... och jag är verkligen ledsen att det inte blev något inlägg igår och jag är ledsen för det... men samtidigt inte.

Gårdagen och dagen har tillbringats med mycket goda vänner som jag inte sett på evigheter känns det som och därför har bloggandet hamnat på undantag en dag.

Min goa vän förlorade sin yngste son i en tragisk olycka för 3 månader sedan och jag har inte haft möjlighet att hälsa på sedan dess eftersom vi bor på olika sidor kusten. Men nu hade min snälla make fixat affärer i hennes trakter och då följde ju hela familjen med så vi kunde hälsa på och träffas.

Det blev ett kärt återseende, med en och annan tår (osynlig dock), mycket skratt, en hel del snack och självfallet en hel massa kannor med thé då både min goaste C. och jag inte dricker kaffe utan föredrar den mer kultiverade bladdrycken   .

Vi har haft det så mysigt och det är alltid så skönt att komma hem till min käraste vän och hennes familj för allt blir så avslappnat där. Det finns inga krav eller måsten och man känner sig alltid välkommen och hemma när man kommer hem till dem. Det gör ju heller inte ont att det alltid serveras en massa god mat heller   .

Jag facineras av hennes styrka och beundrar hennes enormt stora hjärta. Trots allt som hon och hennes familj fått gå igenom dessa sista månader så är hon ändå så öppen och hjärtlig, så omtänksam och givmild att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna tacka henne för att jag får var en del i hennes liv. Jag är full av kärlek till henne och henns familj och jag hoppas innerligt att hon vet och förstår hur mycket jag värderar henne som person och hennes sällskap... och gör hon inte det får hon ju ändå veta det nu då jag vet att hon läser min blogg   

I två hela dagar har jag fått njuta av hennes sällskap och det har verkligen varit superhärligt. Min kära make har fixat ännu fler affärer i trakterna så det kommer inte dröja flera månader tills vi ses igen i alla fall.

Tänk så konstigt det kan vara med vänskap ibland. Man har en otroligt intensiv tid ihop med vissa människor och sedan dyker olika saker, jobb och andra människor upp och man glider isär... sedan flera år senare finner man varandra igen och då tar man liksom bara vid där man slutade sist trots att så många år har gått och att man lever helt olika liv på olika håll... Men det är väl det som kallas äkta vänskap?!

Jag är i alla fall tacksam att jag har en äkta vän i min goaste C. Puss på dig...

och puss till er andra också... vårda era vänner