Kunde inte låta bli men detta är nog ganska mycket jag...

VÄLDIGT mycket jag...

Yepp, positiva klubben, det gäller att starta dagen på ett bra sätt <3

Puss   

Lycka är att gå in på bloggen och se att man har tre nya kommentarer.

Större lycka är när man inser att det är från en och samma person som man verkligen gillar.

Största lyckan är när alla tre kommentarerna innehåller pepping, coaching och positivitet i massor.

TACK fantastiska Amazing M för ditt tålamod och för att du förgyller tillvaron för mig, ser fram mot att någn dag få träffa dig IRL ;)

Puss   

Idag ska vi diskutera det otroligt intressanta ämnet -Att ta tag i sitt liv-, visst låter det spännande...

Nej, så alvarligt menat är det kanske inte men det är ändå viktigt tycker jag.

Det är viktigt att veta att du och endast du är chefen och bossen i ditt eget liv. Det innebär att du kan åtnjuta alla de fördelar detta innebär men även de skyldigheter som medföljer detta ansvar.

Själv har jag en punkt i mitt liv som jag jobbat oerhört mycket med bitvis och det är min vikt.

Jag har verkligen och då menar jag VERKLIGEN pendlat upp och ner i vikt i hela mitt liv och orsakerna har varit lika många som bantningskurerna, det har varit allt ifrån godis och graviditeter till svältkurer och popcorndieten.

Jag vill poängtera att jag anser mig själv vara en relativt intelligent kvinna och innerst inne VET jag att det är universaldieten som gäller för en hälsosam livsstil, alltså du äter nyttigare, mindre och motionerar mer.

VARFÖR ska det då vara så svårt att hålla sig till detta?

De senaste 4 åren har jag varit överviktig och jag har kämpat mycket för att inte öka allt för mycket men ändå har jag gått upp över 20 kilo och kom till den perioden i mitt liv i somras, när jag tröttnade på mig själv.

Jag fyller jämnt nästa år och jag vill verkligen inte ha en 20-kilos övervikt på mitt kalas.

Sagt och gjort, för tredje gången har jag nu skrivit in mig på viktväktarna då jag anser att det är de som kommer närmast universaldieten. Den stora skillnaden, från de andra gångerna jag gått med där, är att jag denna gången bestämt mig för att lyckas. Det handlar egentligen bara att ta tag i sitt liv, i sin motivation och göra som NIKE säger i sin reklam - Just do it-

Så nu sitter jag här och har kommit en fjärdedel på vägen och är mycket stolt över mig själv. Denna gången har jag också bestämt mig för att ändra mitt sätt att tänka. Jag ska inte tänka som jag gjort innan, att när bantningen är över kan jag äta igen, utan jag ska tänka långsiktig hållbarhet. Jag ska denna gången följa programmet fullt ut med jämnviktskurs och allt och jag ska inte fuska.

Målet är att jag, på min födelsedag nästa år, ska kunna klämma mig in i en liten snygg cocktailklänning i storlek 38. Blir det tufft? JA. Är det en lång väg att gå? JA. Ska jag fixa det denna gången? JA, Är motivationen på topp? HELL YES!

Nu är det dags att ta tag i sitt liv och göra det till vad jag vill att det ska vara. Jag tar en sak i  taget och börjar med vikten... resten kommer efter det.

Vad har du som du skulle vilja eller behöva ta atg i?

Vad är det som hindrar dig?

Vilka käppar sätter du i dina egna hjul?

Vad behöver du göra för att nå dit du vill?

Jag utmanar dig - Just do it -

Puss    

Jo, jag har alltid gillat detta med postorder.

Det är så otroligt smidigt att kolla kläder på nätet eller i katalog och sedan få dem hemskickade för att testa det man ville ha, väntade och hoppades på.

Tyvärr har jag fått erfara allt för många gånger på sistone att det blir fler och fler gånger man får skicka tillbaka hela klabbet igen... för det passade inte, var fel material eller något annat tråkigt. Det hade ju inte behövt vara hela världen men när det hänt ett par gånger och man fått betala returfrakten både en och två gånger utan att man fått napp på några kläder så har i alla fall jag tröttnat.

