar kunde strömma in.

Jag har gått arbetslös så länge nu att det börjar tära på min person och DET vill jag verkligen inte. Nej, då vore det skönt att få lite att göra nu... eller mycket att göra som det knog kommer bli i startskedet i alla fall...

Ja, jag vet att det låter kryptiskt och det är meningen också.

Men jag lovar ju att ni kommer få veta i sinom tid när pusselbitarna börjar falla på plats och bilda mönster... Just nu ligger hela pusslet framför våra fötter och alla bitar ser likadana ut och det vi måste börja med är att sortera, sortera, sortera...

Men snart så ;)

Till nästa gång...

Puss   

Dag 30, den sista dagen.

Det känns lite konstigt att vakna upp idag och veta att detta är den sista dagen med ett riktigt uppdrag. Från och med nu får jag hitta på min egen tanke varje dag... Hmmm, jag vet inte riktigt vad jag känner inför detta. Det har varit ganska skönt att ha en fast punkt att hänga upp varje dag på samtidigt har det känts lite pressande att varje dag vara specifikt inrutad i en tanke...

Tja, hur eller hur så kommer här det sista inlägget i min 30 dagar långa utmaning.

Vart skulle jag vilja donera pengar och varför.

Först och främst donerar jag pengar varje månad. Jag och min biologiska syster har ett fadderbarn via Plan International och varje månad i 10 års tid ger vi 200:- till detta fadderbarn... Ja, det går ju till communityn egentligen och inte bara till vår lilla Rosalenny men allt som kommer in till communityn hjälper ju henne indirekt.

Om jag vann riktigt mycket pengar skulle jag donera minst 10 % av vinstsumman. De projekt som skulle få del av det hela är Barncancerfonden, Celiakiförbundet samt Plan International. Plan skulle få pengar för att de gör mycket för hela samhällen och inte bara går in och hjälper på individnivå. Barncancerfonden skulle självklart få pengar för att jag älskar barn och Celiakiförbundet skulle få pengar för att mitt äldsta troll är glutenintolerant och jag skulle vilja bidra till deras forskning kring celiaki såklart.

Ett annat projekt som jag engegerat mig i just nu är detta:

Jag tycker personligen att Landstinget gör helt fel som nekar denna killen en nödvändig operation och jag har själv donerat 200:- och utmanar alla er läsare att göra detsamma.

Dett finns en Fb sida tillägnad Kritto och det finns även möjlighet att läsa mer på www.kritto.se

Jag uppmanar er alla gå in och läsa om hans historia och jag utmanar er att tänka "Om det hade varit jag"...

Det var allt för denna gången.

Nu ska jag ta och koka en ny kopp thé och sedan ska jag gå och lägga mig och vila en stund med tanke på att jag faktiskt är sjuk.

Idag visade dock febern en lite neråtgång och jag är tacksam för detta då jag har ett möte imorgon som jag bara inte KAN missa... min framtid hänger på det skulle man kunna säga... eller en del av den i alla fall.

Wish me luck...

Puss   

Sitter här hemma och väntar på matleverans.

Jag ringde maken och satte skåpet på plats, vill han att ungarna ska få mat så får han fixa det. Svaret kom snabbt: Det blir pizza idag... i alla fall till killarna för jag vill inte ha...

I två dagar har jag haft ont i skinnet och haft riktigt on när jag tagit i något varmt eller kallt och jag har även haft muskelsvaghet. Bara i vänster arm så det har ju känts lite udda. Sökt på olika saker på nätet men var man inte sjuk innan så blir man ju det efter att ha sökt på diverse symptom jag har kan jag ju bara konstatera att jag har allt ifrån influensa eller förkylning till fibromyalgi eller vissa olika sorters tumörer av olika slag. Jag tog det säkra före det osäkra och tog tempen (hade nästan 39 grader), en Ipren, gick och vilade. Kan nu, återigen i vaket tillstånd, konstatera att JO VISST, JAG VAR SJUK.

Så om ni uräktar tänker jag dra täcket över huvudet, försätta mig själv i säng-koma och stiga upp i morgonbitti.

Idag blir det ingen puss, jag vill ju inte smitta er;)

Jag nöjer mig med att säga

Ha det   

Detta blir också en enkel dag tror jag.

Att svara på frågan om vad som gör mig lycklig är inte bara enkel, det är väl något som ändå är ganska självklart för säkert de flesta föräldrar.

Det som gör mig riktigt riktigt lycklig är skrattet från mina barn och deras närvaro. Att veta att mina små troll mår bra och har hälsan, att se dem leka med varandra och sina vänner och höra dem skratta det där kristallklara, bubblande skrattet är något som verkligen värmer min själ.

Mitt äldsta troll skrattar så där lite blygt men hjärtligt som bara en tioåring kan. han låter ung och gammal på samma gång och han skrattar åt de mest förunderliga saker som man gärna gör när man vill vara lite liten och lite stor på samma gång. Han skratt är dessutom det mest äkta skratt jag någonsin hört och jag älskar det.

