Så var det med den saken. Jag tänker aldrig mer banta *fnissar*.

Jag får helt enkelt se det som att min enorma rumpa är en form av vaddering för att jag inte skall slå mig om jag ramlar. Är det inte så det är?!

Nej, ärligt talat, visst kan jag gå ner i vikt. Mest för att jag vet att min kropp mår bättre när jag är 15 kilo lättare. Det blir lättare för både knän och rygg men min tanke med denna strippen blir väl lite mer en tankeställare när det gäller den totala vikthysteri som faktiskt råder i världen. Det är ju det facto så att en viss del av vår kropp behöve fett för att må bra. Jag tycker kanske att vi blivit lite för fettfixerade här. Vi skall endast äta fettfritt, fettsnålt, fett till ett minimum och i nästa andetag skall vi ätta fett i överflöd och dra in på annat istället. Men vi behöver ju en del fett för att må bra och orka med vårt liv, en del fett är nyttigt och hjälper både kropp och hjärna att orka med vår ganska tuffa vardag.

Jag tänker fullfölja min plan att gå ner de där retliga 15 kilona men jag tänker inte bli vare sig fanatiker eller skogstokig i min strävan att göra detta. Som jag sagt tidigare kommer jag hålla mig till universalmetoden, äta mindre och röra på mig mer.

I slutändan är det ju faktiskt så att det är det enda som hjälper. Håll tummarna för mig och jag lovar att avlägga rapport. Hittills har jag lyckats plocka bort nästan 3 kilo. Det  har gått långsamt men stadigt och det är kilon som inte kommer tillbaka. Nu har jag dock dragit upp motionen lite så nu förväntar jag mig att det kommer hända lite mer på vågen framöver. Det bästa tipset dock är nog att kombinera vikten med måtten. Mät er för guds skull. Motion bygger muskler och det är inte sant att ett kilo muskler väger mer än fett men ett kilo muskler är mer än ett kilo fett. Det betyder alltså att om du bygger muskler i stället för fett kommer du minska i omfång.

Så om någon vecka eller två kommer rpporter om vikt kontra cm här på min resa mot målvikt.

Kramen  

Varför kan vi inte bara acceptera att vi alla ärolika och kräver olika saker

Vaknade idag med ont i halsen, hes, värk i bihålorna och lite feber.... Ja, det där med feber får jag kanske ta med en nypa salt eftersom jag har en sådandär örontermometer. När jag tog tempen i ena örat visade den 38,3 men när jag skulle kontroll ta tempen i andra örat hade jag 37,1... Hmmmmmm, jag är skeptisk och citerar en känd rymdblomma: Vem ska man tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär?

Ja, det kan man fråga sig. Feber eller inte, fakta kvarstår dock: JAG HAR ONT I HALSEN! Det är faktiskt lite synd om mig   

Men livet går vidare även om det är synd om mig och har man åtaganden så skall man följa dem så gott det går. Jag hade bokat tid hos en tjej idag som håller på att lära sig göra naglar. Det var bara att köra på med varmt te, några halstabletter och en lite alvedon, sedan sätta sig i bilen och köra till Laholm. Nu visade det sig att tjejen var super trevlig och nogrann och jag blev faktiskt nöjd med resultatet. Kommer nog gå dit igen och underhålla dem... i alla fall så länge hon håller relativt billiga priser. Ska se om jag kan lägga upp ett par fina bilder sedan.

Men det som hägrar nu är nog att natta äldsta sonen och sedan ta mig lite te igen... och kanske lite glass... för min onda hals, skyller vi på *skrattar*.

Lovar att inte dröja allt för länge innan nästa gång.

Kramen  

Dagens tema får bli orättvisor.

