Jag skrev ett inlägg om föräldrar med DUMP och la ut detta i rampljuset. Reaktionerna och kommentarerna lät inte vänta på sig och jag tackar alla läsare och kommentatorer för den, för det mesta, trevliga responsen.

Tyvärr var det ett par inlägg som jag inte publicerade av den enkla anledningen att de blev för personliga, otrevliga och med ett otroligt tråkigt språk, ni vet vilka ni är ...

Jag tänkte fortsätta filozophera lite kring detta ämne då vi igår hade extramöte i min äldsta sons klass. Där framkom, bland annat, att eleverna kommer stängas av från vissa aktiviteter om inte klassen, läs killarna, skärper sin attityd och sitt språk både gentemot varandra och lärarna. Hur kan det bli så här? Vad är det som får en 9-åring att kalla sina kamrater för diverse könsord och säga till dem att "jag ska mörda dig din j-vl" när eleven inte får som den vill? Hur kan man som förälder acceptera ett sådant språk och en sådan attityd hos ett barn?

Vi var otroligt tydliga mot killarna igår och vi pekade inte finger mot någon, även om vissa föräldrar tyvärr satt och himmlade med ögonen när vissa frågor kom upp, tråkigt... Det är ju viktigt att vi föräldrar och lärare visar en enad front gentemot barnen att ett visst språk och beteende inte accepteras av någon. Men hur ska man få detta att fungera i praktiken när vissa föräldrar uppenbarligen inte bryr sig så mycket?

Har ni läsare tips och ideer på hur man ska gå till väga med föräldrar som inte vill engagera sig eller bryr sig, föräldrar som lider av DUMP?

Vi hade en musiklärare som tog till orda igår och sa ett par otroligt kloka saker som jag nog tror att barnen verkligen tog till sig och lyssnade på. Han sa att det är nu, i 9-10-års åldern som de sätter sin prägel på sitt eget liv och de individer de kommer utvecklas till. Vill de verkligen styra upp sitt liv mot att vara en av de värsta i klassen, i livet, eller vill de bli kända för att vara de bästa?

Jag tror nog och hoppas innerligt att de flesta lyssnade.

Jag inser vikten av att vara objektiv men detta är min blogg varför jag faktiskt får vara lite partisk och jag kan meddela att min son togs upp flera gånger som en förebild att efterlikna... och nej, det var inte jag som tog upp det   . Samtidigt som jag självklart blev väldigt stolt kan jag inte låta bli att fundera över vad som skiljer mig och min make från de föräldrar med lite stökigare barn? Ligger barnens identitet i gener eller i uppfostran? Vad gör en individ? Vem har det yttersta ansvaret för att ett barn lär sig det den ska? Är det verkligen så enkelt att vi faktiskt KAN lämna det ansvaret till skolan? Eller är vi ytterst ansvariga?

Är det någon därute som har funderingar eller teorier?

Ligger skillnaden gällande mitt barn kontra ett stökigt barn helt enkelt i att JAG uppfostrar mitt barn medan det stökiga barnet uppfostras till merparten av skolan då föräldrarna inte orkar eller är det genetiken som spelar ett spratt med vissa individer?

Välkomna med era tankar och teorier, de flesta av er är ju faktiskt väldigt kloka och jag vill verkligen veta mer.

Kramen/FiloZophie   

 

Vivi

12 november 2010 13:01

Att folk har motsatt åsikt får man acceptera (även om jag inte riktigt förstår hur man kan ha det i en sådan här fråga) men de som svarar med dåligt språk ...ja ... folk som kan ta till sådan måste ju vara de som känner sig träffade! *ler slugt*

Det du tar upp är så oerhört viktigt, fick veta igår att en kompis blivit misshandlad av en elev riktigt ordentligt dessutom (får berätta mer sen)
Föräldrar får inte blunda för problem för det är då de växer sig så stora att de tillslut blir ohanterbara!!

http://www.missvivis.se

Zophie

12 november 2010 15:33

Bra talat... och ja, vi får absolut talas vid mer i denna fråga.
Kramen

 

Ewa

12 november 2010 13:59

Det här har jag miljoner åsikter om!!!

