Vivi

11 november 2010 11:30

Mycket bra skrivet!!!! Strutsar är väldigt farliga djur faktiskt!

Charlies syster Lola

11 november 2010 19:25

WORD! Precis så är det! Jag har också stött på en mängd föräldrar som är DUMP-are. Som skyller ifrån sig/sätter på skygglappar/kör ner huvudet i sanden..... de är ju för fan farliga för sina barn! OCH för andras barn, eftersom deras barn i förlängningen kan skada andras barn, fysiskt eller psykiskt. I have a dream... att alla som ska bli föräldrar måste skaffa barnkörkort. Vi har ett praktexempel i ett hus bredvid vårt. Barnet är faktiskt helt ohanterligt, både för föräldrarna och för pedagoger. Barnet är till ohc med känt i detta lilla samhället som "jaså han, som de har så mycket problem med". Gissa vilken slags föräldrar han har... jo, den som säger "det är inget fel på vårt barn, det är alla andra det är fel på, kom nu lille Pelle så ska du få allt du vill bara du inte skriker." *arg* Oj.. lång kommentar... :-))

Zophie

11 november 2010 22:05

Dina kommentarer får bli hur långa de vill så länge du har något vettigt att säga... och det har du ju alltid;)
Kramen

bokstavskämpare

11 november 2010 22:30

Jag känner ett såndant barn....jag väcker det barnet varje morgon....jag ser till att dagen kommer igång.....barnet o vi kämpar o möter detta varje dag ....barnet mår periodvis riktigt dåligt....o jag gråter o prövar igen.....

Zophie

11 november 2010 23:42

Känner verkligen med dig. Det kan inte vara lätt att ha ett barn med en diagnostiserad bokstavskombination. Du verkar dock försöka hantera situationen vilket många föräldrar inte gör och det är dessa föräldrar jag vill väcka.
Lycka till och stor kram:)

Milla

11 november 2010 23:35

Det är inte barnen som behöver uppfostras:/ det är föräldrarna.. Om dom föräldrarna bara kunde fatta att dom inte gör sina barn gott i att förneka dåligt beteende och låtsas som ingenting.. Jag är förälder själv och skulle aldrig acceptera att mina barn tex slog ett annat barn, va uppkäftig mot sin lärare eller liknande..

Hemma hos oss har vi belöning system där vi fyller i med kulor i en glasburk när dom tex pratar med varandra om dom är arga i stället för att bråka/slåss vilket händer när dom har så nära i ålder till varandra..Eller när dom hjälper varandra med saker, hjälper till att duka bordet, städa sitt rum etc När burken är fylld vilket den brukar vara varje helg sen vi började med det så får dom byta ut kulorna till pengar att köpa tex lördagsgodis.. Det handlar väl om att lära in ett mönster ge positiva alternativ.. Vissa tycker att jag mutar barnen när jag gör så men men jag tänker lite såhär..

Vi vuxna får betalt när vi jobbar barnen får betalt när dom jobbar utför sysslor för att få in en grund tills dom blir större.. Ju större dom blir desto mer går det ju förklara att i bland måste man göra saker utan att få betalt..

Oj det blev långt haha!! Can go on forever

Zophie

11 november 2010 23:38

Amen:)

Sophie

12 november 2010 08:55

Oj oj oj, kan bara hålla med. Har prcs själv varit på utv.samtal med min son (vilket gick superbra ;)) Men jag känner så igen dessa föräldrar som slår ifrån sig och tycker de har gjort sitt... Fy f-n. Jag tycker ibland synd om fritids/skolpersonal som ska uppfostra andras ungar, för det är faktiskt inte därför man har barnen i skolan, hyffs ska de lära sig hemifrån i samarbete med skolan! Det finns så otroligt många barn det är så synd om... tyvärr!!
Bra skrivet, huvudet på spiken så att säga. ;)

Zophie

12 november 2010 09:04

Tackar min namne;)
Visst blir man riktigt arg när vissa föräldrar förväntar sig att skolan ska uppfostra deras barn... Varför skaffade de barn från början då?
Ha en trevlig dag.
Kram

Bitterfittan

12 november 2010 16:50

Hej!
Vilket superinlägg!!! Själv har jag barn av båda varianter eller hur jag ska uttrycka mig. Iofs är jag lika stolt oavsett vems utvecklingssamtal jag varit på.
Men det viktigaste är att jag som förälder aldrig, aldrig ger upp och att jag kämpar och inte accepterar - varken där mina barn behöver lära sig social kompetens eller där personalen brister.
Min ena har en kombination av en himla massa bokstäver. Men det ger inte mig rätten att (varken för hans, min eller omgivningens skull) ursäkta hans beteende som ofta bryter mot normen. Jag accepterar och respekterar hans handikapp - men kämpar ännu hårdare för att få honom att förstå de sociala spelreglerna som ofta är obegripliga för honom. Men de allra flesta har faktiskt ingen kombination av bokstäver som diagnos. De har just diagnosen du så briljant beskrev: DUMP!!!!
Lysande inlägg med en briljant bokstavskombination!
Själv är jag en SMAM, dvs smart mum ;) Och av ditt inlägg drar jag slutsatsen att vi tillhör samma lysande kategori. Härligt!

Zophie

12 november 2010 17:02

Ingen är mer tacksam än dina barn (och även jag) att du är engagerad, bryr dig och inte ger upp om dina små. Det kan inte vara lätt att vara bokstavsbarn men det blir nog lite lättare med en mamma som du. All heder och cred till dig och dina ungar.
Och tackar, jag tror nog att jag också kan betitla mig SMAM... men borde det inte vara SMUM då;)?!
Stor kram

La mor

12 november 2010 17:08

Älskade dotter,
Tänk så mycket rätt jag måste gjort för att få en så klok och fantastisk dotter (och ändå gjorde jag fel så många gånger). Sedan är det väl lite "like mother like daughter". Visst är detta en sak vi diskuterat många gånger i vårt hem. Barn måste få veta att de är villkorslöst älskade men de måste också få gränser satta och krav ställda på sig, det är bara att fråga sig själv: har Du mött en ansvarsfull och förutseende tonåring? Har Du träffat en 10-åring som kan förstå konsekvenserna av sitt handlande? Kanske det finns någon, men de kan säkert räknas i 1 på 1000. Det är vårt JOBB som föräldrar att ta ansvaret att våga konfrontera att tordas ta en konflikt, att ha tiden, att ha orken, att ha kärleken till våra barn.
Kram till alla kloka bloggare
La mor

Criss

13 november 2010 05:22

hej.. är en son till en dump mamma.. allting är antingen skolans fel mitt fel eller nån annans fel under 26 års tid har hon smitit ifrån allt ansvar över huvud taget.. det var min farsas fel som inte var där.. ja du vet hur det låter.. men jag lyckades bra i livet ändå.. jag har bra vänner som e min riktiga familj som fick mej att se skillnad på rätt och fel.. mkt bra att du tar upp detta.

Zophie

13 november 2010 23:39

Hördu Criss.
Desto mer cred till dig och din egen styrka och din målmedvetenhet. Det är DU som själv fixat ditt liv och DU som ska ha heder för att du blivit en mycket intelligent och engagerad person (jag vet detta om dig för jag läser din blogg;)).
Hatten av för dig, keep up the good work.
STORA kramen:)