När lilltrollet skrattar påminner det mer om en nyöppnad champagneflaska där bubblorna bara väller fram. Det är sprittande och kittlande och fnissigt och äkta. Just nu är han i den där fasen när skrattet ofta kommer i samband med något som har med prutt eller kiss och bajs att göra. Det är totalt fjantigt men otroligt smittsamt.

Det är vad som gör mig lycklig just nu, och det är nog vad som kommer göra mig lycklig även i framtiden. Att se och höra sina barn må bra, skratta och njuta av livet är väl vad själva livet går ut på, i alla fall för mig.

Så, vad gör dig lycklig?

Vad är det du tycker är det bästa som finns?

Nyfiken är jag... alltid :)

Puss   

Jaha, ytterligare en dag med en ganska enkel uppgift. Det finns nämligen bara två saker jag är riktigt rädd för.

Jo, visst kan jag räkna upp spindlar, ormar och annat knytt men när det väl kommer till kritan och vi snackar riktig rädsla så försvinner de där små kypen och annat tar vid. Två andra saker för att då vara exakt.

Först och främst är jag otroligt rädd för att något ska hända mina barn. Jag menar inte att jag har dem i en skyddsbubbla, jag är medveten om att de måste få leva sina liv och göra sina egna misstag men likväl kan jag sätta mig ner och börja storgråta vid tanken på att någon av dem skulle försvinna från mig på ett eller annat sätt. Det tror jag att varje mamma känner så det är kanske inte så ovanligt. Tyvärr är det en realitet för vissa, till och med vissa i min vänkrets och det går inte en dag utan att jag tänker på min vän och hennes familj  .

Det andra jag är riktigt rädd för, och det har jag nog varit inne på tidigare, det är okontrollerad smärta. Jag är inte rädd för att dö men jag är verkligt rädd för att det ska innebära en massa smärta som jag inte kan kontrollera. Jag är ändå van vid smärta och lever med det varje dag, men det är ju en smärta som jag vet vad den kommer från och som jag kan kontrollera. Att genomlida en riktigt plågsam död där man inte har möjlighet att kontrollera smärtan är en av de saker som verkligen skrämmer mig, det är jag riktigt rädd för.

Vad är ni rädda för därute?

Vilka är era mest skrämmande tankar?

Och hur gör man egentligen för att överkomma sina rädslor, går det ens?

Tills nästa gång...

Puss   

Äntligen, en dag med en riktigt lätt utmaning, jag kastar mig in i den direkt.

För några år sedan läste jag En kvinnas resa av Agneta Sjödin. Den grep tag i mig och jag tyckte mycket om den och även om det är en ganska enkel bok så är det en bok full av självrannsakan och känsla.

Nedan följer ett utdrag om boken, självklart kommer utdraget från Boksidan.net

Maria är en sökare. Hon döljer sin dåliga självkänsla och sin oro bakom en glad fasad och förtränger upplevelser som hon inte orkar konfrontera. Ständigt söker hon bekräftelse och lockas av förälskelse och passion, men hon finner aldrig lyckan. Vad ska hon göra för att bryta det destruktiva mönstret? Hur ska hon leva för att bli lycklig?

En klok och berömd man råder henne att vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien; då kommer hon att få svaren. Maria vandrar nästan 80 mil på nitton dagar. Hon vandrar ensam men får många nya vänner utmed vägen. Det blir en resa inåt och framåt, där möten med människor med andra livserfarenheter och nya tankesätt ger henne styrka att möta sig själv. Äntligen vågar hon släppa fram förträngda minnen som plågat henne länge: övergreppet och förhållandet som skadade hennes innersta. Pilgrimsvandringen blir en oförglömlig resa och början på förändring. Det är en ny och starkare Maria som når katedralen i Santiago.

Det är en självbiografi och jag tycker verkligen att den är värd att läsa. Läsaren kommer upptäcka att mycket av det som står i boken stämmer överrens på en själv och det är det som gör boken så bra.

NU till min utmaning. Sedan jag läste denna boken har jag också närt drömmen om att vandra El Camino, en resa på 80 mil, för att utveckla mig själv och kanske få en bätter bild av mig själv och min kompetens också. Denna vandring är min utmaning och nu kommer den dessutom bli verklighet.

Under våren 2013 kommer jag vandra längst El Camino tillsammans med tre goda vänner. På starta eget kusen jag gick i våras fanns, bland andra, tre personer som närde samma dröm som jag och vi har bestämt oss för att tillsammans vandra El Camino under just våren 2013. Detta innebär att vi under nästa år behöver "övningsvandra" ett par leder i vårt eget land först och att vi noga måste förbereda, söka sponsorer och stependier med mera. Det ska bli riktigt roligt och jag ser verkligen fram mot detta. Självklart kommer alla vandringarna, även den stora, att läggas upp på bloggen.

Det är MIN utmaning...

Vad drömmer du om?

Vilken är din personliga utmaning du skulle vilja eller ska göra?

Det tycker jag hade varit roligt att veta .

Puss   

... och erkännerm ig besegrad...

Även om solen lyserjust nu måste jag inse fakta...

Det är höst!

Puss