Jag är övertygad om att barn präglas av hemmiljön och förhållandet till föräldrarna.

Om hemförhållandena är lugna, regelbundna och stabila, så blir barnet det.

Om barnet ser att föräldrarna kan prata med varandra utan en massa tillmälen, så upptäcker det att det går att kommunicera utan att förnedra. Man måste ge barnet ett ordförråd!

Om barnet känner trygghet till föräldrarna och vänder sig till dem med problem, så behöver det inte ta ut sin frustration på omgivningen.

Om föräldrarna respekterar barnet, så lär det sig att respektera andra inklusive föräldrarna.

Barn som inte kan ty sig till eller vända sig till föräldrarna som bör vara den självklara stöttepelaren blir vilsna. Vilsenhet leder till rädsla som i sin tur leder till aggresioner.

Om vuxna människor insåg vilken betydelse man faktiskt har som förälder, så skulle nog fler inte vara fullt så snabba med att skaffa barn.

Skolan ska vara ett stöd vid sidan av föräldrarna, men det är alltid, alltid, ALLTID föräldrarna som har det yttersta ansvaret och där kommer jag inte att ändra mig!

Jag skulle kunna skriva mycket mer och jag har själv bloggat en del om det här med föräldraskap.

Kram och var stolt över att din son är en förebild för det faller tillbaka på dig och din man.

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

Zophie

12 november 2010 15:32

Så väl talat min vän.
Jag önskar av hela mitt hjärta att fler hade vår visdom och klokskap när det gäller föräldraskap.
Kramen

 

La mor

12 november 2010 17:18

Hej kloka dottern,
måste kommentera även detta. Så mycket fantastisk feedback Du har fått. Så många klocka personer det finns.
Utifrån ett lärarperspektiv måste jag tillägga att vi ser alla typer av föräldrar och tyvärr är kommunikationen alltid sämst med föräldrar som har utagerande och stökiga barn (undrar varför), men vi träffar också de superengagerade föräldrarna som har ett litet "bokstavsbarn" och som sliter och våndas varje dag för att stötta och hjälpa en liten kille eller tjej som inte förstår sociala koder och kan fungera i grupp. All kärlek till dessa stronga föräldrar och ni andra DUMPARE - skaffa ett akvarium i stället.

La mor

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Here´s Zophie…. Hej bloggen, det var ett tag sedan. Var har jag varit, vad har jag gjort och varför övergav jag dig?! Relevanta frågor och ska jag vara ärlig måste jag säga att jag inte har något riktigt bra svar. Jag kan delvis förklara...

Jaha och hejsan kära bloggen. Sist jag skrev var det september 2013 och det som var tänkt som en nystart av både mig, jobb, bloggen och livet i sig blev ett totalt magplask. Tanken var att jag och en kollega skulle starta eget men det sket sig to...

Jaha, idag var det dags igen. Något som legat i träda under en längre tid var det dags att inviga idag. På darrande ben stapplade jag in och tog plats. Nej, det var inte min första skoldag, det var första träningsdagen på evigheter. Nytt pass...

Japp, så var det dags för ett litet boktips igen. Idag har vi haft bokbytardag igen och det var lika trevligt som vanligt. Denna gången var vi hos kära LaMor och bytte böcker. Jag hade med mig 5 böcker varav alla nästan var lika bra. En del a...

Jaha, då har det inte blivit bloggat på ett tag igen. Denna gången ställer jag mig helt utanför dock och skyller på Telia, eller Felia som de skulle döpa om sig till. I två veckor nu har vårt nät strulat, jag inte bara nätet utan allt. Ingen tv, ...