Jag har vuxit upp med milimeterrättvisa. Ett av mina tidigaste minnen av detta var när jag och mina två yngre kusiner var med vår mormor på en barnoperett med Hans och Greta. I slutet, för att minska skräcken av häxan som bränns i ugnen, kom alla medverkande ut och kastade godis till publiken. Jag slängde mig på golvet och kravlade runt för att få tag på godiset medan mina kusiner tog en eller två som låg i närheten. Jag blev trampad på tårna, kuffad och sparkad på men kämpade ändå ihop en hel del godis. Döm sedan om min förvåning när min mormor tvingar mig att dela godiset lika med mina kusiner... Mitt byte! Mitt godis! Min belöning för hårt kämpande!  Det var en av de första gångerna jag verkligen blivit riktigt arg och kände mig orättvist behandlad.

Självklart är det så att alla ska behandlas lika, alla har samma värde men alla kan dock inte förvänta sig att få samma utdelning om man inte lägger ner samma arbetsinsats. Detta är i alla fall min personliga åsikt.

Idag när jag är vuxen och har jobb och familj blir detta ibland extra tydligt.

När det gäller mina barn försöker jag hålla samma attityd som jag alltid gjort med skillnaden att man också får vända på det. Jag förväntar mig inte lika stor arbetsinsats av min yngste son som jag gör av hans 5 år äldre bror. Min yngste son får ingen veckopeng men förväntas inte heller hjälpa till med olika sysslor som den äldre faktiskt gör för att förtjäna sin veckopeng. Men jag älskar dem lika mycket och respekterar dem och värderar dem lika mycket.

När det gäller mitt jobb är också detta en av anledningarna till att jag bestämt mig för att sluta. Jag har svårt att acceptera att vissa anställda får förmåner och privilegier bara för att de är personlig vän med chefen. Självklart får man ha vilka vänner man vill men på en arbetsplats måste man ändå förhålla sig neutral och behandla alla lika annars resulterar det i slitningar mellan personalen. Detta ter sig mycket tydligt där jag jobbar idag och jag har oerhört svårt för att förstå och acceptera detta som det faktum det är.

Jag kommer återkomma idett aämne men lämnar det därhän för tillfället med konstaterandet att orättvisor finns och kommer i alla former. Vi drabbas alla av den vid olika tider i livet och kan inte göra så mycket åt det. Det enda vi kan påverka är hur vi hanterar orättvisan när den stirrar oss i ansiktet. Jag valde att säga upp mig... men det blir ett helt annat inlägg.

Kramen   

Dagens ord och tema får bli Tydlighet!

Detta är så oerhört viktigt för att kommunikationen mellan människor skall fungera. Är man otydlig bäddar det för bekymmer.

Till exempel:

En man och en kvinna är ute och kör bil. Kvinnan ser en skylt lite längre fram som påannonserar ett cafe. När de kommer närmare pekar kvinnan och utbrister : -Men gud vilket mysigt litet cafe´.

Mannen kikar åt hållet kvinnan pekar, muttrar lite och kör vidare, varpå kvinnan sitter tyst och tjurig resten av resan.

Här får kvinnan ta på sig ansvaret. Självklart ville hon stanna och ta en fika men det var inte vad hon sa och därför inte heller vad mannen uppfattade. Hon skulle naturligtvis sagt att hon såg ett mysigt litet café och att hon ville stanna för en fika. Tydlighet! Men vi kvinnor fungerar ju inte så tyvärr, vi tar förgivet att vår make/sambo/sämre hälft förstår våra, ibland ack så svårtolkade, budskap.

Det kan faktiskt inte vara lätt för en man att alltid veta vad det är vi kvinnor är ute efter. En annan klassiker är ju kvinnan som kränger sig i sin nya klänning och frågar -Ser jag tjock ut i denna?

Varför frågar vi när vi egentligen själva vet svaret?! Han kommer här att leverera den kalla sanningen trots att det inte är den vi vill höra. Men då skulle vi ju inte frågat eller hur. Vi söker bekräftelse i en sådan fråga, inte ett ärligt svar, men mannens hjärna fungerar på det sättet att den inte registrerar våra önsketankar och vårt behov av bekräftelse utan endast registererar vad vi faktiskt säger och frågar efter.

Jag är ändå kvinna och har inte heller alltid lärt mig att vara tydlig med min make men jag har i alla fall insett att jag kommer mycket längre i min kommunikation med honom om jag faktiskt är extra tydlig. Och kommunikation är ju A och O i ett förhållande... eller hur...