Jag vet inte om jag är så sugen längre, på att handla på postorder...

Jag är till exempel en stor älskare av mterialet viscose, mjukt följsamt och otroligt skönt. Men när jag beställde två långklänningar till sommaren i ovan nämnda material var det inte alls vad jag föreställde mig. Stelt, prassligt och inte alls så snyggt och följsamt som jag brukar uppleva det. BESVIKEN är ett milt ord och naturligtvis returfrakt att betala. Likadant var det när jag klickade hem två par finbyxor. Paketet kom och byxorna skulle provas men det ena paret kliade som om det hade varit av ull och det andra paret satt helkostigt, löst och hängande i midjan men allt för tight över låren. Retur såklart men även här en frakt som skulle betalas.

Nu när jag är ordentlig med mat och träning och vågen stadigt pekar neråt vill man ju gärna inhandla lite nytt men jag vet ärligt inte om jag känner för det... Klicka hem nya varor som kanske kostar betydligt mer än det smakar är nog inte min grej längre, trist men sant.

Nej det får nog bli lite hederlig shopping i en riktigt butik med riktig personal och kanske en liten vän som kan hjälpa till att tala om vad som passar sig och inte. Goda råd är ju alltid välkommet.

Hur gör ni när ni shoppar?

Är postorder något ni gillar eller illar?

Jo, jag vet att det inte heter så, men älskar och hatar låter så dramatiskt att jag vill göra det lite enklare och vad är motsatsen till gillar liksom?! Alltså får det i min värld bli att man gillar något eller så gillar man det inte och då är det illa alltså illar... comprende?! Det är min blogg och jag gör som jag tycker...  

Så, gillar eller illar ni postorder?!

Handlar ni alltid i butik och i sådana fall varför?

Nej, jag får kämpa med några kilon till men sedan får det bli lite shopping... IRL, om man så säger.

Puss   

Nu är sommaren definitivt över.

Slut.

Borta.

Puts väck.

Lite som jag känner mig liksom.

Just nu tryter orken, humöret, viljan och det inre solskenet.

Anledningarna är många och egentligen inga speciella.

Jag har ofta sådana här perioder när jag liksom bara tappar sugen.

Minsta motgång blir ett stort megaproblem och minsta mothugg blir en kniv i ryggen...

Det känns i alla fall så.

Jag kan inte riktigt förklara eftersom jag inte själv vet varför jag hamnar i dessa svackor till och från.

Jag vet inte om det har med bristen på solljus och värme att göra eller om det beror på att det knakar i vissa familje- eller vänskapband. Jag vet inte om det bara beror på mig eller om det är brist på etik och moral i mitt arbetsliv som sätter dessa små jobbiga käppar i hjulen på min inställning till saker och ting.

Jo, jag har ju familjen, släkten och vännerna som lyfter mig men ibland är det tufft när det inte riktigt fungerar som man tänkt sig på den fronten och då, när jag befinner mig där jag gör just nu, blir en liten fjäder plötsligt en stor höna.

Jag får nog skärpa till mig lite, fixa lite ljusterapi så kanske piggheten och viljan kommer tillbaka.

Eller så gräver jag bara ner mig en stund och låtsas att allt är bra, tar två alvedon och ringer någon i morgon?!

Nej, det funkar nog inte...

Vad ska man göra då, när allt liksom bara flyter på utan att man riktigt orkar ta tag i det där berömda livet som ska vara så fantastiskt... Finns det något man kan göra?! Eller ska man bara flyta med?!

Nej, det är kanske inte riktigt min stil.

"Det är endst de döda fiskarna som flyter med" var det någon klok människa som sa en gång och det ligger nog mycket sanning i det.

Så det är kanske dags för mig att ta tag i livets stora krage nu och se till att simma motströms för allt vad jag orkar...

Jag ska i alla fall försöka.

Puss