Fridens mina vänner.

Ni som läste mitt förra inlägg läste väl mellan raderna att jag inte är direkt fotbolls- eller sportintresserad. Jag har aldrig förstått vitsen med att engagera sig så i något som inte har den minsta mening... enligt mig då alltså...

Men så var det ju det här med att min äldsta son nu börjat spela fotboll och att det då var den första matchen igår. Långt åt helsefyr fick man åka och världens dummaste tid hade de valt att lägga matchen på men vad gör man inte för sitt barn... men kallt var det också och nog hängde regnet i luften... *suck*

Som ni säkert läser mellan raderna var detta inte något jag såg fram mot...

MEN... det är konstigt det där... hur människor förändras beroende på situationen de befinner sig i... Väl på plats kände jag hur hela jag genomgick någon form av metamorfos, de schitzofrena dragen i mig    slog till med full kraft och jag transformerades från ointresserad fotbollsmamma till en riktig fullblods SOCCERMUM.

Jag hejade, jag hurrade, jag ropade, jag skrek och gapade... Nej, jag var inte elak och det var inte psykfallsvarning på mig utan min reaktion var enbart av det positiva slaget. De övriga föräldrarna som medverkade hade nog svårt att förstå vilket lag jag hade min son i för jag hurrade och hejade även när det gick bra för det andra laget. "Bra passat", "kanonskott grabben", "snyggt räddat" var ett par strofer som slank ur min mun flera gånger under matchen. 

Det var jätteroligt, det var spännande, det var kul att se ungarna ha kul och kämpa även om vissa kämpade mer än andra. Det enda smolket i bägaren var det andra lagets tränare som jag tyckte var lite för på och som jag tyckte tog det hela lite för alvarligt. Vi hade en tränare och han agerade med pedagogisk insikt, positiv förstärkning och engagemang i våra barn... det andra laget hade tre tränare på plats och de... skrek mest på sina killar... Tråkigt inställning och taskig lagkänsla kallar jag det för men det är inte mitt ansvar.

Kanske därför jag hejade och hurrade och berömde även det andra laget... eftersom deras egna tränare inte gjorde det. Tråkigt när det blir så och jag förstår att vissa barn tappar sugen och får taskig självkänsla när det bara påpekas fel och negativiteter hela tiden.

Behöver jag säga att vårt lag vann... med 4-1... och då gjorde ändå det andra laget inga mål...

Puss från en stolt soccer mum