Kram för idag  

Hejsan alla...

Idag är jag inte arg  utan glad.

Den stora anledningen till detta är att jag igår fick ett ok på registrerngen av min webbsida. Ta det lugnt, jag kommer fortsätta blogga här men jag kommer länka bloggen till min hemsida... eller tvärt om??? Ja det löser sig, fortsätta skriva kommer jag alltid att göra nu när jag upptäckt hur roligt det är.

Dessutom funkar detta sättet väldigt bra för mig. Att skriva blogg och använda mig av tangentbord är enkelt, snabbt och effektivt.

När jag var liten älskade jag att köpa olika former av dagböcker. Jag köpte en fin bok och började skriva... ett par sidor, kanske lite mer i vissa fall och sedan dog det liksom ut. Jag skriver nämligen så faaaaaaaaasansfullt långsamt. Jag har verkligen försökt att skriva snabbt och jag har försökt öva upp mig på att skriva snabbare men då går det inte att läsa vad jag skriver. Helt ärligt, jag är en riktig snigel när det kommer till att sätta ord på papper. Därför är det så skönt med bloggen för här kan jag liksom tänka och skriva på samma gång. Jag har inte upplevt det tidigare för när jag skriver med penna på papper så hinner min tanke både komma och gå innan jag hunnit få ner de första stroferna på papper...

Hmmmmm, jag undrar vad det beror på.... att jag liksom inte får till det.

Nej, desto bättre tycker jag att det är att skriva på datorn. Snabbare och roligare. Visst slinter fingrarna ibland och ett eller annat stavfel slinker emellan men det tycker inte jag spelar någon roll. Dessutom har man ju bevisat att det bara är första och sista bokstaven som behöver vara rätt då kan man läsa det ändå. Smart, undrar om man skall göra någon form att eget test och se om det verkligen funkar alltid....

Nej, allvarligt talat. Jag ska avsluta lite snabbt och smidigt och konstaterar bara att himmlen är blå, vattnet är vått och livet med dator är såååå mycket enklare än vad det var innan datorn kom.... I alla fall för mig när det gäller att uttrycka sig.

Kramen   

I Aftonbladet kan man läsa följande artikel. Det handlar om stora vinster i stora bolag som kommer aktieägarna till del men  inte arbetarna som faktiskt gör skitjobbet. Detta gör mig vansinnig.

http://www.aftonbladet.se/ekonomi/article6790833.ab

Jag har full förståelse att man som aktieägare vill ha utdelning på de pengar man satt in. Som privatperson vill du självklart ha en bra ränta på dina investeringar och där finns ingen skillnad på privatperson eller aktieägare. Men att man kan ha mage att roffa åt sig med endast sig själv i tankarna det tycker jag borgar för en social samhällskatastrof.

Jag är av den åsikten att en viss del av vinsten skall komma aktieägarna tillgodo - självklart, en del skall avsättas för investeringar och dylikt och en sista del skall avsättas till personalen. Det kan handla om löneökningar, fler heltidsanställningar, friskvård och annat. Tyvärr verkar vi idag leva i en värld där det bara gäller att roffa åt sig så mycket som möjligt. Den som  har mest pengar när de dör vinner!!!! NOT!

Livet handlar inte om pengar, konsumtion eller prylar. Det handlar om att leva sitt liv fullt ut och göra gott för sig själv och sina medmänniskor.

Ja, jag vet att det låter pretantiöst (stavas det så) men jag tror att om vi alla i alla fall strävar efter det så kommer vi leva i en bättre värld till slut. Varför tar man inte vara på sin tid, sina medmänniskor och sitt liv lite bättre.

Jag sitter i en situation där  jag känner att jag måste säga upp mig från mitt jobb för att jag känner att det drar ner mig. Mitt jobb gör mig idag depprimerad, ledsen, trött och utmattad... då finns bara en sak att göra - säga upp mig och det har jag gjort.

Vi kommer få dra ner på att äta hämtmat, att hyra film, gå på utflykter och annat som kostar lite för mycket pengar. Vi kommer få hålla stenkoll på vår ekonomi och hoppas att det inte händer något som innebär extra kostnader... men vinsten kommer bli att mina barn får en gladare mamma med lite större tålamod, min make kommer få en piggare fru som inte hela tiden gnäller och är trött och tjurig. Jag själv kommer förhoppningsvis bli en gladare, aktivare och trevligare människa med större självkänsla och hopp om framtiden.

För vå del snackar vi inga ekonomiska vinster eller tjafs för att vi får ge avkall på sådant vi varit vana vid. Här snackar vi om överlevnad som familj.

Jag tycker att alla pampar på höga poster som bara ser status och pengar som bevis för människans värde borde sätta sig "på en sten i en skog vid en sjö" och fundera över vad som är viktigt i livet egentligen.

Den som har mest pengar när han dör vinner faktiskt inte - han dör likförbannat och "inför vår Herres ögon är vi alla lika" heter det ju.

Tänk på det nästa gång du vill ha den där fina klockan eller vill byta upp dig till den där flashiga bilen... är det verkligen det du behöver för att bli riktigt lycklig???

Kram   

Dagens sanning:

Självklart jobbar jag just nu som telefonsäljare  .

Jag säljer dock annonser och detta gör jag i två veckor till sedan har jag sagt upp mig.

Jag ska kasta mig ut i det okända och pröva mina vingar och se hur högt de bär. I 4 år pluggade jag på högskolan och nu vill jag verkligen göra något av min utbildning, därför har jag bestämt mig för att om det ska hända något nu så måste jag göra något drastiskt och därför fanns det bara en lösning.

Att jag dessutom känner mig något utanför och ouppskattad på jobbet är bara en del i hela historien och jag känner att jag för varje dag som går efter att jag sa upp mig blir starkare, gladare och får mer ork och kraft.

Jag utamanar er alla som sitter i tråkbänk på jobbet att våga utmana er själva. Vad är era hemliga drömmar, vad ville ni bli när ni var små, vad har ni utbildning och kapacitet för???

Bryt upp och gör det absolut bästa av era liv. Anta nya utmaningar och gör något drastiskt. Det är dags för förändring, det är dags att ta nya friska tag.

Jag gör det nu och kan inte annat än glädjas. Jag känner mig helt plötsligt värdefull, viktig, glad, nöjd och tillfreds inte bara med livet utan med mig själv. För första gången på 2 år känner jag hur mina livsandar väcks till liv och jag älskar det.

Visst är jag skräckslagen, visst blir det enormt tufft i 3 månader då jag står utan pengar, visst tvivlar jag på både mitt beslut och min förmåga... men samtidigt... LYCKLIG  

Så, som sagt, mina vänner... nu utmanar jag er alla. Ta för er av livet, ta för er av kunskap, glädje och välmående. Se till att just du får det du är värd och lär dig inse ditt eget värde. Det finns bara en som du, det gör dig unik.

Väl mött vänner, stor kram till er alla  

Alltså, detta blir bara ett krot inlägg men jag bara måste tipsa. OM ni inte hittat www.tjuvlyssnat.se tidigare så måste ni bara gå in på denna sida med jämna mellanrum. Den är bitvis så hysteriskt rolig att jag nästan kissar ner mig och alla vet ju att ett gott skratt förlänger livet. Tack vare denna sida blir jag nog ett par år äldre i alla fall och nu får ni också chansen.

Här följer ett exempel:

Spårvagn 7 hållplats Sahlgrenska, Göteborg

Två killar ~12 sitter och diskuterar att istapparna som hänger från taken ser farliga ut.
Kille 1: Men tänk om det typ kommer ut en rökare och får istapparna i huvudet.
Kille 2: Ja, men rökning dödar, de har ju blivit varnade! Det står ju till och med på paketen.

Så klockren så det finns inte. Utförlig information och varningar är bra för många saker, det är uppenbarligen inte bara rökning som dödar.

Stora kramen